Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.
***
När det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.
Nä, ok… Ska man vara helt ärlig är det ju faktiskt inte alla i den lilla byn som är trångsynta. Bara de Dumma. De där som inte vill ha förändring, inte vill ha insyn, inte vill ha nytänkande, inte vill släppa in personer med funktionsnedsättningar, inte vill ha musik. Ja, ni ser ju redan där… Hur kan man vara så Dum att man inte vill ha musik i sitt liv?!
Geniet heter Daniel och har hela sitt liv drömt om att kunna öppna människors hjärtan med hjälp av musik. Trots att han har stått på de största konsertscenerna verkar han ändå inte tycka att han har nått dithän. Så hur ska han kunna lyckas i en liten norrländsk fluglort på Sverigekartan?
Föga förvånande lyckas han alldeles utmärkt. Som av en slump finns det nämligen en kämpande men ambitiös kyrkokör på plats och Daniel fixar jobbet som kantor (konkurrensen var obefintlig). På samma sätt som man nog hade kunnat förvänta sig att det skulle finnas ett fotbolls- eller matlag om nu Daniel istället råkat vara fotbollsproffs eller kändiskock.
Jag förstår nog inte vilka känslokrafter som kan släppas lös i en tajt kör, har aldrig varit särskilt sugen att se TV-program som Lönnå med gäster eller Körslaget. Men tanken borde väl ändå vara att Så som i himmelen på något sätt ska få sin publik att åtminstone ana storheten i körsjungandet? Eller krävs det en bioupplevelse för det? För körmedlemmar är det kanske helt naturligt att hantera varje känsla och situation med en sång men för mig känns slutresultatet väldigt påklistrat.
Nej, jag förstår inte… Jag minns otroliga hyllningar när det begav sig och hittar en gammal recension: ”Pollak delar med Bo Widerberg och Lukas Moodysson en till besatthet besläktad vilja till autencitet”. Lukas Moodysson är jag helt med på, både Fucking Åmål och Tillsammans är gamla favoriter, inte minst tack vare sin trovärdiga känsla.
Av Bo Widerberg har jag bara sett Elvira Madigan. Medan Pollack inte anlägger samma drömska stämning i Så som i himmelen känner jag ändå inte av mycket som skulle kunna kallas för autenticitet hos någon av dem. Daniel klagar inledningsvis på att kören inte uppnår någon samklang. Right back at ’ya, movie, skulle jag vilja säga. Jag får ingen känsla för att körmedlemmarna bryr sig om varandra eller tycker att det är roligt att umgås; dialoger och händelseutvecklingar ligger hela tiden bara på ytan. Inga känsloutbrott (och de är många), vare sig vrede, sorg eller glädje, känns äkta.
Alla rollfigurer framstår för mig som stela och mer eller mindre stereotypa. Klart Frida Hallgrens Lena (”Du vet, Daniel, kaffe och bulle är också viktigt”) ska vara käck och frimodig i sina stora tröjor och sitt barbackaridande. Fast jag upplever henne snarare som överspänd än frimodig om jag ska vara helt ärlig. Klart snipiga Siv (”Det är faktiskt jag som leder kören!”) inte bara ska vara emot Daniels nymodigheter som får körövningarna att närma sig gruppterapi, utan vara den Judas i beigeklädd kvinnohamn som hon med en gång syntes vara. Klart den stelbente prästen Stig (”Som kantor i den här församlingen får man hålla sig inom vissa gränser”) gör sitt bästa för att med Sivs benägna bistånd manövrera ut den misshaglige typen som får hans fru att leva upp på ett högst upprörande sätt.
Av fantastiska skådespelarprestationer märker jag inget, bara halvstel och odynamisk dialog. Plus prästen Niklas Falks monumentalt teatraliska överspel när han vrålar så spottet flyger. Mot livsbejakande filmbudskap tycks jag vara immuniserad även om jag för all del kan höra att Helen Sjöholm är en duktig sångerska. Och när jag hoppas att filmen äntligen ska vara slut visar det sig att jag visst bara hunnit till ett delmål på alpklättringen. Alla de där 134 minutrarna var absolut inte nödvändiga för att berätta den här i grunden oerhört välbekanta historien.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken bra och nyanserad text du skrivit trots att du verkligen inte tyckte om filmen. Inte en enda svordom vad jag kunde se, alltså, du är ett stilistiskt föredöme Sofia!! Och nej, jag är inte det minsta ironisk nu, det var tänkt som en komplimang från hjärtat 😀
ÄR det inte dumt att vara trångsynt? 😉
Wow, den här trodde jag att du skulle gilla. En av mina favoritfilmer, och det sitter långt inne att erkänna det. 🙂
Kan förstå och i teorin dras till det klassiska ”livsbejakande och modiga fria själar vinner över trångsynta jantelagstyper”-temat (som Pollak hamrar in med stor entusiasm), men i praktiken pallar jag bara inte med överspelet, övertydligheterna och alla skådespelare som rusar runt och skriker. Det blir en sinnebild för hela filmen: allting ska vrålas ut, i ett försök till, vad vet jag, katharsis för den som ser filmen. Jag tillhör dem som mest får andnöd och vill plocka fram skämskudden.
Haha, ja, det är film detta. Om man inte faller för den så faller den platt om man säger så. Jag var själv nästan tvungen att ta fram skämskudden när känslorna svallade över hos rollfigurerna.
Apropå den där autenticiteten så finns den ju inte alls. Det är ju en galen fars.
Sen tyckte Frida Hallgren hörde till dem där det av nån anledning inte kändes som det handlade om överspel. Sen är det ju en annan sak att jag även uppskattade överspelet bland de andra, t ex kyrkoherden. 😉
@Fiffi: Tack, skönt att kunna uppfylla förväntningarna 🙂 Visst är det trevligt med folk som kan vara öppna för nya saker men jag upplever att de som är emot Daniel och hans projekt i filmen inte bara är dumma för att de är trångsynta utan trångsynta OCH dumma. Alltså att de skulle ha varit ogina as även utan en världsberömd dirigent som rörde om i grytan.
@Magnus: Man ska aldrig behöva skämmas för sina favoriter, du är ju dessutom knappast ensam om att gilla den här filmen. Men nu blir jag lite nyfiken — varför trodde du att jag skulle gilla den? Själv kände jag med en gång att jag gick igång på alla cynicismcylindrar 😀
@Henrik: Haha, och då är det hamrandet ändå en västanfläkt jämfört med den nya filmen. Vi kan väl enas om att Så som… är ”över”, helt enkelt,
@Jojjenito: Det gäller nog att kunna ta den här filmen lite på den humoristiska bogen känns det som
Hå hå mina onda aningar bekräftades härmed. Har inte sett filmen då jag (som jag även skrev hos Fiffi) hyser en djup misstro till Kay Pollack. Det är ngt med den mannen som inte känns bra – lite för mycket känslor och entusiasm för att det ska kännas äkta. Bilhandlare i mänskliga känslor månne?
@Filmitch: Ja, det är det jag också får problem med när det gäller Pollack — allt ska bli så himla storvulet. Lite krämarkänsla är svår att undvika…
Hahaha. Underbar revy: Såga på bara, Soff.. Sofia. Min hyllning av filmen kommer ut om någon dag eller två.
@Henke: Tack, ibland är det skönt att lufta motorsågen en smula. Ska man tolka det som att du sällar dig till Team Fiifi och Jojjenito?
En sen kommentar… Men jag gillar verkligen det du skriver. Skulle själv inte kunna säga det bättre. Jag avskyr den här filmen som pesten och förstår inte hur nån enda jähkel skulle kunna gilla den. 😉
@David: Alla kommentarer är välkomna, oavsett när de kommer. Särskilt när de är så uppskattande som den här — tack! Ohhh, där fick du till det 😀