You are currently browsing the tag archive for the ‘Dödsstraff’ tag.

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Så trots att Otto Quangel, på grund av sin bristande partilojalitet, ses med misstänksamma ögon på arbetsplatsen inser han att ett öppet anklagande skulle vara lika med att skriva under sin egen dödsdom. Därför börjar han skriva uppmaningar om att ifrågasätta partiet, dess agenda samt till och med führern själv på vykort som han lämnar på olika ställen i huvudstaden.

Till en början är denna hobby inget som Anna får veta om men hennes sorg över sonens död är inte mindre än makens. Inte heller frustrationen över meningslösa och övervakande sysslor i partiets regi. Därför börjar de snart hjälpas åt med det subversiva skrivarbetet.

Men Berlin är som sagt en partistyrd stad och snart kommer Ottos vykort till polisens kännedom. En allt mer pressad kommissarie Escherich sätts att utreda det hela men det är ett grannlaga arbete, särskilt som hans överordnade inom SS kräver en snabb upplösning.

Alone in Berlin är en film med ett innehåll som liknar Sophie Scholl. Alltså berättelser om de vanliga tyska medborgare som faktiskt gjorde vad de kunde för att stå emot partiets tryck på befolkningen och också fick betala priset för detta.

Anna och Otto Quangel baseras nämligen på paret Elise och Otto Hempel, vilka hann skriva 200 vykort innan de blev arresterade och avrättade (medelst giljotin, i alla fall om filmen får bestämma). Filmen gör gällande att denna aktivism inte berodde på någon överdriven idealism, utan främst på grund av att föräldrarna såg partiet som sonens mördare. Det finns heller inga tillrättalagt upplyftande scener där Berlinbor plockar upp ett av Ottos vykort och därmed inser hur fel saker och ting har blivit i det förlovade tredje riket, vilket känns befriande.

Däremot lämnas utrymme att fundera över det faktum att blott 18 vykort, av de dryga 200 som Otto skrev, INTE lämnades in till polisen. Innebär det att gärningen var förgäves, att medborgarna var allt för lojala eller allt för rädda för att kunna ta till sig det subversiva budskapet? Eller spred korten ändå ett frö till tvivel och ifrågasättande av tingens ordning? Därom kan vi bara spekulera men parets gärningar blev i alla fall hågkomna i boken Jeder stirbt für sich allein av en viss Hans Fallada, utgiven redan 1947.

Styrkan i Alone in Berlin ligger i den sansade vardagsstämningen och icke minst fina rollprestationer. Eller vad sägs om följande: Emma Thompson som Anna, Brendan Gleeson som Otto, Daniel Brühl som kommissarie Escherich och till sist vår egen Micke Persbrandt som sadistiskt SS-högdjur?

Särskilt Emma Thompson tycker jag kan vara en smula ojämn från gång till annan men det är i lågmälda roller som Anna Quangel som hon verkligen får chans att glänsa. Tillsammans med Brendan Gleeson behövs det inte mycket – ett ögonkast, en kort kommentar – för att få deras relation att glöda. Daniel Brühl är sällan dålig men har en svårare roll med sin kommissarie, vars bevekelsegrunder är oklarare än paret Quangels.

En detalj, som egentligen inte hade med själva historien att göra, funderade jag dock mycket över. Och det var faktiskt inte det faktum att alla inblandade givetvis måste uttrycka sig på tyskt bruten engelska. Nej, Escherich kallar sin okände gärningsman för ”hobgoblin”, vilket på svenska översätts till ”troll”. Det skulle vara spännande att veta om detta var ett tidsenligt uttryck eller om det är något som plockats upp från mer dagsaktuella begrepp.

Som alltid när jag ser en berättelse från ett välbekant tidevarv men som ändå ger mig något nytt att tänka på blir jag glad. Se gärna Alone in Berlin. Skänk en tanke till länder där det är förenat med livsfara att kritisera landets ledning och de medborgare som ändå vågar gör det.

Annonser

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Läs hela inlägget här »

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Harry Potter och fången på Azkaban

HP and the Prisoner of AzkabanFör tredje året i rad befinner sig Harry på Hogwarts tillsammans med Ron och Hermione. Men han skulle ju inte vara Harry om saker och ting inte gått åt helsike innan dess. I ett okontrollerat raserianfall blåste han upp morbror Vernons syster Marge till ballongdimensioner när den överförfriskade damen talade illa om Harrys mamma och pappa. Men eftersom han som sagt är Harry Potter blir konsekvenserna av det tilltaget betydligt mildare än när Dobby droppade en tårta i skallen på morbror Vernons affärskollega förra året. Märkligt milda tycker nog Harry…. Läs hela inlägget här »

Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser