San Andreas (2015)

Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.

***

Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.

Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.

Ungefär så skulle man kunna läsa katastrofrullen San Andreas om man nu är på det humöret (vilket jag bevisligen är). Allas vår The Rock, eller Ray Gaines som han då heter här, är Mannen, Myten, Musklerna som inte bara frälser nödställda i sin yrkesroll utan också försöker vara en god far för Casey trots skilsmässan från Caseys mamma Emma (Herregud, NÄR ska den vinkeln någonsin anses som allt för trubbig i katastroffilmer?!). När geologen efter att ha levererat stadens skakiga dödsdom säger till San Fransiscos invånare ”May God be with you” hade han inte behövt oroa sig, Ray är ju på väg dit.

Rays lilla familj sätts alltså under en viss press (surprise, surprise… Eller inte…) när halva Kalifornien riskerar att halka ut i Stilla havet. Han måste rädda Emma som sitter fast på ett hustak i L.A. samtidigt som Casey sitter fast i ett garage i San Fransisco. Lyckligtvis finns det för Caseys del ett par redliga apostlar på plats i form av de brittiska bröderna Ben och Ollie som kan agera Manly Men i Rays ställe.

Lyckligtvis, eftersom Casey innan dess skändligen övergivits av Emmas nye partner Daniel vilken visar sig vara typ alla bibelns skurkar (Herodes, Pilatus, Judas, you name it) all rolled into one (surprise, surprise… Eller inte…). Det är tur att Daniels ambitiösa byggprojekt visar sig vara av stadigare material än dess skapare. Vissa män skapar familjer, andra skapar materiella värden och Hollywood tvekar som vanligt inte en sekund över vem av dem som är den finaste människan.

Med samma självklarhet beror också skilsmässan mellan Ray och Emma inte på att han var otrogen med hennes syster (eller för all del att hon var otrogen med hans bror) utan på en känslomässig knut som, när den lösts upp av den expressterapisession som en massiv jordbävning tydligen tillhandahåller, grundar för fortsatt familjelycka.

San Andreas blir en bekräftelse på den tes som min hjärna ruvat på ett tag och nu tydligen var redo för kläckning. Dwayne Johnson är ingen dålig skådis i sitt rätta element men hans rätta element är när han får en chans att driva lite med sin hårdkokta persona i en film som inte tar sig själv eller sin genre på allt för stort allvar (Fast Five, Fast & Furious 6 eller Pain & Gain). Dagens jordbävningsfilm är tyvärr gravallvarlig to the extreme och därmed inget som någon ens kommer att minnas om ett år.

Vissa av jordbävningseffekterna är förstås grymma men samtidigt gör de att man inte kan låta bli att fundera över hur stor andel av filmen spelades in framför en gigantisk green screen. Slutscenerna, kompletta med amerikanska flaggan, FEMA och hurtiga försäkringar om att nu är det bara att ta nya tag och börja bygga upp Kalifornien igen (hade kanske inte varit så dumt att ha kvar den där opålitlige byggherre-Daniel nu, va?), gör att San Andreas lämnar publiken med känslan av att den inte är så mycket en spelfilm som ett propagandaredskap. En stärkande moraltinktur som hade kunnat släppas snart efter 9-11 eller ännu hellre Katrina (förutom det där med FEMA som good guys möjligen).

En film av den här kalibern kräver i så fall ett riktigt toppmanus och något sådant synes icke en skymt av trots att det ska vara skrivet av en Carlton Cuse som tydligen vunnit tonvis med priser för framförallt TV-serien Lost. Snarare är det något han slängde ihop på en servett (Eathquake. Ray and Emma in LA. Casey in San Fransisco. They find each other. The End) när han kunde ta en femminuters rökpaus från sina fyra andra TV-serier som han arbetar med för närvarande (bland annat The Strain).

Egentligen händer det aldrig något (ja ok, förutom jordbävningen då), familjens nödställdhet är kapitalt ospännande, man får ingen känsla för andra utsatta trots att folk rimligtvis borde dö som mördarsniglar i en hink med öl, moraliska frågeställningar är icke-existerande, familjens (särskilt då Rays) känslomässiga problem och deras behandling är övertydliga i historien and don’t make me bring out the genus-o-meter!

Fiffis filmtajm var betydligt nöjdare. Med allt, tror jag…