alt. titel: La Tristesse, The Sadness
Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.
Kanske är det detta som gör att taiwaneserna i allmänhet och Taipeis befolkning i synnerhet börjat bli en smula blasé när det kommer till smittor och virus? Trots vissa läkares varningar betraktar man nämligen det senaste ”Alvinviruset” i bästa fall som något som ger upphov till milda flunsa-symptom, i sämsta fall en ren bluff och konspiration. Landets ledning tycks inte vilja göra särskilt mycket för att begränsa virusets spridning, vilket bara bekräftar befolkningens skepticism.
Men så kommer dagen när alla skeptiker får sig en rejäl näsbränna. På oklara vägar, eventuellt via någon av alla de mutationer som läkarna varnade för, har Alvinviruset utvecklats till något man inte längre kan ignorera. De som smittas förvandlas på nolltid till sexuellt och mordiskt sadistiska kannibalgalningar.
I likhet med walesaren Gareth Evans har kanadensaren Rob Jabbaz sökt sig långt ifrån hemlandet för att regissera sin långfilmsdebut The Sadness. Manuset (även det skrivet av Jabbaz) bygger till viss del på den tecknade serien Crossed av Garth Ennis, men The Sadness tar också chansen att inympa inte så lite covid-pandemi-vibbar i sin framställning.
Munskydden ligger strödda som fallna löv på gatorna när det blir allt tydligare att de inte skyddar ett skit när någon trycker ned dig på backen och hostar upp en bobba smittsamt klägg. Innan viruset börjar grassera på allvar förekommer många diskussioner och spekulationer kring vilka som kan ligga bakom ”bluffen” – säkerligen alla mediaföretag som tjänar multum på att nasa ut sin skräckpropaganda. En slumpartad samling friska personer har inget som helst intresse av att gå samman och skydda varandra, utan kan lika gärna börja slåss med varandra över någon trivialitet.
Det skulle möjligen vara just covid-vinkeln som gör att The Sadness sticker ut i mängden av zombie(ish)-filmer. Kanske också det faktum att de smittade är en osedvanligt avskyvärd och depraverad samling, tack vare att viruset tar bort alla hämningar vad gäller våld och sexualitet som kan tänkas finnas. Det sägs något i stil med att viruset får alla att agera ut sina allra mörkaste fantasier och tydligen drömmer varenda kotte om riktigt vidriga grejor. Vilket eventuellt också antyds med det faktum att The Sadness slänger in ett par sexuellt frustrerade icke-smittade män. Tyvärr känns den delen inte särskilt motiverad i själva handlingen, utan synes bara tjäna någon form av exploaterande syfte.
Tanken från Jabbaz sida är att tittarna förväntas engagera sig i zombie-förödelsen tack vare att vi fått träffa unga paret Kat och Jim som skiljs åt när Kat åker till jobbet på morgonen. Ska de hinna återförenas innan galenskapen tar över hela världen? Ett väl trött grepp i sammanhanget kan jag tycka och ingen av de unga tu får särskilt mycket av personlighet att jobba med. Jag får nästan intrycket av att Jabbaz tyckt att det räcker med att både Regina Lei och Berant Zhu är orimligt modellsnygga.
Jag har svårt att avgöra om Jabbaz vill säga något med sin debut. Den är rejält mörk vad gäller något slags hopp om mänsklighetens fromma. Allt kollapsar i smittans framfart – medmänsklighet, gemenskap, ansvar, moral. Staten kan inte leverera något annat än tomma löften och får därför strax sitt rättmätiga straff. Detsamma gäller läkarvetenskapen. Det enda som skiljer smittade från icke-smittade synes vara att de senare inte finner någon större glädje eller nöje i att ta andras liv. Eller…?
Även denna nihilism gör The Sadness väl lik många andra zombie(ish)-föregångare. Det som förutom pandemi-kopplingarna ändå gör Jabbaz film värd att uppmärksamma lite extra är effekterna och det faktum att den rent visuellt är otroligt snygg. Effekterna gör i sin tur att den också är otroligt kläggig. Alltså…ooooootroligt kläggig. Knivhuggna halsar ger ifrån sig fontäner av blod, det är mer regel än undantag att både smittade och offer halkar runt på blodiga golv som Bambi på isen, våldtäkter sker i alla möjliga (och omöjliga) kroppsöppningar (dock oftast off camera), inälvor befinner sig oftare utanpå än inuti mänskliga kroppar, varjehanda kroppsdelar bits av och det dreglas hjärnsubstans högt och lågt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att The Sadness kan nå samma kultstatus som Train to Busan men i likhet med min upplevelse av den filmen vill jag gärna ha mer av handling och mindre klägg.
Land:
Taiwan
Kulturprägel:
Den lite fege och rundlagde tunnelbanevakten som i alla fall under en kort period får vara något av en comic relief.
alt. titel: 
Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen 
Tänk om 
Så efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.
Det i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 
alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.
Rörliga bilder och tryckta ord 