You are currently browsing the tag archive for the ‘Korkat’ tag.

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.

Om man inte riktigt vet vad som väntar kan man till en början tro att Jaques är en ordentlig grabb. Nyss hemkommen från militärtjänstgöring i Algeriet synes han vara en plikttrogen och tacksam son till mor och far. Men snart visar det sig att han är lite för förtjust i lätta pengar för att betala en livsstil som tycks bygga på lika delar prostitutionsbesök och kortspel.

Ofta diskuteras det faktum ifall man kan tycka om en film trots att man inte känner några som helst sympatier för dess huvudperson. Public Enemy torde kunna användas som ett skolboksexempel på just denna svårhanterliga balans. Jaques är en person som har lätt för att slå ifrån sig och bli förbannad men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över hur karln egentligen är funtad.

Exempelvis verkar han som sagt tycka genuint bra om sina föräldrar men så fort de ifrågasätter hans livsval det minsta lilla hugger han tillbaka med att anklaga fadern för att vara en toffel, tillika tysk medlöpare under andra världskriget. Han blir hals över huvud förälskad i den spanska Sofia och skaffar ett par, tre barn med henne men när hon inte vill att han fortsätter med sin kriminella bana ligger smockan (för att inte tala om pistolhotet) oerhört nära under den jovialiska familjefadersytan.

Jaques liv spelas upp som en kavalkad av mer eller mindre dumdristiga kupper (gärna bankrån eller kidnappningar, helst sådana som inbegriper ett visst utklädningsmoment) och därpå följande fängelsestraff. Han tycks ha haft tillräckligt sunkigt konsekvenstänk för att klara av att genomföra sina närmast halsbrytande brott, vilket å andra sidan innebar att han åkte fast gång efter annan. En sådan där kille som på ett sätt är orimligt smart (han gillade som sagt att klä ut sig och tycks ha varit ganska lyckosam med det) men samtidigt är otroligt korkad. Att sätta sprätt på en stor del av tjuvgodset på bilar, smycken och pälsar efter en lyckad kupp är bara förnamnet…

Till slut verkar han ha överdoserat på sin egen image som samhällets fiende nummer ett, men med ett visst mått av tjuvheder. Han blir oerhört upprörd om någon journalist vågar antyda att Jaques Mesrine inte är en man som håller vad han har lovat. Frågan är om han försökte odla bilden av sig själv, för sig själv, som en romantiserad Robin Hood, vilken stal från de rika för att ge till den fattige, det vill säga sig själv? Jag undrar om filmen, i alla fall till viss del, också vill framhålla denna bild genom att rulla nyhetsinslag om flera av 70-talets terrordåd på TV. Det kan vara rena tidsmarkörer, men skulle också kunna tjäna syftet att relativisera Jaques brott.

Mesrine spelas av Vincent Cassel i vad som måste vara hans paradroll för tid och evighet. Jag har i alla fall svårt att se hur han skulle kunna toppa denna prestation som inbegriper både en förmåga att förmedla denna mångbottnade person till mig som tittare och en remarkabel kroppslig förändring vartefter historien framskrider. Den stör-smale killen i militäruniform kommer successivt allt närmare en imponerande Gérard Depardieu-plufsighet. Ett bevis på både hans och filmens förmåga att visa på Jaques komplexitet torde vara att slutscenerna får ett stråk av sorgsenhet trots att mannen som sagt knappast framstått som en särskilt trevlig typ under resans gång.

Lite hjälp på traven får dock Cassel också av filmproduktionen som sådan. Jag har svårt att hitta fel i tidsmarkörer som kostym eller miljöer, vilka dock aldrig tar överhanden. Det förekommer mycket sällan exempelvis musik som mer eller mindre skriker ut ”Hey, hey, boys and girls, it’s 1975!” Det förekommer också en hel del andlöst spännande scener om antingen kupper eller utbrytningsförsök som antyder att klipparna Eloi Painchaud, Bill Pankow och Hervé Schneid vet vad de gör. Även kameraarbetet låter ana en viss ambition och tar sig bortom rakt-upp-och-ned-tagningar.

Public Enemy är en gangsterbiopic som för all del inte vill få oss att avsky sin huvudperson men som sällan eller aldrig heller försöker ursäkta det han gjorde.

Annonser

Pain & GainDen amerikanska drömmen skördar många offer. En gangster vid namn Alien (”Look at all ma’ stuff!”), fyra tjejer som bara ville ha lite kul (”Spring break fo’ever, bitches!”). Och nu tre bodybuilders som inte bara tillber den heliga fitnesskyrkan och tror på att se kroppen som ett tempel utan som också vill ha en bit av välståndskakan.

För hur kul är det egentligen i långa loppet att kunna skryta med max 6% kroppsfett när det ser ut som om man måste spendera hela livet i ett par träningsbrallor och jobba åt någon annan? Stå ut med idiotiska kunder som antingen inte anstränger sig så mycket som de skulle kunna göra (de är ju fortfarande överviktiga!) eller också helt enkelt är otrevliga skitstövlar.

Läs hela inlägget här »

Sand SharksJimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.

Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.

Läs hela inlägget här »

En ensam liten flygödla som inte fick plats i det senaste Halloween-temat.

***

PterodactylPaleontologiprofessorn Michael Lovecraft upplever det akademiska mottot ”publish or perish” alltför bokstavligt. Han har en sista chans att bevisa att han är en duktig forskare innan han med huvudet före kommer att förvisas till en exil som inbegriper populärvetenskapliga youtube-föreläsningar och sakkunnig till mediokra dinosauriefilmer.

Läs hela inlägget här »

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94. Läs hela inlägget här »

Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser