You are currently browsing the tag archive for the ‘Rebell’ tag.

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Trash Island, i bukten utanför storstaden Megasaki, förvandlas i ett slag till Isle of Dogs. Den kattälskande borgmästare Kobayashi förvisar alla stadens hundar dit, under förevändning att deras sjukdomar utgör ett hot mot stadens mänskliga befolkning. Att forskare menar att de snart ska kunna bota både nosfeber och hundinfluensa spelar ingen roll. För att statuera ett exempel är den förste att deporteras livvaktshunden Spots, som tillhör Kobayashis unga skyddsling Atari.

Sex månader senare försöker de föredetta sällskapshundarna klara sig så gott det går med sina obehandlade sjukdomar och i slagsmål över äppelskrottar och ruttna kycklingskrov. Men de är desperata (ibland så desperata att de hänger sig i sina egna koppel), blir allt svagare, sorgsnare och argare. De saknar sin gamla mat, sina gamla bäddar, sina hussar och mattar. Jyckarna Rex, King, Duke och Boss har slagit sig ihop med den herrelöse Chief som är bra att ha med sig i sagda slagsmål (även om han lackar ur på att de alltid vill rösta om allting. Kanske för att han alltid hamnar i opposition?). En dag spanar hundgänget in en liten flygmaskin som kraschlandar på ön och ur det kliver Atari, på jakt efter sin trogne Spots. Men var kan han finnas?

Med tanke på att hundar spelar en huvudroll i Isle of Dogs är det kanske inte så förvånande att jag här har hittat ”min” Wes Anderson. Äntligen en nära nog fullträff, både till innehåll och utseende. Jag har redan tidigare upptäckt att jag är svag för Andersons miniatyr- och dockfaiblesse och här kommer den i hundform – det blir inte så mycket bättre än så.

För det första upplever jag att Anderson faktiskt låter sina röstskådisar uttrycka känslor, något han inte alls är lika generös med i sina “vanliga” spelfilmer där alla ska köra deadpan-dialoger. För det andra tycker jag att det här formatet funkar bättre i samklang med filmmakarens understatementhumor. Det blir helt enkelt roligt när konstaterandet att deras sjukdomar gör filmens jyckar lynniga, illustreras av en scen med ett hunddockhuvud som stressat flackar med blicken. Eller när ugglan, som levererar meddelanden tvärs över ön, måste hämta andan en smula efter sin flygtur. Och för det tredje understöds humorn ytterligare av de rent praktiska visuella lösningar som måste göras för att passa formatet. Exempelvis älskade jag de bomullsliknande dammolnen som alltid uppstod vid hundslagsmålen.

Självklart sympatiserar jag också med filmens budskap, jag är tveklöst pro-hund. Anderson gör det dock ganska övertydligt, med föredetta laboratoriehundar och Chief som egentligen inte är någon ”bad dog”. Han vill inte bitas men blir bara så rädd ibland. Jag ska villigt erkänna att mötet mellan Chief och Spots blev riktigt känslosamt. Däremot tycker jag det är lite synd att filmen verkar antyda att hundar enbart blir lyckliga av att tillhöra och lyda en husse eller en matte. Att vara en ”pet” och ingen ”alphadog”. Samhörigheten de kan finna mellan varandra verkar inget värd.

Samtidigt är det kul att se hur allestädes närvarande katter är i Megasaki. Ett konspiratoriskt möte blir förstås än mer Bondskurks-megalomaniskt när nästan alla deltagarna sitter med varsin katt på axeln (”Brains have been washed. Wheels have been greased. Fear has been mongered”).

Det har förekommit en del diskussioner i samband med Isle of Dogs vad gäller stereotypa bilder av japansk kultur (alla japaner blir övertygade av en välformulerad haiku), språkdiskriminering (filmens japanska dialog textas inte) och white savior complex (rebellen Tracy Walker). Jag kan i viss mån förstå det, men eftersom jag inte är av asiatiskt ursprung hängde jag upp mig på en helt annan grej. På fastlandet har vi förvisso utbytesstudenten Tracy som slåss för Ataris sak, men hon är trots allt en bifigur. Särskilt som hon en gång också ägde en numera deporterad jycke men alltså inte letat efter henne på samma sätt som Atari. Plus att hon förstås måste utveckla en crush på killen hon aldrig träffat.

Som om inte det vore nog är dessutom de flesta kvinnligt kodade hundarna feminina raser, typ efemära salukis, jämfört med de raggigare, kraftigare och mer prominenta jyckarna som alla har manliga röster. Scarlett Johansson och Kara Hayward (från Moonrise Kingdom) röstar de enda två tydligt kvinnliga hundarna, varav Kara Haywards Peppermint också valpar under filmens gång. I rättvisans namn dyker dock Tilda Swinton upp en kort sväng som mopsen Oracle, vars orakelkompetens bygger på att hon förstår vad som sägs på TV-sändningarna (det var däremot väldigt roligt).

Tyvärr slutar den genusmässiga problematiken inte ens där. Jag vet att jag i tidigare hundfilmer kunnat störa mig på att det väldigt ofta sätts likhetstecken mellan just pojkar och hundar. Wes Anderson både återupprepar och understryker det credot i samband med Atari: ”Because he’s a twelve year old boy, dogs love those”. Jag inser att jag överreagerar, men wtf?! Kan inte tjejer också få bli älskade av jyckar? Grejen är ju att citatet så enkelt hade kunnat byta ut ”boy” mot ”kid”. Slarvigt, Wes!

Det här gör förstås att Isle of Dogs olyckligtvis trillar ned från ett obefläckat toppbetyg. Filmens övriga styrkor (dit hör dock inte den helt meningslösa kapitelindelningen) gör dock att jag inte nänns dra av mer än ett halvt betyg, för detta var trots allt (nästan) 100 procent hundnjutning.

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

rogue-onealt. titel: Rogue One: A Star Wars Story

Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?

Läs hela inlägget här »

No Escape

Att försöka orientera sig i en vilt främmande stad i ett land där man inte talar språket kan vara förvirrande, fråga bara Jack Dwyer. När det fina hotellet inte kan ställa upp med vare sig amerikanska nyhetssändningar eller amerikanska tidningar ger han sig ut i den sydostasiatiskt fuktiga hettan för att hitta någotdera.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg