alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin
Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?
Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…
Kay Pollacks oerhört (och för mig obegripligt) hyllade Så som i himmelen hade premiär 2004. Elva år senare är det i Så ock på jorden dags att återse Lena, Arne och alla de andra som inte lyckades med att ligga och dö på ett badrumsgolv i första vändan.
Var man inte vaken innan Hotell kör igång med skakig handkamera och dunder och brak (eller snarare skrik och ångest), är man definitivt det efteråt. Själv satt jag kapprak med dunkande hjärta och försökte intala mig att det ju faktiskt inte var jag som låg i det där sjukhusrummet och såg min noggranna planering och alla mina förhoppningar om det perfekta familjelivet falla sönder likt en trasig moderkaka omkring mig.
Istället är det Alicia Vikanders Erika som får bära alla känslor som följer på att föda en syrebristskadad son. Hon har svårt att ens titta på honom, än mindre hålla i honom. Det rent praktiska bärandet, av både son och vardagsliv, måste skötas av sambon medan den traumatiserade modern drar sig undan på soffan eller i sängen. Han försöker ha tålamod och vara förstående men ibland brister det även för honom.
Rörliga bilder och tryckta ord 