No Escape

Att försöka orientera sig i en vilt främmande stad i ett land där man inte talar språket kan vara förvirrande, fråga bara Jack Dwyer. När det fina hotellet inte kan ställa upp med vare sig amerikanska nyhetssändningar eller amerikanska tidningar ger han sig ut i den sydostasiatiskt fuktiga hettan för att hitta någotdera.

Men att mannen i det lilla ståndet tillhandahåller Jack en tre dagar gammal tidning ska snart visa sig vara det minsta av hans problem. Plötsligt är de trånga basargatorna fulla av stridande rebeller och militärer och Jack måste fly för sitt liv. På något sätt hittar han tillbaka till hotellet och familjen som väntar på honom där. Men då är staden redan under belägring och rebellerna har inte utlänningar överst på BFF-listan.

Familjen Dwyer har lyckats hamna i det oidentifierade landet precis i det fönster som öppnat sig mellan fullbordat revolutionsfaktum och total gränsblockad. Mindre än 24 timmar efter att deras plan från Texas landade på flygplatsen tvingas de fly hals över huvud med vad de står och går i.

No Escape tillhör den typ av revolutionsfilmer som kan vara ganska grannlaga affärer och jag är inte säker på att regissör och manusförfattare John Erick Dowdle riktigt har tänkt in den aspekten. Jag gissar att han bara ville göra en spännande actionthriller och med mindre än att göra sci fi av det hela är det svårt att iscensätta filmen i USA eller Europa.

Men valet av en främmande spelplan och en amerikansk familj i huvudrollen genererar tyvärr resultatet att de allra flesta icke-vita blir till fiender (på samma sätt som exempelvis i Black Hawk Down eller Tears of the Sun). Med två undantag är snart nog alla filmens asiater antingen förövare eller offer (men då givetvis aldrig av samma dignitet som de icke-asiatiska). Här blir det dessutom lite extra knepigt eftersom en relativt bred och aggressiv folkrörelse samtidigt ska innebära en slags personlig vendetta mot just Jack Dwyer och hans familj.

Familjen, ja… Det ovanstående hade jag nog kunnat svälja, om inte annat för att det som sagt förekommer i många andra filmer också. Men familjefokuset i No Escape blir en annan femma. Visst är jag medveten om att det är få saker som amerikanerna älskar lika mycket som family values men här hanteras ämnet osedvanligt övertydligt.

Grejen är att Jack har haft otur på jobbfronten och det är därför familjen tvingas flytta till det asiatiska hittepålandet. Han har alltså misslyckats i sin roll som familjeförsörjare och det närmast plågsamt uppenbart att han nu måste ta chansen att återställa deras förtroende för honom. Nästan oavsett vad som händer får Jack anledning att, beroende på omständigheterna, skrika eller väsa ”We’re just a family!”, ”I’ve got my kids here!” eller ”Please, family!”. Han uttrycker samma blinda tro på familjens immunitet som den unge Christian Bale på kolonialismen när han i Empire of the Sun irrar omkring på Shanghais gator kring och ropar ”Help me, I’m British!”

Men om No Escape hade kunnat stanna vid detta hade den sannolikt inte varit mer familjefixerad än en genomsnittlig katastrofrulle av typen 2012 eller San Andreas. Nu får dock Jack och frugan Annie under en kort andningspaus möjlighet att Tala Ut varpå hon försäkrar att moderskapet är en så oöverträffat djupgående erfarenhet att blotta upplevelsen gör att hon gladeligen skulle gå i döden hellre än att ha den ogjord och därmed aldrig ha hamnat i situationen som de nu befinner sig i. Ursäkta medan jag kräks en smula…

Å andra sidan… Som actionthriller är No Escape absolut inte ett förlorat slag. När det börjar hetta till så pass mycket att man kan glömma bort mer cerebrala spetsfundigheter är filmen riktigt spännande (även om Dowdle tycks mer hängiven på slow motion än självaste John Woo). Owen Wilson funkar bra som en helt vanlig man, vilken i och för sig är handlingskraftig men som åtminstone inte i ett slag förvandlas till McGyver eller Rambo. Annie spelas av Lake Bell och även om det dröjer ett tag får till slut till och med hon kliva fram och svinga lite järnrör.

Effekterna är genomgående påkostade och för att vara en så pass mainstreamad film är den oväntat och uppfriskande grym. Jag gissar att det är Dowdles bakgrund inom skräckgenren som kommer till uttryck där. Därför känns det lite extra surt att thrilleradrenalinet så ofta drunknar i familjesockerlagen.

star_full 2star_full 2star_half_full

Malmo_Filmdagar_2015_100No Escape hörde också till Malmö filmdagar-filmerna.
Fripps filmrevyer

Annonser