You are currently browsing the tag archive for the ‘Cynisk’ tag.

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Joe Gideon är publiken och Broadways älskling. Han står bakom både framgångsrika scenproduktioner och en populär film. Mindre lyckat var kanske hans äktenskap med Broadwaystjärnan Audrey Paris (ingen av dem tycks ha lagt särskilt mycket ansträngning på att vara trogen) men det resulterade i alla fall i dottern Michelle.

Nu jobbar Gideon febrilt med en ny show och håller samtidigt på att klippa sin andra film, ett arbete som huvudsakligen tycks drivas av cigaretter och vinpimplande. Han försakar tid med både dottern och flickvännen Katie men avsätter samtidigt i alla fall en hel kväll för att sätta på auditiongroupien Victoria.

Men trots alla hyllningar plågas Gideon ständigt av självtvivel och cyniskt förakt över de livsval som han har gjort. I kulisserna av sitt eget medvetande för han ett kontinuerligt samtal med en vitklädd kvinna om alla sina tillkortakommanden och nojjor.

Nej, det krävs knappast någon större ansträngning för att sätta likhetstecken mellan Joe Gideon och hans skapare Bob Fosse. Och med tanke på att nästan halva filmen handlar om Joes hjärtproblem är frågan om All That Jazz inte blev ett sätt för Fosse att hantera sin egen dödsångest. Inte minst eftersom han själv dog av en hjärtattack mindre än tio år senare.

All That Jazz är intrikat berättad och det dröjer ett tag innan man inser att den handling som finns runt produktionen av showen och klippningen av filmen är sekundär och att detta uteslutande är en film om Roy Scheiders Gideon. Smal som en räka börjar hans morgonbekräftelse att låta aningens håglös redan andra gången vi får se honom och som tittare undrar man lite över vad som egentligen driver mannen vidare.

Gideon tycks befinna sig i en situation där det snarare handlar om att bekräfta publiken och producenternas förväntningar på honom än hans egen obändiga kreativitet eller krav på perfektion. Att han valt att arbeta i en bransch som knappast tar hand om de som ger sitt liv för den understryks både i scenen som kontrasterar ett pågående budgetmöte med Gideons hjärtoperation och med den självskrivna avslutningslåten: ”There’s no business like show business”.

Fosse själv ska tydligen ha sagt att när en rollfigur känner för mycket för att kunna prata ska hen sjunga och när hen känner för mycket för att sjunga återstår ändå alltid dansen. I All That Jazz skulle jag vilja påstå att låttexterna oftast är underordnade dansen och det är lite roligt att bli vittne till filmshowens ständiga dragkamp mellan kompositören och koreografen om vem som ska få sätta tonen. Överhuvudtaget är känslan i filmen en oroande blandning av febrig intensitet och uppgivenhet. Det finns flera scener som påminner om en slags 70-talistisk jazzdansversion av den medeltida bilden över dödsdansen där människor desperat försöker festa bort sin ångest.

All That Jazz är en film som blir bättre när jag tänker på den än när jag såg den. När jag kan filtrera bort Gideons alla interna hallucinationer som efter ett tag blev segdragna, på gränsen till ointressanta, har jag lättare att se filmens meriter och porträttet av dess huvudperson.

Jag tror mig veta att All That Jazz är en av bloggkollegan Filmitch favoriter, han har till och med redan skrivit om den här. Har han hittat en ny favorit i sin egen film för dagen månne?

Annonser

För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Utpressning

En man med utpressningsbara döttrar (”Both pretty and both pretty wild”) lever ett hårt liv. Därför kallar general Sternwood privatsnokaren Philip Marlowe till sitt ångande varma orangeri för att ta hand om åtminstone ett par av hans många dotterrelaterade huvudvärkar. Carmen är ett tanklöst och bortskämt barn men det är den stenhårda Vivian som verkligen drar in Marlowe i sin trollkrets. Vad som från början tyckts vara ett enkelt ta-pengarna-och-håll-käften-jobb utvecklas snart till något mycket mer komplicerat och intrikat.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Läs hela inlägget här »

NightcrawlerNär Lou Bloom kryper omkring med sin filmkamera för att fånga nyhetsvärdiga bilder är det så långt ifrån gulliga kattbilder man kan komma. Ändå passar den gamige och fullkomligt hämningslöse opportunisten väl in i den nya tidens kakafoni av nyhetsutsändningar.

Läs hela inlägget här »

Lord of warErfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.

Läs hela inlägget här »

MudKompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.

Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det sjuka gänget

”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.

Läs hela inlägget här »

Föräldrar sägs ofta vara beredda att göra vad som helst för sina barn (särskilt om de läspar lite så där gulligt och gör charmiga body builder-gester). Men att kidnappa en hel akutmottagning är kanske att ta i.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, Shallow Graves
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Inmurad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser