Så ock på jorden (2015)

Kay Pollacks oerhört (och för mig obegripligt) hyllade Så som i himmelen hade premiär 2004. Elva år senare är det i Så ock på jorden dags att återse Lena, Arne och alla de andra som inte lyckades med att ligga och dö på ett badrumsgolv i första vändan.

Titelmässigt hade dock Pollack inte behövt vara så påhittig som han nu varit. Filmen hade (enligt numera väl beprövat filmiskt säkerhetsrecept) lika gärna kunnat heta Så som i himmelen 2 för det är i grunden exakt samma historia (inklusive ett stämningsmässigt lägligt åskväder) som vi får oss till livs. Utspelad under exakt samma tid dessutom, 134 härligt oändliga minutrar.

Historien tar sin början inte ens ett år efter körtävlingen i Innsbruck. Prästen Stig har totalt gått ned sig men en sällsam vänskap har börjat spira mellan honom och Lena. Vilken främst tar sig uttryck i att hon medelst morot och piska (mest piska) försöker få honom att sluta supa.

Själv har Lena under rungande snöstorm och storstilade former fött sitt och Daniels gemensamma barn (den kvinnan måste vara orimligt fertil) i den utkylda folkskolan medan Arne ligger avsvimmad ute i köket. Vilket leder till slutsatsen att Arne antingen var medvetslös i så många timmar att det finns anledning till medicinsk oro eller att Lena klämde fram barnet med en sådan hastighet att det även då finns anledning till medicinsk oro.

Och eftersom hon är en frimodig (men inte det minsta överspänd eller hysterisk) kvinna vägrar hon låta barnet växa upp i en miljö där Jante regerar och andra får tala om för en vad man kan eller inte kan göra. Omvänd psykologi är konceptet för dagen och så fort någon säger något till Lena som kan tolkas som ”du ska inte tro att du är något” rusar hon till handling.

Så det var kanske inte så svårt att räkna ut att stiftets storstilade planer på en proffsigt framförd jubileumskonsert av Händels Messias i Ljusåkers kyrka kommer på skam när Lena får sätta tänderna i den utmaningen. Under parollen ”Alla som vill ska få vara med!” sätts verket upp med cittra, nyckelharpa, steel drums och såg. Eftersom det även krävs fler sångare kan kören den här gången lyckligtvis också inte täcka fler diskrimineringsgrunder utöver den återkommande Tore.

Om en alternativ titel till Så ock på jorden skulle kunna vara Så som i himmelen 2 skulle en alternativ tagline (eller en tagline överhuvudtaget) kunna vara ”Kyrkan och Männen – Nu ännu Dummare!”. Eftersom Stig fick en chans att göra bot och bättring genom att kunna ställa upp för Lena i egenskap av Medmänniska istället för Präst när hon låg på sin pinobädd i födslovåndor har han nu blivit en av de icke-dumma. Om än en svag sådan som kräver ständig påpassning av Lena och lika hemfallen till spottloskande känsloutbrott som någonsin tidigare.

I hans ställe har kyrkorådets ordförande Bjelke (där Björn Granath utgör en svår konkurrent till Niklas Falks Stig om första pris i känslospottloske-VM) och den illvillige (för att inte säga halvpedofile) pastor Bruno jagat tag i stafettpinnen. Tillsammans med ordningsvakten och före detta pojkvännen Jonas som får privilegiet att på oklara grunder örfila upp Lena samtidigt som vattnet gått för henne.

Bjelke och Bruno gillar varken Lena eller Stig eller de förändringar som paret hittar på för att göra Ljusåkers kyrka mer inbjudande och inkluderande. Den traditionellt organiserade religionen kan därmed reduceras till och avfärdas som ett patriarkalt och unket påhitt.

I likhet med Så som i himmelen (filmerna är rätt lika, nämnde jag det?) bjuder Så ock på jorden på rejält med ytligt självhjälpsmys och pekoral-lullull. Skurkarna är Jante och Kyrkan, hjältarna är Kärlek, Gemenskap och Musik. Om bara viljan och intentionen är rätt kommer allt att ordna sig till det bästa eftersom folk helt enkelt inte kan låta bli att förtrollas.

Eller också handlar det om att Pollack gör det väldigt lätt för sig när han ska berätta sin historia. Tidsförloppet är luddigt. Handlingen ska utspela sig en graviditetslängd efter slutet på Så som i himmelen, ändå är de flesta medverkande uppenbart äldre än så (typ 11 år kanske?). När Lena föder är det full vinter och snöstorm, sedan har helt plötsligt all snön töat bort utan att barnet blivit särskilt mycket äldre.

Och varför ska hon förresten prompt bosätta sig i den orenoverade folkskolan, hon måste väl ha bott någonstans i förra filmen? I en överraskande vändning kastas det också in en bakgrundsdetalj som vi tidigare inte hört ett ljud om, bara för att ge Stig och Lena chansen att återupprepa Matt Damon och Robin Williams katharsisscen från Good Will Hunting.

En annan sak som framstår som förvånande enkelt är Lenas ensamstående moderskap. Men vad fasen, hon har ju en hel kör som hjälper till… Själva förlossningen ska i gammal god naturalismtradition förvisso utspelas under ett evigt skrikande och grimaserande men efter det är det (nästan) lätt som en plätt. Snart efter förlossningen kan Lena utan problem knalla omkring utan synbara tecken på att hon pressat ut motsvarande ett mindre bowlingklot mellan benen.

Jag ställer mig frågande om det ens är möjligt att ha ett helt nyfött spädbarn i ett hus där vattenledningarna fryst igen och det hänger på att smälta snö för att kunna tvätta både barn, sig själv (Hallgrens hår är dock oftast timotejfluffigt) och ett fåtal klädpaltor. När Lena väl tagit på sig jobbet med att sätta upp Messias smälter lille Jakob så snällt in i bakgrunden.

Aldrig att det måste bytas en bajsblöja i ett olägligt ögonblick, aldrig att ungen får kolik eller ett vanligt, hederligt raseriutbrott och vem som helst kan tydligen ta på sig barnpassningssysslan utan att den lille protesterar det minsta. Det är nästan så att man undrar om Lena månne hittade en flaska Hoffmans droppar undanstuvad i något gammalt skåp i den där folkskolan.

Nej, för min del blev den jordiska delen inte någon avsevärd förbättring jämfört med den himmelska föregångaren. Med tanke på slutet tycks dock Jesus inte hålla med mig och vem kan argumentera mot det?

Så ock på jorden var huvudfilm första kvällen på Malmö filmdagar.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer