Mission: Impossible – Fallout (2018)

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Av dessa funderingar drar jag två slutsatser. Den första är att Fallout inte var tillräckligt bra för att förhindra att jag började tänka på annat. Den andra var hur pass mycket alla dessa actionserier börjar glida in i varandra efter bara ett par år eftersom jag till slut kom på att Charlize Theron ju spelat skurken i The Fate of the Furious och inte förekommit i M:I-serien överhuvudtaget. Så nästa år lär jag väl sitta vid den nionde F&F-filmen och fundera på i vilken del som Vin Diesel genomförde en evighetslång bil- och MC-jakt på smala Parisgator.

För bland annat där överlappar både F&F och M:I varandra rätt så rejält. Jag ser att jag i fallet Rogue Nation (den förra M:I som kom 2015) tyckte att det var en ganska bra jämvikt mellan fajter, jakter samt annat smått och gott. När det gäller Fallout hann jag tyvärr lessna relativt snabbt på just jakt-delen, vilket tyvärr håller på alldeles för länge.

Inledningen är dock nog så klassisk. Ethan Hunt får ett uppdrag via rulljudband gömda i Odyséen, vilka löses upp i en puff av rök efter endast en spelning. Det handlar om att förhindra lego-terrorist-nätverket The Apostles från att kapa åt sig plutonium med vilket de skulle kunna mana på intåget av Den Nya Världsordningen. Allt enligt ett apokalyptiskt manifest författat av den farlige fundamentalisten John Lark.

Uppdraget leder Ethan, Benji och Luther runt i en lustiger dans från Paris till London till Kashmir-bergen. Eftersom revirpinkandet mellan CIA och MIF fortfarande är i full gång tvingar CIA-chefen Erika Sloane dessutom på dem sin egen agent, August Walker.

Tydligen ska många kritiker redan ha hyllat Fallout som den bästa M:I-filmen hittills. Jag har lite svårt att se det. Som synes har jag inga tydliga minnen av Rogue Nation (lex Charlize), jag minns bara att jag tyckte den var ganska underhållande. Vilket i sin tur eventuellt innebar att jag gick in med allt för höga förväntningar till titten på Fallout.

Jag tyckte i och för sig att det var rätt kul med hela Den Nya Världsordningen-konceptet, det kändes välbekant och pompöst. I den inramningen kom jag faktiskt också att gilla Sean Harris skurk Salomon Lane bättre än i Rogue Nation – karln har ett asketiskt fanatism-utseende som passade bra för rollen.

Uppe i bergen bjuds publiken också på en spektakulär helikopterjakt som om inte annat utspelades med magnifika naturscenerier i bakgrunden. Men dessförinnan dröjde filmen sig alldeles för länge kvar på Paris gator och Londons hustak. Tompa Cruises märkligt stela löpstil med pumpande händer som huggande yxor i luften tycks ha blivit tillräckligt mycket av en grej för att Fallout ska stoltsera, alternativt driva, med det en smula men även den vinkeln hinner bli tröttsam.

I vanliga fall brukar jag verkligen inte vara den som ser vartåt historien barkar eller genomskådar vändningar men här hände det inte bara en, utan två, gång(er) vilket säger mig att manuset (från regissören Christopher McQuarrie, vilken körde samma dubbel för Rogue Nation) inte är av toppkvalitet. Ett annat tecken på det är möjligen också att Solomon Lane vid ett tillfälle provocerar Ethan Hunt genom att hävda att undergången kommer att komma genom ”the fallout of all your good intentions”. En snygg replik och ett tankeväckande koncept men i slutänden något som inte har den minsta bäring för hur det hela slutar.

Nackdelen med Den Nya Världsordnings-perspektivet är dessutom att det till slut blir för stort. Alla inblandade, inklusive filmen själv, hamnar till slut i ett läge där man på fullaste allvar hävdar att Ethan Hunt, en enskild individ (må så vara att det är Tompa Cruise himself), är det enda som står mellan Civilisation eller Total Kaos och Anarki. Han är bokstavligen den västerländska civilisationens sista hopp, något som bland annat innebär att han aldrig kan ha ett normalt liv. Gud förbjude att Ethan Hunt tar det lugnt en helg eller två. Vem ska då hålla koll på Världen?! (James Bond? Dom Toretto? Jack Reacher? Just throwin’ it out there…) Just det tydliga artikulerandet av sådana budskap blir för min del lite svårsmält.

Men för all del, jag var aldrig totalt uttråkad eller satt och hånskrattade under hela visningen så ett visst underhållningsvärde fanns förstås i Mission: Impossible – Fallout. Tillräckligt för en fredagskväll i alla fall.

Något säger mig att bloggkollegan Fiffi har betydligt mer fördragsamhet med detta omöjliga uppdrag.

Andra som sett utfallet:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Annonser