alt. titel: Assault and Battery
“En fiktiv film som skildrar en faktisk verklighet”. Det är den programförklaring som regissören Lars Lennart Forsberg (vid den här tiden kallad Lasse Forsberg) fäster vid sin spelfilmsdebut. Manusmässigt är filmen ett knytkalas, emedan alla skådespelare “står för sina egna texter”. Ingenmanslandet mellan fiktion och dokumentär förstärks ytterligare av att de huvudsakliga rollfigurerna har samma förnamn som sina skådespelare.
Fortsätt läsa ”Misshandlingen (1969)”
alt. titel: Baader Meinhof komplekset, Baader-Meinhof, La banda Baader Meinhof, La bande à Baader, Brigadas rojas, The Baader Meinhof Complex
Med tanke på att terroristgruppen i fråga var noga med att hänvisa till sig själva som Rote Armee Fraktion (RAF) kan man fråga sig vad de skulle ha tyckt om att Uli Edels Oscarsnominerade film istället valde namnet som tidningar och allmänhet gav dem. Å andra sidan inbillar jag mig att majoriteten av de som ingick i RAF skulle ha haft betydligt större problem med hur Edel väljer att berätta deras historia.
Fortsätt läsa ”Der Baader Meinhof Komplex (2008)”
alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun
Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.
Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”
alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution
”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”
Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.
Fortsätt läsa ”Misbehaviour (2020)”
Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.
Fortsätt läsa ”Free Guy (2021)”Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film
***
alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago
Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.
Fortsätt läsa ”Doctor Zhivago (1965)”
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.
Det är inte så konstigt att den nya pocketupplagan av Scener ur hjärtat har skippat Malena Ernmans fejs till förmån för Greta och hennes skylt om ”Skolstrejk för klimatet”. I dagsläget är dottern betydligt mer hot shit än en tidigare världsberömd operastjärna som i princip lagt karriären på hyllan.
Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.
Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.
Rörliga bilder och tryckta ord 