You are currently browsing the tag archive for the ‘Våldtäkt’ tag.

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Men även näringslivet innehåller sina skärmytslingar och när ED-209 ”misslyckas” vid en viktig presentation ser unge och hungrige mellanchefen Bob Morton sin chans. Innan ED:s offer (en före detta styrelseledamot som nu ligger draperad över modellen av nybyggnationen Delta City) hunnit kallna har Bob säkrat ett OK för sitt eget projekt från ”the old man”.

Samtidigt finns det fortfarande poliser som försöker göra sitt jobb, trots de usla förutsättningar som OCP tillhandahåller. Att vara polis har blivit nästan lika riskabelt som att vara hundvakt åt ett gäng hungriga rottweilers iförd en köttkostym men Alex Murphy ser ändå med tillförsikt fram emot förflyttningen till det råbarkade West City. Inte ens de nya kollegornas sardoniska ”Welcome to hell” får honom nedslagen.

Vad som däremot sänker denna första arbetsdag en smula för Murphy är att han blir mer eller mindre sönderskjuten av den galne skurken Clarence Boddicker och hans gäng. Det gör å andra sidan att Alex visar sig vara en perfekt kandidat till Bob Mortons lilla projekt. Inom ett halvår har han förvandlats till…Robocop.

Det är sannolikt bara nostalgin som talar, men det går inte att komma ifrån ett litet glädjekviller i magen när filmtiteln dyker upp första gången i sitt fyrkantigt klumpiga 80-tals-typsnitt. Och även om RoboCops ultravåld inte har riktigt samma påverkan som första gången jag såg filmen, slås jag av hur mycket det fortfarande finns att gilla med den.

Paul Verhoevens dystopistämning är oslagbar, särskilt som den ackompanjeras av Basil Pouledoris karakteristiska tema. Än en gång påminns jag hur Verhoeven älskar att använda små reklamsnuttar. Både för att tillsätta en välbehövlig nypa makaber humor och understryka hur hans värld är funtad — hur det privata näringslivet tar över allt fler viktiga institutioner. Kanske är det just den här blandningen av ett kallsinnigt företag, ultravåld och rätt lyckade komiska inslag som gör att RoboCop fortfarande är en riktigt bra film?

Man måste nog säga att budskapet är ganska cyniskt – de enda som tycks ha någon som helst heder i kroppen är de ”vanliga” poliserna, alltså Murphy och hans kollegor på polisstationen. Det SWAT-team som tidigare försökt förhandla med en galen gisslantagare genom att erbjuda ett flådigt ljudsystem till flyktbilen (”Let the mayor go and we’ll throw in a Blaupunkt”) har däremot inga större problem att vända sig mot vår stackars hjälte när de får order om det från högre ort.

Förutom dystopistämningen inser jag också hur jag saknat dessa 80-talistiska crazy ass-skurkar. De är alltid klädda som statister i The Road Warrior, har vansinniga frisyrer, skrattar hysteriskt och är på det hela taget rätt ineffektiva brottslingar. Som våldtäktsmännen vilka inte hunnit få av sitt offer en enda klädtrasa innan Robocop dyker upp och serverar lite poetisk underlivsrättvisa.

På det hela taget ska man inte fundera allt för mycket på funktionalitet och logik i den här historien. I förbifarten nämns att Robocops matsmältningssystem anpassats för att smälta någon slags näringspuré – jag tänker att det sannolikt är något som man inte bara fixar på en kaffekvart. Alex Murphys gamla hus ligger ute till försäljning men mäklaren har inte brytt sig om att göra kåken mer säljbar än att hen lämnat kvar såväl vissna blommor som trasiga muggar.

Min personliga favorit är dock alla de märkliga ljud som ED-209 får utstöta. Exakt varför ryter han som ett lejon när han pepprar oskyldiga eller skriker som en griskulting när han ramlat omkull? Samtidigt är den lilla dödsryckningen i robottån (när Robocop gjort processen kort med ett granatgevär) ett av mina favoritmoment (i hård konkurrens med den smältande skurken – you know who I mean!).

Till min glädje upptäckte jag att RoboCop-originalet fortfarande höll en förvånansvärt hög klass och jag tror att det i mångt och mycket är Paul Verhoevens förtjänst.

Visst blev du sugen på lite ultravåld 80’s style?! RoboCop finns lätt tillgänglig på streamingsajten C More som dessutom bjuder på en gratismånad. Så du hinner se RoboCop mååååånga gånger om.

Annonser

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Läs hela inlägget här »

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en  mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?

Läs hela inlägget här »

Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.

Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!

Läs hela inlägget här »

albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

Läs hela inlägget här »

The SalvationHade The Salvation inte varit avslutningsfilm under Malmö filmdagar vete tusan om jag hade valt den frivilligt. Jag menar, hur spännande låter det med dansk western? Och dessutom Micke Persbrandt i en av de större rollerna?

Japp, du såg rätt – dansk western… Regissör Kristian Levring har tillsammans med manusförfattaren Anders Thomas Jensen knåpat ihop en berättelse om de två soldatbröderna Jon och Peter som efter dansk-tyska kriget i mitten på 1800-talet drar till de förlovade nyförenade staterna. Vi möter Jon när han efter sju långa år äntligen kan välkomna sin fru och son till deras nya hemland. Men säg den lycka som varar för evigt? Inte Jons i alla fall…

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSom en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

Läs hela inlägget här »

Breaking the WavesOk, djupt andetag. Det gäller att stålsätta sig inför 2 timmar och 40 minuter av dansk-skotsk misär…

Fast det börjar inte så värst misärigt. Bess måste förvisso be de kyrkoäldste om lov för att få gifta sig med oljeborraren Jan, men hennes pillemariskt sneglande ögonkontakt med kameran antyder att det hela egentligen bara är en formsak. För vad skulle kunna stå mellan hennes och Jans kärlek?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser