Pain & GainDen amerikanska drömmen skördar många offer. En gangster vid namn Alien (”Look at all ma’ stuff!”), fyra tjejer som bara ville ha lite kul (”Spring break fo’ever, bitches!”). Och nu tre bodybuilders som inte bara tillber den heliga fitnesskyrkan och tror på att se kroppen som ett tempel utan som också vill ha en bit av välståndskakan.

För hur kul är det egentligen i långa loppet att kunna skryta med max 6% kroppsfett när det ser ut som om man måste spendera hela livet i ett par träningsbrallor och jobba åt någon annan? Stå ut med idiotiska kunder som antingen inte anstränger sig så mycket som de skulle kunna göra (de är ju fortfarande överviktiga!) eller också helt enkelt är otrevliga skitstövlar.

Daniel Lugo har bestämt sig för att det får vara nog nu, det är dags för honom att välja ut ett mål och erövra det. Och målet i det här fallet blir affärsmannen Victor Kershaw. Daniel snackar ihop sig med gymkompisarna Adrian och Paul – slår de sina kloka huvuden ihop borde det vara lika lätt som att skaka ihop en proteinshake att få Victor att skriva över alla sina tillgångar på dem (i likhet med Spring Breakers-tjejerna tror Daniel att det räcker med att hämta lite inspiration från filmens värld). Svårigheten i sammanhanget visar sig vara att deras huvuden inte är särskilt kloka, i alla fall inte när det handlar om kidnappning och mord.

Till skillnad från Spring Breakers bygger dock Pain & Gains fullkomligt osannolika historia på en verklig händelse där ett gäng gymkillar i mitten av 90-talet försökte kidnappa och mörda en man vid namn Marc Schiller. Och föga förvånande är det filmens stadiga placering i BOATS-facket som ställer till det för den. Christopher Markus och Stephen McFeelys manus är nämligen väldigt roligt. Hade det hela varit hittepå från början till slut hade man därmed kunnat skratta med gott samvete, korkade skurkar är ju en rätt väletablerad subgenre med exempel som Home Alone, Get Shorty eller varför inte Mark Wahlbergs egen The Big Hit.

Men detta är alltså verkliga brottslingar med verkliga brottsoffer och medan jag inte tycker att Pain & Gain på något sätt frammanar sympati för skurkarna är det svårt att komma undan känslan att offrens lidande trivialiseras genom att vi lockas att skratta åt alla dödliga dumheter. Danny och Adrians påföljande dödsdomar är inte heller särskilt skrattretande om man nu tänker efter lite. Dessutom har manusförfattarna som vanligt tagit sig ganska stora friheter med den ”sanna” historia som berättas.

Vilket är synd, för på det hela taget är Pain & Gain som sagt både rolig och snygg. Michael Bay har för tillfället lämnat sina platsleksaker från Hasbro (men inte sin förkärlek för lens flares) för att återbesöka en stil som minner om gamla godingen Bad Boys (nej, Bad Boys II, du får inte vara med och leka). En film som av en slump faktiskt hade premiär samma år som Danny & Co. försökte utföra sina misslyckade brott.

I de tre korkade rollerna återfinner vi Mark Wahlberg som Danny, Anthony Mackie som Adrien och Dwayne Johnson som Paul. Särskilt The Rock bevisar än en gång att komedi är vad han gör allra bäst, hans ständigt lika botfärdige Paul är som en labil teddybjörn utrustad med ett baseballträ. Även Tony Shalhoub (en av de där skådisarna som är värd mer uppmärksamhet än vad han får) gör en bra prestation som det vedervärdiga brottsoffret Victor. Mot alla dessa skruvade karaktärer kontrasteras en laid back Ed Harris som aldrig gör bort en roll av den här typen.

Kanske ses Pain & Gain bäst som en sedeslärande historia om att nöja sig med vad man har och inte gapa över för mycket? Vare sig det gäller stereoidmuskler eller världsliga rikedomar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser