Ett team Navy SEAL:s får i uppdrag att ”extrahera” ett antal västerlänningar från Nigeria, vilkas mission och läkarstation hotas av rebellstyrkor. När teamet väl är på plats går det väl inte riktigt som de tänkt sig, prästen och nunnorna åker inte med överhuvudtaget, och den halsstirriga (men naturligtvis undersköna) läkaren Lena vägrar att lämna alla de människor som sökt sig till missionen. Istället för att göra det som uppdraget borde ha dikterat, ”tranq this bitch and get the hell out”, tar Bruce Willis löjtnant i det här läget det första av många dåliga beslut. Vad som skulle ha varit ett enkelt in- och utuppdrag blir istället snart till ett evigt flyende från välbeväpnade (och snabba) rebellstyrkor genom regn och lerig djungel.

För helt i enlighet med den avslutande devisen tillskriven 1700-talsstatsmannen Edmund Burke, ”The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing” (vilket inte är helt sant, Burke formulerade sig inte så här) fortsätter Willis att vara god. Trots att han inför läkaren Lena hävdar att detta är som vilket jobb som helst, att han bara har ett uppdrag att fullfölja, så vet vi ju redan att det inte är sant.

Jag finner det ganska talande att de två manusförfattarna till Tears of the Sun, Alex Lasker och Patrick Cirillo, inte har några jättemängder filmer på sina meritlistor. Dialogerna är helt ok och rent handlingsmässigt är det nog så enkelt och pang på rödbetan (flykt mot trygghet genom fiendeland) men filmen har stora problem med berättarperspektivet.

Man tycks å ena sidan ha siktat på en helt vanlig djungelkrigsthriller, samtidigt som man å andra sidan velat föra in ett känslomässigt tema i och med den stora grupp nigerianska igbo-flyktingar som teamet måste släpa med sig. Och visst, soldaterna kommer så småningom naturligtvis att se dem som människor istället för enbart ”indigenous” och bryter sitt bröd med dem men för tittaren blir inte en enda av de mörkhyande civilisterna en karaktär. I det känslomässiga temat ingår självklart också löjtnantens skuldkänslor för att han har försatt sina män i livsfara (lite sent att tänka på det nu, va?).

Dessutom har man lagt in en otroligt skum nästan-kärleksvibe mellan Willis och Monica Belluci som spelar läkaren, men den känns högst pliktskyldig. Ungefär som att officeren och den enda västerländska kvinnan i sällskapet bara måste känna sig dragna till varandra. Utöver detta tillkommer också en historievändning någonstans i mitten som känns extremt påklistrad och rätt obegriplig.

Som om detta inte vore nog är den konflikt som Willis och hans team ger sig in i påhittad (för den afrikanska kontinenten är ju annars ett så lugnt ställe…). Att det skulle vara ett uttryck för finkänslighet eller att man inte vill välja sida motsägs ju helt klart av det faktum att man placerar konflikten i ett reellt land mellan två reella stammar (fulani och igbo). Konflikten i sig och andra grymheter som som de facto förekommer i verkligheten (i filmen finns exempelvis en kortare alludering till Kriget Mot Kvinnorna) blir aldrig mer än rätt luddiga och föga upprörande kulisser till soldaternas flykt undan sina förföljare.

Eftersom gruppen nigerianer aldrig blir något mer än en hindrande och trög massa vars blotta närvaro ständigt försätter soldaterna i fara är det heller inte utan att man i slutänden har en rätt unken smak i munnen. De västerländska soldaterna är där i förstone enbart för den västerländska kvinnans skull och det är också de som otvetydigt är ledare i den lilla gruppen. Jag blir inte riktigt klok på om Tears of the Sun ska visa på att amerikanska soldater är snällast i hela världen eller om de egentligen är ännu mer beundransvärda för att de gör det Goda och Rätta nästan mot sin egen vilja. Det enda jag vet är att den afrikanska kvinnan som med tårar i ögonen och ett stort vitt leende säger ”I will never forget you. Thank you! Thank you!” till en blodig stenansiktes-Willis lika gärna skulle kunnat vara med i en reklamfilm (”Colonialism. You know you want it…”).