Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.

Så Janis bestämmer sig för att hedra en familjetradition av att bli ensamstående mor. När det är dags för förlossning får Janis så dela rum med den unga Ana, även hon ensam med sin graviditet. Efter sina respektive förlossningar byter de telefonnummer med varandra men det ska visa sig att de har betydligt mer gemensamt än några dagars vistelse på samma sjukhus.

Alla nationer har sina trauman och Spanien är inget undantag. I och med Parallella mödrar avhandlar Pedro Almodóvar ett av de mest känsliga – massmorden som förekom under spanska inbördeskriget. Ett ämne som än idag är så pass känsligt att spanska historiker tvekar att uttala sig med säkerhet om exempelvis antal döda. Först 2008 beslutade exempelvis domaren Baltasar Garzón att det skulle öppnas en offentlig utredning av mer än 100 000 avrättningar och försvinnanden mellan 1936 och 1951.

Men den gode Pedro kan givetvis inte hålla sig borta från sina kvinnorelationer och i centrum sätter han en av sina veteraner – Penélope Cruz i rollen som Janis. Kring detta nav lägger han upp ett veritabelt smörgåsbord av vänskap, kärlek och släktband. En stor roll spelas förstås av relationen mellan mödrar och döttrar. Janis och Ana är själva mödrar, men också döttrar (i detta påminner Parallella mödrar en hel del om Volver). Janis mor var en sorglös hippie som döpte sin dotter efter Janis Joplin medan Anas mor desperat försöker värja sin skådespelarfrihet gentemot både dotter och make. Moderskapet synes alltid komma överraskande, den stora frågan är hur man möter det; med glädje eller med bävan?

Tyvärr har jag lite svårt att få ihop Almodóvars två olika spår trots teman om identitet och historia samt idog DNA-topsning (ni som har sett filmen vet vad jag syftar på). Det synes mig som om han först kom på att han ville göra en film som kommenterar de spanska nationalisternas illdåd och sedan försökte fylla den med en mer personlig och intim historia. Det vill säga den om Janis och Ana. I mina ögon drar den delen dock iväg i en så pass annorlunda riktning i och med antydningar som gör att jag förväntar mig något mer av den, vilka inte alls att något att göra med spanska inbördeskriget. För att ha tagit sin början i en nästintill thrillerartad uppbyggnad lider tyvärr den personliga historien så småningom av pyspunka.

Det är dock inget Penélope Cruz kan lastas för, jag kan tycka att hennes Oscarsnominering för rollen är fullt rimlig. Hon är allt vi kommit att förvänta oss av en Almodóvar-hjältinna: känslosam, tuff, öm, resonabel, rationell, lojal och utrustad med västvärldens längsta ögonfransar. Milena Smit gör inget dåligt jobb som Ana, men faller möjligen lite i fällan av Almodóvars faiblesse för distinkta utseenden. Å andra sidan är det förstås svårt att bli allt för prominent i den klassen när Rossy de Palma också står med på rollistan.

Parallella mödrar var utan tvekan den bästa Almodóvar-filmen sedan The Skin I Live In (jag har dock inte sett Los amantes pasajeros/Kära passagerare) men kändes ändå oväntat blek. Det var många löften som inte infriades för min del. Kanske hade jag behövt vara mor, inte bara dotter, för att filmen skulle ge den där känslomässiga knytnäven i solar plexus.

Varför inte lyssna på tennisfilmpodden Nätrullarna som avhandlar Parallella mödrar i sitt senaste avsnitt? Glöm heller inte att Penélope Cruz är nominerad till en Oscar för sin Janis.

2 reaktioner till “Madres paralelas (2021)”

  1. Haha, Rossy de Palma. Ja, där snackar vi distinkt utseende. 🙂

    Mm, håller ju med om att de två historierna inte riktigt går ihop. Jag är nyfiken på vilken han ville berätta först. Det känns ändå som att moders-vinkeln är den som dominerar. Ändå blev jag mest berörd av utgrävnings-historien (den där skallran t ex).

    Thrillerinledning som sen blir pyspunka. Ja, kanske det. Jag tyckte ändå det var fint på nåt sätt att det inte utmynnade i våld.

    Instagram-vänlig poster där.

    Tack för poddping! 🙂

  2. Gillade också utgrävningshistorien, tyckte Almodovar ändå hann säga ganska mycket på lite tid. Fast jag måste erkänna att jag tyckte att alla de där välplacerade föremålen i massgraven hade planterats lite väl övertydligt

    Jag håller med om att det kändes uppfriskande att det inte blev våld av relationen mellan Ana och Janis men tycker att det i så fall var lite av en missbedömning från Almodovars sida att spela så mycket på våra förväntningar att det skulle bli det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: