Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.

The Last Duel (2021)

Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Maniac (1934)

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Gone with the Wind (1939)

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.