X2: L’instinct de mort & L’ennemi public n°1 (2008)

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.

Pain & Gain (2013)

Den amerikanska drömmen skördar många offer. En gangster vid namn Alien (”Look at all ma’ stuff!”), fyra tjejer som bara ville ha lite kul (”Spring break fo’ever, bitches!”). Och nu tre bodybuilders som inte bara tillber den heliga fitnesskyrkan och tror på att se kroppen som ett tempel utan som också vill ha en bit av välståndskakan.

För hur kul är det egentligen i långa loppet att kunna skryta med max 6% kroppsfett när det ser ut som om man måste spendera hela livet i ett par träningsbrallor och jobba åt någon annan? Stå ut med idiotiska kunder som antingen inte anstränger sig så mycket som de skulle kunna göra (de är ju fortfarande överviktiga!) eller också helt enkelt är otrevliga skitstövlar.

Sand Sharks (2011)

Jimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.

Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.

Pterodactyl (2005)

En ensam liten flygödla som inte fick plats i det senaste Halloween-temat.

***

Paleontologiprofessorn Michael Lovecraft upplever det akademiska mottot ”publish or perish” alltför bokstavligt. Han har en sista chans att bevisa att han är en duktig forskare innan han med huvudet före kommer att förvisas till en exil som inbegriper populärvetenskapliga youtube-föreläsningar och sakkunnig till mediokra dinosauriefilmer.

Pineapple Express (2008)

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94.

DOA: Dead or Alive (2006)

Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.