Apropås den diskussion som uppstod kring 2009 års bästa filmerAddepladdes j-vla filmblogg härförleden. Många tyckte till: Fiffi och Pladd var (nästan) i extas medan Filmitch hade träffat helt rätt (dvs. tyckte likadant som jag).

I amerikansk film är den galne killen som viftar med en skylt med texten, alternativt själv skriker, ”The End Is Near!” något av en klassiker. Han måste ha gjort ett outplånligt intryck på Roland Emmerich som i 2012 för tredje (nästan fjärde) gången tar mänskligheten så nära utrotningens gräns man kan komma.

Mitt i denna rusning mot världens undergång finner vi författaren Jackson Curtis. Han etableras med en gång som en något oansvarig man men en som har Hjärtat På Rätta Stället; han försover sig till campingtrippen han ska göra med sina barn. Barnen bor givetvis hos sin mamma som har en ny och mer framgångsrik man efter skilsmässan. Den yngre dottern Lilly är glad och pladdrig medan tonårssonen Noah är tjurig och krossar Jacksons hjärta genom att tycka att mammas nya man är en rätt schysst kille.

Väl framme i Yellowstone går campingen inte så bra — Jackson och barnen blir omhändertagna av militär som hänvisar dem till en annan campingplats än de från början tänkt sig eftersom området är ”instabilt”. Exakt hur instabilt ska snart visa sig. På campingplatsen träffar Jackson också Charlie, en konspirationsteoretiker och galenpanna av klassiskt mått med vilda ögon och trassligt hår. Charlie menar, föga förvånande, att slutet är nära och att världens regeringar har mörkat detta faktum. Till sin hjälp för att förklara hur har han en blogg som man kan ”ladda ned”. Inom ett par dagar är Jackson Charlies trogne sympatisör.

På DVD:ns extramaterial hävdas att Emmerich målar med både stor och liten pensel. Den stora penseln har väl alltid varit redigt stor men även den lilla torde här motsvara åtminstone en biltvättsroller modell stridsvagn. Det trogna Emmerichkonceptet funkar av någon anledning inte längre lika bra utan känns ganska påklistrat. Man upptäcker att det faktiskt finns något som “för mycket CGI” i en film (i extramaterialet ser man också att antalet blue screens i princip är större än mängden kulisser).

De små humoristiska inslagen (av någon anledning primärt producerade av de ryska karaktärerna) är inte roliga utan mest uppenbara. Betoningen på ”family values” är så tung att den blir kväljande. Det obligatoriska pekoraltalet blir mest irriterande — sedan när blev den realistiske killen (som sannolikt fullt rimligt hävdar att allt för många människor i ett och samma fordon gör nämnda fordon obrukbart) boven?

Emmerich har heller aldrig varit någon stor favorit hos genus-o-metern — tänker man efter är det exempelvis oftast relationen mellan fäder och söner som står i filmernas fokus (far-dotterrelationen framställs alltid som betydligt mer okomplicerade, på gränsen till icke-existerande). Här fattar männen exekutiva beslut i cock-pit medan kvinnorna tar hand om barnen i lastutrymmet. Männen reagerar och kvinnorna gör i stort sett ingenting. Amanda Peet i rollen som Jacksons fru fyller ingen funktion i 2012 utöver att vara mor till John Cusacks barn och föredetta fru till honom själv.

Med detta i bakhuvudet läser jag möjligen in för mycket i de två barnens namn. Noah är döpt efter mänsklighetens räddare medan Lilly torde vara en förkortning av Lilith (Adams första kvinna), ett namn som vanligen förknippas med demoner, sjukdom och död.

Annonser