You are currently browsing the tag archive for the ‘Våldtäkt’ tag.

Det var en gång en flicka som hette Joy. En helt vanlig sjuttonåring som gick i skolan och sprang stafett med sina kompisar. Förväntade sig nog inte mer av livet än sjuttonåriga tjejer i gemen. Men livet hade något annat i beredskap för Joy.

Hjälpsam och hygglig ska hon en vacker dag bistå en man med hans sjuka hund. Men det visar sig att det inte finns någon hund och istället finner sig Joy instängd i ett ljudisolerat skjul. Från början funderade hon säkert mycket på hur hon skulle fly, försökte slå ned mannen eller hur hon skulle kunna ta livet av sig. Men hur det nu föll sig blev inga av de alternativen verklighet och efter två år födde Joy Jack inne i det där skjulet. Som i deras värld blev ”Rum”.

Nu är Jack fem år och har ganska bra koll på Rum. Där finns Matta och Badkar och Bord. Toalett är världsbäst på att spola ned bajs och Lampa är ljusast när solen inte skiner. Men förutom det är nog Jack bäst på det mesta i Rum. Förutom att vara Mamma kanske. Fast ibland vill inte Mamma gå upp ur Säng och då blir det en tråkig dag.

Berättelser om barn eller unga kvinnor som rövats bort och sedan tvingats leva flera år tillsammans med sina kidnappare får ofta stor uppmärksamhet, kanske för att de på ett sätt är så obegripliga. Det känns liksom mer naturligt att föreställa sig en person som vill ta livet av folk än en person som vill hålla andra människor instängda.

Och eftersom historierna får mycket uppmärksamhet riskerar de också efter ett tag att likna varandra, särskilt om man ska försöka ge sig på att beskriva själva fångenskapen. Det blir med naturnödvändighet ett liv med få variationer och mycket rutin. Det Room gör smart (eller snarare författaren Emma Donoghue som skrev manus utifrån sin egen bok) är att ställa sig i femårige Jakes fotspår och på något sätt försöka begripa omvärlden såsom han gör det. Joy har gjort sitt bästa för att anpassa Jakes världsbild efter hans ålder men också försöka skydda honom från situationen de befinner sig i. Med ett barns självklart ställer han både frågor om och värjer sig mot det som inte passar in i moderns beskrivningar.

Detta är en film vars framgång helt avgörs av de som ska försöka porträttera Joy och Jake och jag kan inte annat än instämma till 100% i hyllningskörerna av både Brie Larson och lille Jacob Tremblay. Larson har en helt igenom välskriven rollfigur att sätta tänderna i (det ska bli mycket spännande att se vad Captain Marvel har att bjuda på) och Tremblay är inget mindre än en uppenbarelse. Nu är jag faktiskt glad att jag såg Room efter den vedervärdiga Wonder för annars tror jag att den filmen hade lyckats sabba den unge skådespelaren för tid och evighet för min del. Sannolikt hänger det på skillnader i både manus och regi, för självklart hade Room kunnat bli minst lika smörigt sentimental som Wonder var. Som det är nu gör Room rum för betydligt större underverk än Wonder någonsin lyckades göra.

Annonser

alt. titel: Flocking

En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Omänsklig fasa, Eaten Alive!, Eaten Alive!…by cannibals

DVD-omslaget utlovar att Eaten Alive! innehåller Landskronabördiga Janet Ågren i ”sin mest smakfulla roll”. Med tanke på att hon i Eaten Alive! blir våldtagen med en stendildo doppad i ormblod vill jag helst inte tänka på vad hon kan ha ställt upp i för ytterligare filmproduktioner.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Läs hela inlägget här »

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

Något är riktigt fel… Terrorister? Ekologisk eller ekonomisk kollaps? I det lilla samhället tycks ingen veta och inte ens radion ger ifrån sig några vettiga besked. Det enda man vet är att allt börjar ta slut, vare sig det gäller bensin eller konservburkar som innehåller något annat än hundmat.

Läs hela inlägget här »

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser