Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.

***

Så som i himmelenNär det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.

Nä, ok… Ska man vara helt ärlig är det ju faktiskt inte alla i den lilla byn som är trångsynta. Bara de Dumma. De där som inte vill ha förändring, inte vill ha insyn, inte vill ha nytänkande, inte vill släppa in personer med funktionsnedsättningar, inte vill ha musik. Ja, ni ser ju redan där… Hur kan man vara så Dum att man inte vill ha musik i sitt liv?!

Geniet heter Daniel och har hela sitt liv drömt om att kunna öppna människors hjärtan med hjälp av musik. Trots att han har stått på de största konsertscenerna verkar han ändå inte tycka att han har nått dithän. Så hur ska han kunna lyckas i en liten norrländsk fluglort på Sverigekartan?

Föga förvånande lyckas han alldeles utmärkt. Som av en slump finns det nämligen en kämpande men ambitiös kyrkokör på plats och Daniel fixar jobbet som kantor (konkurrensen var obefintlig). På samma sätt som man nog hade kunnat förvänta sig att det skulle finnas ett fotbolls- eller matlag om nu Daniel istället råkat vara fotbollsproffs eller kändiskock.

Jag förstår nog inte vilka känslokrafter som kan släppas lös i en tajt kör, har aldrig varit särskilt sugen att se TV-program som Lönnå med gäster eller Körslaget. Men tanken borde väl ändå vara att Så som i himmelen på något sätt ska få sin publik att åtminstone ana storheten i körsjungandet? Eller krävs det en bioupplevelse för det? För körmedlemmar är det kanske helt naturligt att hantera varje känsla och situation med en sång men för mig känns slutresultatet väldigt påklistrat.

Nej, jag förstår inte… Jag minns otroliga hyllningar när det begav sig och hittar en gammal recension: ”Pollak delar med Bo Widerberg och Lukas Moodysson en till besatthet besläktad vilja till autencitet”. Lukas Moodysson är jag helt med på, både Fucking Åmål och Tillsammans är gamla favoriter, inte minst tack vare sin trovärdiga känsla.

Av Bo Widerberg har jag bara sett Elvira Madigan. Medan Pollack inte anlägger samma drömska stämning i Så som i himmelen känner jag ändå inte av mycket som skulle kunna kallas för autenticitet hos någon av dem. Daniel klagar inledningsvis på att kören inte uppnår någon samklang. Right back at ’ya, movie, skulle jag vilja säga. Jag får ingen känsla för att körmedlemmarna bryr sig om varandra eller tycker att det är roligt att umgås; dialoger och händelseutvecklingar ligger hela tiden bara på ytan. Inga känsloutbrott (och de är många), vare sig vrede, sorg eller glädje, känns äkta.

Alla rollfigurer framstår för mig som stela och mer eller mindre stereotypa. Klart Frida Hallgrens Lena (”Du vet, Daniel, kaffe och bulle är också viktigt”) ska vara käck och frimodig i sina stora tröjor och sitt barbackaridande. Fast jag upplever henne snarare som överspänd än frimodig om jag ska vara helt ärlig. Klart snipiga Siv (”Det är faktiskt jag som leder kören!”) inte bara ska vara emot Daniels nymodigheter som får körövningarna att närma sig gruppterapi, utan vara den Judas i beigeklädd kvinnohamn som hon med en gång syntes vara. Klart den stelbente prästen Stig (”Som kantor i den här församlingen får man hålla sig inom vissa gränser”) gör sitt bästa för att med Sivs benägna bistånd manövrera ut den misshaglige typen som får hans fru att leva upp på ett högst upprörande sätt.

Av fantastiska skådespelarprestationer märker jag inget, bara halvstel och odynamisk dialog. Plus prästen Niklas Falks monumentalt teatraliska överspel när han vrålar så spottet flyger. Mot livsbejakande filmbudskap tycks jag vara immuniserad även om jag för all del kan höra att Helen Sjöholm är en duktig sångerska. Och när jag hoppas att filmen äntligen ska vara slut visar det sig att jag visst bara hunnit till ett delmål på alpklättringen. Alla de där 134 minutrarna var absolut inte nödvändiga för att berätta den här i grunden oerhört välbekanta historien.

star_full 2

Annonser