You are currently browsing the category archive for the ‘Vampyrer’ category.

Doctor SleepDanny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.

Men till och med en man som Danny når till slut botten och för hans del innebär det att han sätter sig på en buss och hoppar av i den lilla staden Frazier, New Hampshire. Här börjar han så sakteliga att bygga ett nytt liv för sig själv med jobb på ett hospice och täta AA-möten.

Men trots sina traumatiserande barndomsupplevelser kan Danny inte helt stänga av sina övernaturliga krafter och kommer på så sätt i kontakt med Abra Stone, en flicka med samma förmågor. Hon hotas dock av en vampyrliknande grupp kallad True Knot som livnär sig på barn som Abra. Nu måste hon och Danny hjälpas åt för att oskadliggöra barnaätarna och deras ledare, Rose the Hat.

Med filmer som Ouija och serier som The Haunting är Mike Flanagan knappast någon duvunge när det kommer till spökfilmer. Här har han alltså plockat upp facklan från både Stephen King och Stanley Kubrick. Jag har inget minne av att King lyckades särskilt bra i försöken att återknyta kontakten med sin egen berättelse i uppföljaren Doctor Sleep. Flanagan har i sin tur det kanske lite bättre förspänt eftersom han kan skapa en uppföljare så att säga i flera steg. Både genom att återknyta till Kings litterära förlagor och Kubrick filmiska original.

Eller också handlar det om att jag (som så många gånger tidigare) har lättare att svälja historien när jag är beredd på vad som komma skall. I vilket fall som helst känner jag mig klart mer tillfreds med Doctor Sleep som film än som roman. Plötsligt känns inte kombon Danny Torrance och True Knot lika krystad, vilket i och för sig gör titeln desto mer kryptisk eftersom den enbart hänvisar till Dannys yrkesliv, oberoende av True Knot och Abra.

Med en rappare takt som fokuserar på händelseutvecklingen bryr jag mig heller inte så mycket om att rollfigurernas karaktärsutveckling (i den mån det finns någon överhuvudtaget) är lövtunn. Flanagan har till och med sett sig föranledd att klämma in en scen där Ewan McGregors Danny på ett AA-möte uttryckligen måste berätta att han kanske, eventuellt, möjligen kanaliserar sin salig far Jack med sitt supande.

Kings bok var som bäst i början när han beskrev hur Danny Torrance gjorde sitt bästa för att förstöra även sitt vuxna liv. Ni vet, den socialrealistiske King. Flanagan klarar av den delen ganska så raskt för att Danny ska komma fram till Frazier och börja kommunicera med Kyliegh Currans Abra samtidigt som True Knot-gruppen gör sin grej.

Den unga Curran gör faktiskt en riktigt bra insats som Abra, detsamma gäller Rebecca Ferguson som Rose the Hat. Ewan McGregor känns mer tveksam, både för att hans fejs är lite för välbekant och för att han faktiskt börjar kännas lite för gammal i den här typen av roller (han är ju ändå ett helt år äldre än jag!). Jag vet att han är en bra skådis men han får som sagt var ganska lite att jobba med i Flanagans manus.

På det hela taget blev Doctor Sleep en överraskande funktionsduglig filmprodukt med tanke på förlagan. Visst finns här både ett och annat att invända mot men det hela känns hyfsat stabilt och påkostat. Jag tyckte dessutom att det var tilltalande att Flanagan valde att exempelvis låta en Nicholson-snarlik skådis spela Jack Torrance istället för att förlita sig på CGI.

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, 80 grader från Varmvattnet
David Baldacci, Zero Day
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg