Transformers: Age of Extinction (2014)

alt. titel: Transformers 4, Trans4mers

Detta är tydligen filmserien som får mig att äta upp mina egna uttalanden, gång efter gång. Efter Revenge of the Fallen trodde jag att mina förväntningar på Transformers hade nått vägs ände. Ändå hamnade jag till slut där framför TV:n med Dark of the Moon. Efter den svor jag dock på att det var slut mellan mig och CGI:ade robotbilar, hur underhållande jag nu ändå hade tyckt att den första filmen från 2007 var.

Men omständigheterna verkar för CGI:ade robotbilar tycks det. När jag nu ändå hade semester, möjlighet att se spektaklet på hemmaplan för blott en hundring och filmen dessutom hade fått bloggkollegan Fiffis seal of approval var det möjligen bara de något mastiga 165 minutrarna som gjorde mig lite avvaktande.

Men de där minutrarna gled faktiskt till min förvåning ned utan något större motstånd. Däremot är jag inte helt säker på att jag lyckades hålla ihop själva filmen. Där var Mark Wahlbergs misslyckade robotuppfinnare, en sysselsättning som tydligen inte varit en ursäkt för att inte skaffa sig enorma biceps. Där var Niccola Peltz misslyckade robotuppfinnardotter som tvingats oroa sig för familjens ekonomiska överlevnad och faderns taskiga näringsintag betydligt tidigare än vad som känns rimligt.

Och där var också Jack Reynors hemlige racerförarpojkvän till den misslyckade robotuppfinnardottern, vilken i hans sällskap istället förvandlades till den hemlige racerförarpojkvännens kartläsare. En förmåga hon i och för sig inte fick särskilt stora möjligheter att demonstrera men hey, allt för att upprätthålla illusionen av att hon har en funktion i filmen utöver att vara ögongodis för åldersegmentet i publiken som inte enbart är intresserade av robotbilar.

Nu ska vi se… De tre jagas av en hemlig CIA-styrka som leds på fältet av en jättejätteelak Titus Welliver. Hans chef är en jättejättejätteelak och missriktat idealistisk Kelsey Grammer som inte har några som helst problem med att hota (amerikanska) misslyckade robotuppfinnardöttrar till livet ”for the good of the country”. Och landets bästa är tydligen att göra sig av med alla robotbilar. I syfte att göra fler robotbilar och i samarbete med en annan robotbil. Typ…

Den som skapar de nya robotbilarna är Stanley Tuccis till synes lyckade robotuppfinnare. Men eftersom han gör kardinalfelet att tro att han kan kontrollera sina skapelser, transformeras (*heh*) han per automatik till en vilseledd misslyckad robotuppfinnare. Han har dessutom en slags Steve Jobs-grej på gång, så frågan är om det gör Marky Mark till Bill Gates?

Just det, Stanley Tuccis vilseledda misslyckade robotuppfinnare flankeras också av Sophia Myles…geolog…kanske…? Hon försöker vara Stanley Tuccis samvete men eftersom Marky Mark inte bara är man utan också uppfinnare precis som Stanley Tucci kan ni kanske lista ut hur tungt hennes invändningar väger. Men hey, allt för att upprätthålla illusionen av att hon har en funktion i filmen utöver att vara ögongodis för åldersegmentet i publiken som inte enbart är intresserade av robotbilar.

Och så var det förstås robotbilarna. Autobots är nära nog utrotade eftersom mänskligheten (ok då, amerikanerna. Men är det något Hollywood har lärt oss, är det att amerikanerna i allt väsentligt är mänsklighetens Fridolin och Romson) har lessnat på att jorden med jämna mellanrum förvandlas till ett intergalaktiskt slagfält. Men för att fixa den här utrotningen samarbetar alltså de jättejätteelaka människorna med en slags Boba Fett-transformer som nu bara saknar Optimus Prime för att hans samling ska bli komplett och han kan fota den för sitt Instagramkonto.

Och så jobbar som sagt den vilseledda misslyckade robotuppfinnaren hårt på att återuppliva Decepticons. Fast användbara Decepticons. Gjorda av supermetallen ”transformium”. Och det är väl ungefär här som James Cameron dränker sig i ren förtvivlan över att han inte tänkte på att patentera T-1000-konceptet ”terminatium”.

Nej, helt solklar blev nog aldrig handlingen i Age of Extinction för mig. Men vet ni vad, det gjorde inte så himla mycket. För till skillnad från både Revenge of the Fallen och Dark Side of the Moon hade jag mot alla odds faktiskt rätt kul vid den här titten. Hade Niccola Peltz fått göra lite mer att göra än att varannan gång skrika efter pappa Marky Mark och varannan gång efter hemlige racerförarpojkvännen Jack hade jag kanske till och med haft riktigt kul.

Samtidigt inser jag att man kanske inte kan begära hur mycket som helst av en film som i realiteten inte är något annat än en 165 minuter lång och 210 mille dyr reklamfilm för plastleksaker. Jag fick ett svulstigt Steve Jablonsky-score, dinosaurierobotar samt vad som kan ha varit ett klassiskt Wilhelm scream och får därför förklara mig ganska nöjd.

Fiffi var som sagt mer än nöjd, Filmparadiset…not so much och Har du inte sett den?-killarna var också besvikna.