Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Kanske är det detta som gör att taiwaneserna i allmänhet och Taipeis befolkning i synnerhet börjat bli en smula blasé när det kommer till smittor och virus? Trots vissa läkares varningar betraktar man nämligen det senaste ”Alvinviruset” i bästa fall som något som ger upphov till milda flunsa-symptom, i sämsta fall en ren bluff och konspiration. Landets ledning tycks inte vilja göra särskilt mycket för att begränsa virusets spridning, vilket bara bekräftar befolkningens skepticism.

Men så kommer dagen när alla skeptiker får sig en rejäl näsbränna. På oklara vägar, eventuellt via någon av alla de mutationer som läkarna varnade för, har Alvinviruset utvecklats till något man inte längre kan ignorera. De som smittas förvandlas på nolltid till sexuellt och mordiskt sadistiska kannibalgalningar.

I likhet med walesaren Gareth Evans har kanadensaren Rob Jabbaz sökt sig långt ifrån hemlandet för att regissera sin långfilmsdebut The Sadness. Manuset (även det skrivet av Jabbaz) bygger till viss del på den tecknade serien Crossed av Garth Ennis, men The Sadness tar också chansen att inympa inte så lite covid-pandemi-vibbar i sin framställning.

Munskydden ligger strödda som fallna löv på gatorna när det blir allt tydligare att de inte skyddar ett skit när någon trycker ned dig på backen och hostar upp en bobba smittsamt klägg. Innan viruset börjar grassera på allvar förekommer många diskussioner och spekulationer kring vilka som kan ligga bakom ”bluffen” – säkerligen alla mediaföretag som tjänar multum på att nasa ut sin skräckpropaganda. En slumpartad samling friska personer har inget som helst intresse av att gå samman och skydda varandra, utan kan lika gärna börja slåss med varandra över någon trivialitet.

Det skulle möjligen vara just covid-vinkeln som gör att The Sadness sticker ut i mängden av zombie(ish)-filmer. Kanske också det faktum att de smittade är en osedvanligt avskyvärd och depraverad samling, tack vare att viruset tar bort alla hämningar vad gäller våld och sexualitet som kan tänkas finnas. Det sägs något i stil med att viruset får alla att agera ut sina allra mörkaste fantasier och tydligen drömmer varenda kotte om riktigt vidriga grejor. Vilket eventuellt också antyds med det faktum att The Sadness slänger in ett par sexuellt frustrerade icke-smittade män. Tyvärr känns den delen inte särskilt motiverad i själva handlingen, utan synes bara tjäna någon form av exploaterande syfte.

Tanken från Jabbaz sida är att tittarna förväntas engagera sig i zombie-förödelsen tack vare att vi fått träffa unga paret Kat och Jim som skiljs åt när Kat åker till jobbet på morgonen. Ska de hinna återförenas innan galenskapen tar över hela världen? Ett väl trött grepp i sammanhanget kan jag tycka och ingen av de unga tu får särskilt mycket av personlighet att jobba med. Jag får nästan intrycket av att Jabbaz tyckt att det räcker med att både Regina Lei och Berant Zhu är orimligt modellsnygga.

Jag har svårt att avgöra om Jabbaz vill säga något med sin debut. Den är rejält mörk vad gäller något slags hopp om mänsklighetens fromma. Allt kollapsar i smittans framfart – medmänsklighet, gemenskap, ansvar, moral. Staten kan inte leverera något annat än tomma löften och får därför strax sitt rättmätiga straff. Detsamma gäller läkarvetenskapen. Det enda som skiljer smittade från icke-smittade synes vara att de senare inte finner någon större glädje eller nöje i att ta andras liv. Eller…?

Även denna nihilism gör The Sadness väl lik många andra zombie(ish)-föregångare. Det som förutom pandemi-kopplingarna ändå gör Jabbaz film värd att uppmärksamma lite extra är effekterna och det faktum att den rent visuellt är otroligt snygg. Effekterna gör i sin tur att den också är otroligt kläggig. Alltså…ooooootroligt kläggig. Knivhuggna halsar ger ifrån sig fontäner av blod, det är mer regel än undantag att både smittade och offer halkar runt på blodiga golv som Bambi på isen, våldtäkter sker i alla möjliga (och omöjliga) kroppsöppningar (dock oftast off camera), inälvor befinner sig oftare utanpå än inuti mänskliga kroppar, varjehanda kroppsdelar bits av och det dreglas hjärnsubstans högt och lågt.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att The Sadness kan nå samma kultstatus som Train to Busan men i likhet med min upplevelse av den filmen vill jag gärna ha mer av handling och mindre klägg.

Land:
Taiwan

Kulturprägel:
Den lite fege och rundlagde tunnelbanevakten som i alla fall under en kort period får vara något av en comic relief.

The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Fortsätt läsa ”The Stand (1994)”

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Fortsätt läsa ”Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)”

The Net (1995)

Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!

Fortsätt läsa ”The Net (1995)”

Resident Evil: Retribution (2012)

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Fortsätt läsa ”Resident Evil: Retribution (2012)”

Resident Evil: Extinction (2007)

resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Fortsätt läsa ”Resident Evil: Extinction (2007)”

Resident Evil (2002)

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

resident-evilDet i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Fortsätt läsa ”Resident Evil (2002)”

Fredagszombies

Kanske är det dags att utropa en ny tradition på bloggen? För andra året i rad rymmer Rörliga bilder och tryckta ord en enda fredagsfemma och den skapas givetvis för att hedra skräckfilmsveckan, samarbetet med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch. Förra året var det fem gånger fem vampyrrelaterade fenomen som fick stå i rampljuset, i år kan jag givetvis inte överge mina zombies. Därför kommer här fem olika zombiefilmundergenrer, en ingång som givetvis inte är det minsta krystad eller konstruerad för att kunna behålla ett zombiefokus.

#5. Humorzombies
Redan Romero var medveten om den humoristiska potentialen i odöda kroppar med taskig koordinationsförmåga. Det är dock en undergenre som blivit allt mer populär under senare år, sannolikt på grund av att det alltid är lättare att charma tittare när man driver med ett redan etablerat fenomen (VSB: Zombeavers och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse). Fortsätt läsa ”Fredagszombies”

Zombi Holocaust (1980)

zombi-holocaust1alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Fortsätt läsa ”Zombi Holocaust (1980)”

X2: Dick Francis (1992 och 2008)

Dick Francis var en i många avseenden lyckligt lottad man. Under sin karriär som steeplechasejockey var han bland de mest framgångrika i det land där sporten räknas, Storbritannien. Mellan 1953 och 1957 hette arbetsgivaren inget mindre än Elizabeth (Queen Mother) och när det i slutet av 50-talet blev dags att lägga stövlarna på hyllan nöjde sig Dick inte med att rulla tummarna.

Istället satte han sig ned och började skriva deckare, varav den första, Dead Cert, publicerades 1962. Även i detta karriärval skördade han nog ära och berömmelse för ett otal lagerkransar, vilket säkert till en icke föraktlig del berodde på hustrun Mary. Först efter hennes död 2000 stod det nämligen klart vilken insats hon gjort inför varje ny bok, inte minst med avseende på egna erfarenheter och research.

Fortsätt läsa ”X2: Dick Francis (1992 och 2008)”