You are currently browsing the tag archive for the ‘Pedro Almodovar’ tag.

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Det känns hyfsat okontroversiellt att konstatera att filmen är Almodóvars version av Fellinis . En eventuellt självbiografisk huvudperson kämpar med sin brist på kreativitet efter en uppburen yrkeskarriär som regissör och författare. Han återbesöker barndomsminnen och återknyter kontakter med förlorade vänner i nutiden. Skillnaden är kanske att medan Marcello Mastroianni sökte förlösning i kvinnoarmar och alkohol, gör Antonio Banderas det genom att dra igång en rätt avancerad knarkregim samt fokusera på sina mångahanda kroppsliga och själsliga smärtor.

Men det ligger också nära till hands att stämpla Dolor y gloria som en slags självterapi (vilket väl i och för sig också var? Kanske?) för vad låter väl mer biografiskt och terapeutiskt än att skapa en historia om en regissör som inte längre kan eller vill regissera? I det perspektivet känner jag mig i och för sig betydligt mer dragen till alster som Barton Fink. Gemensamt för såväl Fellini, Almodóvar och Coen-bröderna är att emellertid deras filmer knappast kan kallas vare sig lättillgängliga eller lättolkade. Rumsterandet i de egna hjärnvindlingarna sänker blicken successivt allt längre ned och i slutänden har jag i alla fall svårt att undkomma känslan av navelskåderi.

Det är lika bra att erkänna det: jag förstod inte Almodóvars senaste film. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Antonio Banderas vedermödor engagerade mig inte särskilt mycket. Jag fann mig ganska ointresserad av både hans barndomsminnen (vare sig de var fiktiva eller verkliga) och vad Dolor y gloria eventuellt skulle kunna säga om skapandeprocesser när det kommer till skrivande och regisserande.

Jag förstod inte hur jag skulle tolka huvudpersonens mångahanda smärtor eller filmens fixering vid vatten i det kreativa eller skapande perspektivet. Jag förstod heller inte hur det var meningen att jag skulle läsa det förlösande barndomsminnet. Det kändes nämligen överhängande lätt att se det som en pedofils önskedröm, det vill säga det försigkomna barnet som själv tar initiativ till relationen med en vuxen person. Så inte heller här helt olikt Fellini med andra ord…

Det jag är beredd att ge Dolor y gloria är det den kanske fått mest uppmärksamhet för, det vill säga Antonio Banderas rollprestation. Han skulle mycket väl ha kunnat svassa omkring som värsta silverräven men framstår i både uttryck, känslor och kropp mest som en moloken liten farbror. I det avseendet måste också erkännas att filmen är ovanligt lågmäld och o-mycket skruvad för att vara en Almodóvar-produkt. Även om regissören äntligen fått chansen att casta den 25 år yngre Penélope Cruz i rollen som sin egen mamma.

Jag var precis på väg att göra klart ett inlägg om Pedro Almodóvars Dolor y gloria när jag insåg att bloggen, just idag, fyller 10 jäkla år! År som verkligen inte inneburit särskilt mycket ”dolor”, men i ärlighetens namn kanske inte så mycket ”gloria” heller…

Tidigare år har jag oftast tappat bort att uppmärksamma denna dag men nu kände jag att det kunde vara dags. Hänger ni med på en kort tripp, down memory lane?

Så den 13 maj 2010 gick jag ut hårt med sex inlägg på en och samma dag, bara för att skapa lite bulk (buzz var jag realistisk nog att inte förvänta mig). En ganska medveten blandning om jag minns rätt – Robert Blochs Psycho, The Poison Belt av Arthur Conan Doyle, antologin Things With Claws samt filmerna Secrets and Lies, The Road to Guantanamo och Team America. Just detta med variationen mellan högt och lågt, olika genrer och tidsperioder är något jag försökt hålla fast vid under årens lopp. Samtidigt är jag inte mer än människa som gillar vissa genrer mer än andra. Det är ju ingen slump att jag har samlat på mig nästan 600 inlägg vardera taggade som ”skräck” och ”action” men bara ett 100-tal inom ”deckare”.

Till en början tror jag att jag försökte posta ett inlägg om dagen (och dessutom köra varannan film, varannan bok) men insåg snart att en sådan takt var orimlig. Därför landade jag förhållandevis snabbt i den frekvens som jag fortfarande håller – filmer måndag, onsdag, fredag (inte sällan en så kallad fredagssågning), lördag och så en söndagsbok. Undantag görs emellertid, bland annat när det gäller olika teman. Sedan 2013 har exempelvis jag och bloggkollegan Filmitch rivit av en musikal om dagen veckan efter påsk med start på annandagen.

När det gäller bloggens olika teman tycker jag det finns en ganska bra mix där också. Allt från Förintelsen och en hel månad med Akira Kurosawa till bägge Harry Potter-serierna och Freddy Krueger. De som är mer lagda åt listor behöver inte heller gå lottlösa, här finns årsbästalistor för varje år från 1980 till 2015 och dessutom de mer nostalgiskt anstrukna A Life in Music and Movies från vart och ett av mina levnadsår till och med 2012. Annars är jag nog mest stolt över mina Halloweenteman där större delen av oktober (och ibland också en försvarlig mängd av november) sedan 2011 ägnats åt skräckfilm. Temana är också ganska symptomatiska för hur mitt eget förhållande till film och filmtittande har förändrats sedan jag blev med blogg. Jag har blivit mer systematisk, mer nyfiken på att följa en utveckling eller en regissör eller jämföra en adaption med sin förlaga.

Totalt har det blivit dryga 2 600 inlägg (ca 0,7 inlägg per dag om man nu skulle portionera ut dem), varav det mest välbesökta ger mig anledning att undra över WordPress statistik-verktyg. Det känns nämligen inte som om en text om en Howard Hughes-biografi skulle vara någon större kioskvältare. Inte heller att Den enfaldige mördaren skulle vara bloggens mest populära film. Tyvärr tvingas jag också meddela att medan jag delat ut 61 st. 5/5-or har jag samtidigt sett och läst betydligt fler produkter som…inte varit lika bra. Betygen 0-1,5/5 har samlat på sig mer än 500 inlägg. Bloggens vanligaste innehålls-relaterade taggar är ”Mord”, tätt följt av ”Spända familjeförhållanden”. Kan de två månne hänga ihop…?

En blogg kan tyckas som ett väldigt ensamarbete men hela poängen med den är ju att inte bara själv kunna tycka till, utan också få möjlighet att ta del av synpunkter och input från andra. Därför var det väldigt roligt att, så här i backspegeln, förhållandevis snabbt hitta ett gäng andra filmbloggare att dela inlägg och åsikter med. ”Filmspanarna” hänger fortfarande kvar, om än i andra konstellationer än när vi började ha utbyten med varandra (och till slut också ses fysiskt med start i januari 2012).

Förutom den rent sociala kontakten, antingen det skett digitalt eller fysiskt, tycker jag att en stor vinst för egen del varit att inse att man kan närma sig film och filmtittande på många olika sätt och också se vinsten i det. Det är sällan EN åsikt eller uppfattning som är den rätta (typ, aldrig) men det krävdes lite träning innan i alla fall jag kunde släppa ryggmärgsreaktionen att alltid försöka övertyga folk att ställa sig i ”min” ringhörna.

Jag har förlikat mig med det faktum att 2020 sannolikt inte kommer att gå till historien som året då bloggen Rörliga bilder och tryckta ord fyllde 10 år. Det finns liksom andra världshändelser som konkurrerar om rubrikerna om vi säger så… Det är bara att sikta mot 2030 istället. Eller ja, så länge det fortfarande är roligt är kanske ett bättre sätt att uttrycka det. Och så länge ni, kära läsare och kommenterare, hänger med är det ju roligt. Tack för nästan 9 000 kommentarer och dryga 175 000 visningar genom åren!

Och ni som hade bespetsat er på Dolor y gloria, hav förtröstan. Mina tankar om Almodóvars film landar på fredag istället.

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

trumanalt. titel: Vänner för livet

En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.

Läs hela inlägget här »

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Att återvända

När Fan blir gammal blir han religiös. Så särskilt religiös har kanske Pedro Almodovar inte blivit på äldre dar, men definitivt mindre kontroversiell. I alla fall om man ska döma av Volver, en film om kvinnlig vänskap och släktskap där det bara förekommer en enda prostituerad och som är direkt myspysig. Så myspysig som Almodovar nu kan bli.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blame

OBS! Gigantisk spoiler. Jag berättar det mesta, helt enkelt. Och rätt långrandigt dessutom…

Snälla bloggaren Blue Rose Case förärade mig en spansk TV-skräckis. Filmen La Culpa tycks ingå i en serie som gå under benämningen ”Películas para no dormir” (ung. ”Filmer som håller dig vaken”), vilket ju låter ganska lovande. Även den inledande lilla animationen med en blodig hand som famlar/leker med ett ensamt öga, vilken tjänar som introduktion till själva serien, inger ett visst mått av nyfikenhet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg