You are currently browsing the tag archive for the ‘Egypten’ tag.

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Det var den spända relationen mellan nygifta paret Simon och Linnet Doyle samt Simons föredetta fästmö Jackie som en kväll exploderade och resulterade i att Simon blev skjuten i benet medan Linnet blev skjuten i huvudet. Men trots att Jackie förföljt Simon och Linnet hack i häl på deras smekmånad är hon den enda som har ett vattentätt alibi för mordet på sin rival. Det var nämligen hon som sköt Simon i benet och hade därefter blivit nersövd med en rejäl dosis morfin.

Så vem kommer Poirot att rikta misstankarna mot? I vanlig ordning saknas det knappast misstänkta på Karnaks begränsade däcksyta och de kommer alla snart att samlas i skeppets ståndsmässiga salong för att få veta sanningen. Hur osannolik den än kan te sig.

Death on the Nile.jpegSom vanligt när det gäller ensamblefilmer kommer det där lilla kvillret i magen när namn efter namn paraderar fram under förtexterna till Death on the Nile: Angela Lansbury, David Niven, Bette Davis, Peter Ustinov, Olivia Hussey, George Kennedy, Mia Farrow och Maggie Smith. Peter Ustinov är förstås den belgiske detektiven som i den här versionen inte bara har ett äggformat huvud utan en distinkt dito formad kropp, omsluten av en fläckfri vit linnekostym. Toppad med tropikhjälm.

Det var inte så länge sedan jag såg den fyra år yngre filmatiseringen av Agatha Christies Murder on the Orient Express. Men även om jag gav den ett gott betyg minns jag en främst en ganska allvarlig produktion, signerad Sidney Lumet. John Guillermins Death on the Nile har inga sådana pretentioner, även om den börjar nog så seriöst med hur den extremt flickaktiga Jackie får på båten när fästmannen Simon träffar hennes förmögna och vackra väninna Linnet.

Engelskt landsortsmys byts därefter snabbt mot Egyptens heta öknar och breda Nilflod där vi pö om pö introduceras till dramats huvudsakliga deltagare. Det är svårt att inte omedelbart fästa sig vid dels mor och dotter Otterbourne, spelade av Angela Lansbury och Olivia Hussey, dels den förmögna mrs. Van Schuyler och hennes kompanjon ms Bowers, spelade av Bette Davis och Maggie Smith.

Men här finns hela tiden ett lätt handlag som gör att vi i publiken är mer benägna att småskratta lite när den allvarlige Jim Ferguson presenterar sig som ”världsmedborgare” och meddelar att han aldrig tar ett steg utan Das Kapital. För att inte tala om när Angela Lansburys påstrukna författarinna i en spritosande viskning anförtror ”M. Porridge” att hon blivit bannlyst från de engelska lånebiblioteken eftersom hon berättar sanningen om förhållandet mellan män och kvinnor. Allt eftersom historien utvecklas visar det sig att den lättsamma atmosfären gömmer något av en stålnäve, vilken mer eller mindre mosar mer allvarliga ämnen som bindgalen hämndlystnad och potentiell hjärtesorg.

Det vore synd att påstå att någon av rollfigurerna är särdeles nyanserad, snarare är det så att mycket av filmens underhållning och driv bygger på att de ska vara stereotyper. Ms Bowers är en (numera) högst bekant bitsk Maggie Smith (däremot funderar jag en hel del över hennes distinkt androgyna uppenbarelse), Poirot blir lika uppbragd varje gång någon beskyller honom för att vara fransos, Olivia Husseys Rosalie är den väna oskulden personifierad medan Lansbury går all in med sin Cruella de Vil-inspirerade uppenbarelse.

Allt detta är dock stereotyper som passar utmärkt in i den ljuvliga miljö som filmen byggt upp med interiörer och oklanderlig kostymering (men så fick också Anthony Powell en Oscar för just det arbetet). Själva historien är hyfsat rappt berättad med en framställning som i mångt och mycket bygger på att visa verkliga eller hypotetiska händelser runtomkring de olika morden från flera olika personers synvinklar. Annars finns här kanske inte så mycket av visuell innovation men det gör mig faktiskt inte så mycket. Jag kan bara inte ogilla en film där en av rollfigurerna hänvisar till ”The Dresden Sachertorte-murders” medan en annan använder sig av uttryck som ”Piffle!”. Ibland är filmtittandet så enkelt. Och så underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Fler som lät sig underhållas av den belgiske detektiven och hans ressällskap var med-Filmspanarna Fredrik on Film och Carl hos Har du inte sett den?

Annonser

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!

Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »

Blood fron the mummys tombEn egyptologisk expedition, ledd av Julian Fuchs, hittar en hittills okänd gravkammare. Fuchs blir omåttligt nöjd eftersom han under flera år jagat obskyra referenser till en ”Queen of Darkness” och nu verkar det som man har funnit henne. Och även om det inte skulle vara hans mörka drottning är fyndet icke desto mindre remarkabelt – en mumie som inte är någon mumie.

I gravkammarens sarkofag gömmer sig nämligen en perfekt bevarad kvinna, ned till minsta mjölkörtel. Tyvärr saknar hon en hand, men den återfinns strax på kammarens golv och kan återbördas till sin ägarinna. Hennes namn har nästan utplånats från kammarens vägg, men de hieroglyfkunniga kan se att hon en gång hetat Tera.

Läs hela inlägget här »

Under våren är vi ett antal filmbloggare som haft det stora nöjet att träffas fysiskt, under samlingsnamnet Filmspanarna. Men bara aktiviteter som kräver fysisk närvaro blir ju med naturnödvändighet begränsande, och anledningen till att vi träffades från första början var ju livet i cyberrymden. Därför kommer nu en första virtuell Filmspanar”träff” under temat Guilty pleasure. Längst ned i det här inlägget hittar du de andra som också hakat på.

***

Guilty pleasure. Det finns egentligen inget bra svenskt ord – ”skuldbelagd njutning” har liksom inte riktigt samma klang. Kan det vara för att skuldbelagd njutning inte passar in i den svenska modellen, antingen njuter man eller också (ännu hellre) späker man sig. Äter upp de nyttiga grönsakerna, läser de intellektuella böckerna och ser de uppbyggliga filmerna?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Yacoubians hus (sv. publ. 2008)

Välkommen till Yacoubians hus. Byggt av en rik armenisk affärsman på 30-talet härbärgerade fastigheten länge Cairos creme de la creme, men nu, ungefär 60 år senare kan man lugnt säga att den har sett sina bästa dagar. Silveraffären i bottenvåningen har blivit en klädaffär, de ordinarie hyresgästerna är mestadels kontorsinnehavare och på taket har en hel liten koloni sprungit upp i de skjul som från början byggdes som förråd.

Läs hela inlägget här »

The Mummy är äventyrsfilm när den är som bäst! Huvudpersonen är dock inte, som man kanske skulle kunna tro av titeln, mumien själv utan bibliotekarien Evelyn. Då det är 1920-tal och den arkeologiska vetenskapen (läs: gravplundringen) levde livets glada dagar i Egypten ger sig Evelyn, tillsammans med brodern Jonathan och äventyraren Rick O’Connell, iväg till den mystiska staden Hamunaptra. I sin forskariver lyckas sällskapet dock återuppväcka den mumifierade översteprästen Imhotep och då han, såsom sig bör, är en extremt ond mumie hotar snart han hela den civiliserade världen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser