You are currently browsing the tag archive for the ‘John le Carré’ tag.

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

Prester JohnEfter att ha ”upptäckt” författaren John Buchan genom hans spionthriller The Thirty-Nine Steps var jag nyfiken på vad han hade mer att bjuda på. Och det visade sig inte vara bara caracalskit, det inte.

Läs hela inlägget här »

The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Läs hela inlägget här »

A Most Wanted ManEn John Le Carré-filmatisering förnekar sig sällan. Det är prat och en uppbyggnad i långsam lunk snarare än rykande actionjakter och uppseendeväckande pang-pang. Spekulationer, osäkerhet och vaga misstankar istället för ett tydligt hot som måste förgöras till varje pris. Alla aktörer pillar mer eller mindre misstroget på varandra under spiontäcket i en tävling om vem som kan bli mest tillfredsställd på sina egna villkor.

Läs hela inlägget här »

Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…

***

Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Spionen som kom in från kylan

I ett kallt och svart-vitt London förbereder sig Alec Leamas för att resa bort. Men det är ingen nöjesresa till Mallis som tidigt charterturist som väntar Alec. Istället ska han ge sig iväg till kontinenten och långsamt börja arbeta sig vidare till ett ännu kallare Östeuropa. Alec Leamas har nämligen tänkt sälja sin själ och spionkunskaper till kommunisterna och på arenan för ett iskallt krig är det en omständlig apparat.

Läs hela inlägget här »

Tack vare uppmärksamheten som närvaron av Tinker Taylor Soldier Spy vid Stockholms Filmfestival rönt träffar vi idag spiongenrens nestor . Flera bloggare har redan skrivit om TTSS: Fiffi, Movies-Noir, Jojjenito och Henke men här fokuserar vi på en annan historia.

Det är svårt att inte läsa John le Carrés välkända 60-talsspionroman The Spy Who Came in from the Cold anakronistiskt. Alltså att läsa den med en lika fräsch uppskattning (alternativt upprördhet) som den måste ha rönt när den publicerades 1963, mitt under ett djupfryst krigsläge mellan Öst och Väst.

För nu för tiden är man nämligen så tillvand vid berättelser om desillusionerade spioner (eller varför inte CIA-agenter?), vars avsky för den ”fiende” man ska bekämpa mycket väl matchas, ja inte sällan övertrumfas, av självhat och avsky inför den egna organisationens eller landets metoder.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg