2012 (2009)

Apropås den diskussion som uppstod kring 2009 års bästa filmerAddepladdes j-vla filmblogg härförleden. Många tyckte till: Fiffi och Pladd var (nästan) i extas medan Filmitch hade träffat helt rätt (dvs. tyckte likadant som jag).

I amerikansk film är den galne killen som viftar med en skylt med texten, alternativt själv skriker, ”The End Is Near!” något av en klassiker. Han måste ha gjort ett outplånligt intryck på Roland Emmerich som i 2012 för tredje (nästan fjärde) gången tar mänskligheten så nära utrotningens gräns man kan komma.

Mitt i denna rusning mot världens undergång finner vi författaren Jackson Curtis. Han etableras med en gång som en något oansvarig man men en som har Hjärtat På Rätta Stället; han försover sig till campingtrippen han ska göra med sina barn. Barnen bor givetvis hos sin mamma som har en ny och mer framgångsrik man efter skilsmässan. Den yngre dottern Lilly är glad och pladdrig medan tonårssonen Noah är tjurig och krossar Jacksons hjärta genom att tycka att mammas nya man är en rätt schysst kille.

Väl framme i Yellowstone går campingen inte så bra — Jackson och barnen blir omhändertagna av militär som hänvisar dem till en annan campingplats än de från början tänkt sig eftersom området är ”instabilt”. Exakt hur instabilt ska snart visa sig. På campingplatsen träffar Jackson också Charlie, en konspirationsteoretiker och galenpanna av klassiskt mått med vilda ögon och trassligt hår. Charlie menar, föga förvånande, att slutet är nära och att världens regeringar har mörkat detta faktum. Till sin hjälp för att förklara hur har han en blogg som man kan ”ladda ned”. Inom ett par dagar är Jackson Charlies trogne sympatisör.

På DVD:ns extramaterial hävdas att Emmerich målar med både stor och liten pensel. Den stora penseln har väl alltid varit redigt stor men även den lilla torde här motsvara åtminstone en biltvättsroller modell stridsvagn. Det trogna Emmerichkonceptet funkar av någon anledning inte längre lika bra utan känns ganska påklistrat. Man upptäcker att det faktiskt finns något som “för mycket CGI” i en film (i extramaterialet ser man också att antalet blue screens i princip är större än mängden kulisser).

De små humoristiska inslagen (av någon anledning primärt producerade av de ryska karaktärerna) är inte roliga utan mest uppenbara. Betoningen på ”family values” är så tung att den blir kväljande. Det obligatoriska pekoraltalet blir mest irriterande — sedan när blev den realistiske killen (som sannolikt fullt rimligt hävdar att allt för många människor i ett och samma fordon gör nämnda fordon obrukbart) boven?

Emmerich har heller aldrig varit någon stor favorit hos genus-o-metern — tänker man efter är det exempelvis oftast relationen mellan fäder och söner som står i filmernas fokus (far-dotterrelationen framställs alltid som betydligt mer okomplicerade, på gränsen till icke-existerande). Här fattar männen exekutiva beslut i cock-pit medan kvinnorna tar hand om barnen i lastutrymmet. Männen reagerar och kvinnorna gör i stort sett ingenting. Amanda Peet i rollen som Jacksons fru fyller ingen funktion i 2012 utöver att vara mor till John Cusacks barn och föredetta fru till honom själv.

Med detta i bakhuvudet läser jag möjligen in för mycket i de två barnens namn. Noah är döpt efter mänsklighetens räddare medan Lilly torde vara en förkortning av Lilith (Adams första kvinna), ett namn som vanligen förknippas med demoner, sjukdom och död.

40 reaktioner till “2012 (2009)”

  1. Ah, men lite underhållande var den allt. 😉 Själv satt jag med hjärtat i halsgropen några gånger i alla fall. Men jag håller med Emmerichs klyschpensel är för mycket ibland… alltid.

    Pst, det verkar som om länken till Filmitch sågning är fel.

  2. Tja, jag vet inte. Jag brukar tycka att både Emmerich och Michael Bay-filmer är underhållande men här blev det…inge bra. Kan kanske spela roll om man ser den på storduk eller lill-TV?

    Tack för tipset om länken, vet inte vad som hände där. Nu ska det vara åtgärdat.

  3. aning för högt betyg tycker jag !
    Mest irriterande: (SPOILER) att man förväntas bli ”Wow… det var inte rymdskepp….” när skeppen ska segla iväg.
    Tacka vet jag Independence Day!

  4. Mm, ja, nog har man större överseende med Emmerich och Bay när man ser deras filmer på den stora duken. Själv såg jag 2012 på lill-tv (via dator) men det räckte för att den skulle få godkänt. Tycker t ex ID4 är sämre. Finns en del sagolikt fåniga scener i den rullen (som när Will Smith röker cigarr och säger Welcome to earth en minut efter bästa kompisen dött…)

  5. @Agneta: ID4 Rules!

    @Jojjenito: Se ovan 🙂

    @Sara: Åh, vilken tur att jag inte läste din recension innan jag postade det här inlägget för då hade jag inte gjort det — din var ju hundra gånger bättre 😀 Intressant att vi skilde så pass mycket i betyg när våra invädningar var så likartade. Får kanske som sagt skylla på storformatet…

  6. Du har givetvis helt rätt i varenda åsikt och det är ju precis det du tar upp som gör den så bra. 😉

    Tack för länkarna. 🙂

  7. Sofia: Tack för länken och det sköna i få läsa att jag inte är ensam om att tycka att 2012 är skit inrullat i blue Screen o klyschor. Såg den på bio så formatet spelar ingen roll. Jag vet faktiskt inte varför jag blir så irriterad på filmer av det här slaget. En orsak kan vara att de oftast har så övertydliga budskap. Jag sitter och undrar om filmmakarna tror att jag är dum i huvudet dvs de förolämpar mig indirekt. Det kanske kan vara att övertolka 😉 Å andra sidan gillar jag ID4 så det är svårt att få någon rätsida på resonomanget.

  8. @Pladd: Haha, agree to disagree helt enkelt 😉 Klart man länkar till en sådan aktiv diskussion.

    @filmitch: You and me against the world verkar det som 😀 Jag tror inte att det är någon större idé att försöka analysera varför man gillar vissa Emmerich och andra inte, det är bara acceptera och gå vidare.

  9. Sofia – Blir så klart sjukt glad och stolt av berömmet, samtidigt som jag tycker det är nonsens – din recension var på pricken. 😀
    Ja, jag kommer till exempel aldrig att se om Avatar. Det som gällde för den filmen var 3D och största duken i stan.
    Men 2012 kanske skulle må bättre av en stark tvåa … Japp, jag ändrar. 🙂

  10. @Sara: Tack, vad kul att du gillade den. Som sagt, det känns som om vi fastnade på ungefär samma saker men jag berömmer mig i så fall med att ha fått dig att tänka om lite 😀 Haha, Avatar ligger i pipe-linen men den sågs också på lill-TV och betyget blev därefter kan vi väl säga…

  11. Intressanta reflektioner! Instämmer i mycket och tyvärr funkar Emmerich’s stereotyper sämre och sämre för varje film han gör! Är ett stort fan av Independence Day men både day after tomorrow och den här känns som bleka kopior i jämförelse.

  12. @Joel: Roligt att du tycker det. Nej, den gode Roland får allt se till att spotta upp sig om han inte ska gå samma väg som Shyamalan.

  13. Sofia – 🙂 Jag har märkt att jag har en tendens att vara lite överdrivet positivt när jag sätter betyg. En trevlig egenskap kanske … Men jag har faktiskt börjat bli hårdare det senare året.

  14. Har inte själv sett filmen och kommer nog inte göra det heller (känns som om det finns mer intressantare filmer därute), men det är intressant att följa er diskussion 🙂

    Känns som om bioupplevelsen spelar en stor roll i den här filmen för att verkligen uppskatta den.

    Dessutom på förhand, utifrån mina tidigare erfarenheter av Roland och det jag har läst om filmen, verkar 2012 symbolisera det mesta av det jag ogillar med Hollywood. Men eftersom jag inte har sett filmen än så ska jag inte uttala mig om filmen, så jag håller tyst och observerar er diskussion på behagligt avstånd 🙂

  15. @Sara: Det är absolut inget fel med att sätta positiva betyg, i alla fall roligare än att sätta gnälliga betyg 😀

  16. @Martin: Oavsett om 2012 innehåller det eller inte är jag nyfiken på att få veta vad det är du ogillar med Hollywood 🙂

  17. Faktiskt mycket av det du poängterade i din recension till 2012.
    Ett urplock:

    *Effekter och ”storslagenhet” för sakens skull, snarare än att berätta en bra intressant historia med karaktärer som utvecklas. Effekter kan ”bygga vidare” historien härifrån, men det brukar inte bli bra om man börjar från vilka effekter som ska vara med i filmen.
    *Val av enkla shablonkaraktärer för att alla ska kunna förstå vad det handlar om, så att ingen – gud förbjude – skulle vara tvingad och se om filmen för att verkligen kunna förstå vad den handlar om.
    *Fokus kring kärnfamiljen och ”familjevärderingar” (på ett negativt sätt och ”vi-respekterar-alla-men-du-vill-ändå-vara-med-i-vårt-lag?”)
    *På något sätt slutar filmerna lyckligt (Hurray, hur kunde vi klara ut det med alla odds emot oss?) eller ödesmättat (det finns inget att göra åt det. Det är ödet som bestämmer). [Vet inte hur fallet är i den här filmen.]
    *Bristen på starka kvinnliga karaktärer som är med i historien, utan att samtidigt vara delaktig i någon form av romans.
    *Några humoristiska karaktärer som är med för att lätta upp stämningen, men aldrig att filmen driver med sig själv (inte ens dagens parodier gör det längre)

    Låter jag som en gammal gubbe så ser jag det som en komplimang 😉

    Just CGI-effekter framför karaktärer och historia är det största klagomålet jag har med dagens ”mass”-Hollywood i allmänhet och herr Emmerich i synnerhet.

    Det bör dock påpekas att detta gäller när jag använder Hollywood på ett negativt sätt. Det finns bra filmer från drömfabriken, men då är det ju regissören eller skådespelarna bakom som har fixat det 😉

    Och eftersom jag inte har sett 2012 så räknar jag inte med den 🙂

  18. Generellt sett håller jag med Martin om hans punkter, men är det inte lite skönt med filmer som väljer den enkla vägen ibland? Återigen står jag och hamrar på trumman och säger ”det är ju det som är så bra med den!!”. Inget mot dig Martin, för du klargör att det inte är något för dig just pga att den inte har det du efterfrågar av en bra film. Men att hålla det emot 2012 att den har enkla karaktärer och snygga effekter känns lite som att man missuppfattat konceptet.

    Den katastroffilm som jag tycker bjuder på bäst personporträtt är AIrport, men trots att den har lagt grunden till nästan alla efterföljande katastroffilmer, så dröjer det 100 minuter innan första hotet ens presenteras. På vägen dit är det inte en enda effekt. Så det är lustigt att man flyttat fokus från välbyggda karaktärer till snyggare effekter, som i samtliga Airport-uppföljarna.

    Annars tycker jag Earthquake balanserar riktigt bra. Storslagna effekter och tillräckligt med karaktärer för att man garanterat ska hitta någon att sympatisera med.

    Om vi ska släppa fokus från bara Emmerich då. 🙂

  19. Angånde diskussionen så tror jag det till på kort sikt handlar om vilket humör man är på när man ser filmen. På längre sikt handlar det om vilken man fas man är i i sitt filmtittande. För min egen del t ex: när jag såg ID4 så var jag nog inne i en sorts Martin-fas där jag var väldigt oförlåtande när det gällde de hollywood-punkter som Martin listar. Nu några år senare har lugnat ner mig och ser gärna då och då rena underhållningsfilmer med de vanliga klichéerna och jag kan gilla det, i alla fall om filmer underhåller tillräckligt. Därför gillade jag t ex 2012 mer än ID4 (som jag iofs kanske skulle gillar mer om jag såg om den nu).

  20. Håller med Martin men även Pladd. Jag gillar även lättsamma filmer som väljer den enkla vägen, det som ibland, inte alltid, får mig att gå i taket är när filmmakarna försöker ”förgylla” skiten t.ex med enkla moraliska diskussioner ngn form av budskap och gör det på ett så simpelt sätt att en femåring skulle förstå. Lägger man sedan till dramatisk musik för att förstärka ”känslan” det är då jag storknar. Emmerich men även det mesta med Bruckheimer även Spielberg och Peter Jackson använder sig av detta i varierande grad – tyvärr.

  21. Jag gör nog lite som filmitch och ställer mig med ett ben i bägge lägren. När det gäller Martins lista (välformulerat och på pricken!) har jag betydligt lättare att fördra de två första punkterna än de senare. Framförallt om filmen innehåller en schysst historia (och då kan ju de senare punkterna också tas om hand) kan det vara riktigt roligt med maffiga effekter även om de kanske inte har så mycket med själva handlingen att göra.

    Håller med Jojjenito i det att det hänger väldigt mycket på vilket humör (alt fas) man är på ifall den här typen av filmer ska falla på läppen eller platt till marken.

    Håller också med filmitch att det är lättare att ta filmer som inte försöker både ha kakan kvar och äta upp den, dvs hjärndöd action OCH känslobetonade Budskap. Välj ett läger och acceptera valet!

    Dessutom funderar jag på om det åtminstone för min del är lättare att acceptera en film som ID4 jämfört med 2012 därför att det i den förra fanns en tydlig opponent. Aliens är liksom lite mer proaktiva än moder Natur och då kan man också lättare rycka på axlarna åt diverse inkonsekvenser. Hey, de är ju aliens…

  22. Åh, vad bitter jag låter när jag läser nu i efterhand. Ber om ursäkt om det 🙂

    Annars håller jag med er om att det finns filmer för olika tillfällen och jag är ingen filmsnobb som enbart kan tycka om filmer med budskap och ångest. Jag ser gärna en hjärndöd actionrulle, men det som måste uppfyllas då för att jag ska tycka om den är underhållningsvärdet. Filmen ska vara genuint underhållande och inte ta sig själv på för stort allvar.

    Där har jag det största problemet med Emmerichs filmer. De är inte tillräckligt underhållande och man försöker, likt filmmitch var inne på, ”förgylla” det för att försöka bygga in något moraliskt budskap. Till exempel presidentens smöriga tal i ”Independence Day” är något som jag inte uppskattar särskilt mycket.

    Men jag kan alltså ha överseende med de punkterna jag radade upp tidigare om filmen verkligen är underhållande. Två exempel på filmer som jag har uppskattar på senare år och som uppfyller det jag listade tidigare är ”The A-team” och ”Sherlock Holmes”. Man körde på sin grej, tog inte på sig för stora skor och genom härlig personkemi mellan huvudkaraktärerna så uppskattade jag dessa filmer.

    Och angående ID4 (som jag heller inte har sett än) så är väl de tidigare Indiana Jones filmer inte ovana med övernaturliga fenomen?

  23. @Martin: Jag tyckte inte alls du lät bitter utan hade vettiga invändningar. Som vi redan konstaterat om och om igen på bloggarna härikring: alla gillar inte allt och det är ju det som är charmen med det hela. Och så måste jag bara säga att någon vars blogg heter ”Royale with cheese” näppeligen riskerar att framstå som en ångestfilmsnobb, utan snarare som en filmtittare med ett öppet sinne 😉

  24. For what it’s worth: Jag gillade Michael Bay’s The Island!

    Och om det är nån som är gillar ångestfilm så är det jag. 😉

  25. @Jojjenito: The Island var ett ambitöst försök men stöp på sin historia tycker jag — den blev för virrig och tog inte tillräckligt tillvara de filosofiska funderingar som fanns att tillgå. Vet inte om ett problem var att trailern inte riktigt speglade vad filmen faktiskt i slutänden handlade om.

  26. Island var helt ok det som var lite synd var att man redan i trilern avslöjade vad det rörde sig om, hade nog blivit lite mera wow om man fått bli överraskad under filmen men det är sällan det sker nuförtiden då filmtrailarna i stort sett berättar hela filmerna.

  27. @filmitch: Absolut. Kommer ihåg trailern (eller det var väl snarare en teaser) till The Game. Fasen vad nyfiken man blev.

    @Jojjenito: Scarlett är aldrig fel, det kan jag hålla med om 🙂

  28. Tro inte att diskussionen är över! 😉

    Jag måste reagera på följande rader från Martin längre upp:

    ”Två exempel på filmer som jag har uppskattar på senare år och som uppfyller det jag listade tidigare är ”The A-team” och ”Sherlock Holmes”. ”

    Just de filmerna tillhör sådana som jag tyckte mest var slätstrukna och menlösa. Trots att båda har fina effekter klarar ändå ingen av filmerna av att underhålla mig. Det är just den höga ambitionsnivån, att verkligen göra the disaster movie of all times (som i fallet 2012) som jag charmas av. Det är klart man ska ha med en stackars hund, moralpredikande och ändlöst med sista minuten-upplevelser. Det hör bombastiska actionfilmer till.

    Därför är det ytterst intressant att jag avskyr Michael Bay (vad jag väntade på att hans namn skulle dyka upp här). Hans korkade, idiotförklarande och epilepsiframkallande filmer lyckas inte charmiga mig ett dugg. Jag blir bara irriterad. Inte ens i Armageddon, som är så korkad att jag borde njuta av all absurd humor, lyckas han. The Island är dock det bästa han har gjort, mest på grund av att den inte påminner så mycket om det som kännetecknar Bay. Till råga på allt har jag ändå sätt samtliga hans regijobb, så någon styrka måste han ju..

    Just my two cents.

  29. Precis när man trodde det var över dök Pladd upp igen 😉 Vare sig hundar eller moralpredikningar behöver inte nödvändigtvis vara med i bombastiska actionfilmer, åtminstone inte så övertydligt att det nästan gränsar till parodi det är främst det som jag stör mig på.
    Armageddon hade jag en hemsk bioupplevelse till. När Willis har sitt avskedstal begravde jag ansiktet i min jacka av skam – samtidigt hör jag hur två tjejer som sitter brevid mig sitter och bölar. ”Vart är världen på väg” var min stilla tanke. jag ryser än idag.

  30. Intressant att diskussionen inte dog ut. Bra jobbat, Pladd 🙂

    Angående dina argument så håller jag med om att det är inget fel ambitionsnivån. Men själv tycker jag att de givna inslagen som du listar har blivit alldeles för utnötta nu för tiden, att bara jag läser dem går tankarna mot komedi eller parodi. Och det är här, som jag tidigare sagt, det stora problemet jag har med dessa typer av filmer. Man tar sig på för stort allvar, men samtidigt inte på så stor allvar att man har pretantionen att skapa något originellt eller utmanande. Det blir någon mellanväg där man tar på sig för stora skor, men man stannar fortfarande kvar i sandlådan (ursäkta min urusla liknelse).

    Sen att man kunde skilja Bay och Emmerichs filmer åt var något nytt för mig 😉

  31. @Pladd: Instämmer med filmitch och Martin — bra jobbat! Som du säger själv, det är ju verkligen lustigt att du inte gillar Michael Bays lite mer bombastiska filmer. Men Emmerich har ju alltid haft ett lite vidare perspektiv än Bay, kanske det är där finessen ligger?

    @filmitch: Nu grät jag knappast över Willis men så dålig var den väl ändå inte?! Säg inte att du gillade Deep Impact bättre…

    @Martin: Det är fascinerande, i sak håller jag helt med dig. Pretentioner kan vara döden för många filmer och ändå kan jag inte komma ifrån att jag tycker ID4 är helsikes så mycket mer underhållande än Sherlock (A-Team har jag inte sett ännu).

  32. Sofia: Nej men avskedstalet hör till de värre stunderna i filmhistorien enl. mig. I övrigt var filmen ok. Deep Impact dränkets av stråkar och var allmännt smetig.
    A-team har jag inte sett men Sherlock var faktiskt lite småtrist, den lossnade aldrig men jag har inte gett upp hoppet, än.

  33. Så övertydligt att det gränsar till parodi eller komedi håller jag definitivt med om i både fallet Bay och Emmerich. Däremot tycker jag Emmerich hanterar det betydligt bättre och jag är också rätt säker på att han har så pass mycket humor att han med ren ironi bara öser på. Det är ju mer charmigt med en galen tysk än den där tråkiga hockeyfrillan till amerikan.

    Dessutom tycker jag Bay är en produkt av Bruckheimer rakt av. Han gör filmer precis på det sättet som Bruck hade gjort om han suttit i registolen. Problemet är att det blir inget bra. Brucks filmer blir bäst när han har en regissör som vågar följa sin egen stil, typ Tony Scott.

    Sen vill jag bara förtydliga att jag är en som gillar Deep Impact mer än Armageddon. Det är skillnad på smör och smör. 😉

  34. @filmitch: Kommentarer raderade. Jag har faktiskt lyckats tänka bort avskedstalet men nu när du säger det var det förstås rätt outhärdligt. Liv Tyler känns liksom inte som en särskilt viktig karaktär i den där historien 😉 Håller med om Sherlock, det levde inte riktigt upp till mina förväntningar.

    @Pladd: Jga kan hålla med om att Emmerich har haft en bättre streak — han dippade med The Patriot men kom tillbaka starkt med DAT. Bays nedgång mellan Armageddon och Transformers var betydligt längre. Pearl Harbor är fortfarande är stor fläck på Bays CV för min del men å andra sidan har du The Rock och Bad Boys. Men när du nu tvingar mig att tänka efter (vad jobbig du är ;)) kan jag hålla med om att Emmerich tycks ha en betydligt lättsammare inställning till sina historier.

    Deep Impact bättre än Armageddon?! You wanna dance, boyo?

  35. Med den slutsatsen (bra tänkt!) har du nog den enda svenska filmbloggen som på ett utförligt sätt presenterat och klargjort skillnaderna mellan Bay och Emmerich. Strålande!

    Tack, men nej tack gällande dansen. Däremot står jag fast vid att Deep är bättre. Därmed inte sagt att den är speciellt bra, men det är en annan fråga. Det var lite för länge sen jag såg den för att verkligen kunna säga vad jag tycker. Mina minnesbilder är för positiva. Det brukar bli så.

  36. @Pladd: Åhå, jag tackar och bugar! Man har väl inte varit forskare för inte 😀

    Det är väl bara bra med positiva minnesbilder, livet måste bli bra mycket roligare så. Istället för att känna ”Alla filmer jag någonsin sett har bara varit skit”, det kan ju inte vara så upplyftande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: