Never Let Me Go (2010)

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Battleship (2012)

Två rutade papper, två pennor och två spelare. 10 gånger 10 rutor där varje spelare plottar in sina flytetyg. Kan mycket väl vara den mest lösa grund jag någonsin sett en film utgå från. Förvisso kanske jag borde bli imponerad över att man krystat fram en manusmässig lösning som låter våra huvudpersoner Taylor Kitsch och Tadanobu Asano lajva sig igenom en omgång ”Sänka skepp”. En krystning av sådana proportioner som skulle ha krävts för att en taxtik skulle ha klämt ur sig en elefantkalv och konsekvenserna av den är alltför monumentala för att kunna ta in särskilt mycket annat.

Mi mefahed meze’ev hara (2013)

alt. titel: Big Bad Wolves

En lite flicka försvinner och med tanke på hur hon återfinns hade det kanske varit mer barmhärtigt om hon fått fortsätta att vara puts väck. Både polis och därmed också flickans pappa är benhårt övertygade om att förövaren är en lärare vid namn Dror.

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2016)

alt. titel: 13 Hours

Ja, jösses Amalia. Utan att ha den minsta aning om själva handlingen i Michael Bays senaste åbäke till film räcker det med taglinen ”When everything went wrong, six men had the courage to do what was right” för att fatta vad det är vi handskas med här. När filmen dessutom, efter att ha pytsat ut lite information om den politiska utvecklingen i Libyen, ser sig tvingad att upplysa tittarna om att ”This is a true story” (ett uttalande som givetvis inte fått stå oemotsagt) vet vi vad klockan är slagen. 13 hours, that’s what.

Gallipoli (1981)

Nio år efter Gallipoli gjorde australiensiske regissören Peter Weir en film om hur en manlig ungdomsgeneration krossas mentalt på den strikta internatskolan ”Hellton”. I den tidigare filmen beskriver han istället hur en manlig ungdomsgeneration krossades rent fysiskt på de turkiska kullarna vid Gallipolihalvön under första världskriget.

Det är maj 1915 och australiensiska tidningar fylls till brädden med ”nyheter” om det ädelmodiga kriget mot hunnerna. Tack vare magnifik tapperhet kommer de allierade att göra processen kort med sin fiende. Kanske inte så konstigt att många unga australiensiska män vill delta och göra sin ”bit”, om inte annat är det ju ett äventyrligt sätt att få se något annat än farmen därhemma. Att mer erfarna vuxna försöker övertala dem att låta bli gör förstås ingen som helst skillnad.

Pain & Gain (2013)

Den amerikanska drömmen skördar många offer. En gangster vid namn Alien (”Look at all ma’ stuff!”), fyra tjejer som bara ville ha lite kul (”Spring break fo’ever, bitches!”). Och nu tre bodybuilders som inte bara tillber den heliga fitnesskyrkan och tror på att se kroppen som ett tempel utan som också vill ha en bit av välståndskakan.

För hur kul är det egentligen i långa loppet att kunna skryta med max 6% kroppsfett när det ser ut som om man måste spendera hela livet i ett par träningsbrallor och jobba åt någon annan? Stå ut med idiotiska kunder som antingen inte anstränger sig så mycket som de skulle kunna göra (de är ju fortfarande överviktiga!) eller också helt enkelt är otrevliga skitstövlar.

The Dark Lurking (2010)

alt. titel: Alien Undead, Alien Vs Zombies

Någonstans finns det säkert en klurig matematiker som kan ta fram en ekvation vilken en gång för alla skulle bevisa att för varje alternativ titel en film dras med (i synnerhet om det är en skräckfilm) så försämras kvaliteten exponentiellt. Eller något i den stilen.

Ja, herregud, vad ska man säga? Jag kan ta flera olika titlar på en och samma film om de sammantaget visar på en produktion som inte tar sig självt på allt för stort allvar, till exempel Flight of the Living Dead, aka Plane Dead, aka Outbreak on a Plane.

Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

Transformers 3 måste vara mumma för alla konspirationsteoretiker. Eller inte, för nu har vi ju alla svaren (eller inte gånger två, för när det gäller riktigt konspirationsteoretiker levererar  etablissemanget aldrig alla svaren). 60-talets rymdkapplöpning berodde på att USA och Sovjet ville komma först fram till en kraschad farkost från Cybertron, planeten som i slutänden ödelades av kriget mellan Autobots och Decepticons. Fajten om farkosten var naturligtvis också det som kostade John Kennedy livet. Inte så konstigt kanske, om man betänker att den innehåller Sentinel Prime – ledaren för Autobots innan Optimus Prime tog över.

Armageddon (1998)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i juli1998.

Så var den äntligen här… Filmen som lagt ut mer på PR än vad en normal-svensk film kostar att producera. Frågan är om det var värt det, men vem bryr sig om sådana petitesser när jordens undergång är nära. Harmageddon.

Filmens handling torde vara välbekant för var och en som gått på bio de senaste sex månaderna eller som äger en TV. Stor meteorit hotar jorden. Oljeborrare skickas upp för att spränga den i bitar. Skall de lyckas? För den oinvigde kanske det verkar otroligt att det går att göra en film som spänner över två och en halv timme på basis av detta, men tro mig, det är möjligt. Jag har just sett resultatet.

Enemy at the Gates (2001)

I oktober 1942 har slaget om Stalingrad pågått i fyra månader men är fortfarande långt ifrån över. Soldaten Vasilij Zaitsev anläder till fullt kaos och beordras storma tyska befästningar utan så mycket som en vattenpistol att försvara sig med. Alla och envar som försöker retirera blir utan misskund skjutna av sina egna trupper som desertörer. Snart visar det sig dock att den enkle herdepojken från Uralbergen är en jäkel på att skjuta och han blir snabbt förflyttad till ett prickskyttekommando.