Den amerikanska drömmen handlade länge om att se framåt. Det var övertygelsen om att man kunde komma längre, få det bättre, bli rikare. Och drömmen kunde bara nås genom hårt arbete.
Den amerikanska drömmen handlar fortfarande i hög utsträckning om att vilja få det bättre, att aldrig vara riktigt nöjd. Däremot ses sannolikt de som fortfarande tror att den kan nås genom hårt arbete som lättlurade idioter. Vägen till den amerikanska drömmen går numera genom vapen och knarkaffärer. Bara genom illegal verksamhet kan man skaffa sig allt det man vill ha och lite till.
En annan dröm som också skulle kunna kallas för amerikansk är den om ett perfekt spring break (det svenskt oskyldiga ”vårlov” klarar liksom inte riktigt av att förmedla vad det handlar om). Ett där Floridasolen steker oräkneliga mängder unga kroppar till en mogen honungsnyans och spriten intas via tratt och slang. Fullkomligt tygellös hedonism utan en tanke på morgondagen.
Fast det sista är inte riktigt sant. De fyra tjejerna Faith, Brit, Candy och Cotty tänker mest hela tiden på hur de inte vill att morgondagen ska komma. Det är ”spring break forever” som gäller. Florida är ett magiskt Never-land, långt bort från den trista vardagen, bort från ansvar och plikter.
Men drömmen är inte verklighet och snart knackar den sistnämnda på dörren. Som genom ett under får tjejerna emellertid en chans att fortsätta i sin dröm och det är bara Faith som full av onda aningar väljer att avsluta det hela innan det går riktigt illa.
Jag tog mig an Spring Breakers i en sinnesstämning liknande den jag hade inför A Serbian Film. Vad var det egentligen jag skulle få se? Det enda jag egentligen mindes från de hetsiga diskussionerna en tid tillbaka var att filmen skapade stora känslor, det handlade bara om de skulle vara för eller emot.
Hade Harmony Korine gjort en film där kvinnor porträtterades som ambivalenta antihjältar vilka försöker frigöra sig genom att anta alla patriarkatets sämsta attribut? Eller blev de och deras spänstiga kroppar istället viljelösa och patetiska offer för en snaskigt närgången kamera som inte kunde få nog av skakande rumpor och gungande bröst? Utforskande eller exploaterande?
Jag vet inte om jag tycker att Spring Breakers gör varken det ena eller det andra. Det handlar nog om att jag inte är riktigt säker på vilken poäng Korine egentligen har med filmen men också att oavsett vilken poängen är så är filmen i sig varken fördömande eller glorifierande. I högre utsträckning än kön upplever jag som synes ovan att Spring Breakers handlar om drömmar och illusioner.
För mig som åskådare är det i alla fall helt självklart att tjejernas mantra om hur de vill att spring break ska vara för alltid, att de aldrig vill tillbaka till den dödstrista vardagen är just ett mantra varmed de försöker besvärja tillvaron.
Jag har svårt att tänka mig att Korine begränsar sig till att försöka säga något om fenomenet spring break, utan att dess hypnotiskt berusande stämning ska tjäna som budskap för något annat. Till den aningen lägger jag också det faktum att vi inte får veta i princip någonting om någon av tjejerna, de är helt renons på alla former av individualitet och personlighet. De är inte karaktärer så mycket som prismor, genom vilka vi ska se vad Korine egentligen vill säga med sin film.
Men jag är som sagt inte helt med på vad det skulle vara. Sorgen över en generation vars främsta ledstjärna är en popidol som blev känd genom att pedofilflörta i kortkort och rosaluddiga hårband? Den amerikanska drömmens förfall där den nu bara gäller en kille med stanniolpapper i käften som står och skriker som en femåring: ”Look at all ma’ stuff!”? Att ett liv i kriminalitet är lika mycket en chimär som spring break är? Eller också handlade det helt enkelt om att Korine försöker låta lite djupsinnig för att kunna filma vad som motsvarar minst en trekvartslång ”Girls Gone Wild”.
Jag tycker det fanns en del av intresse i Spring Breakers men blev samtidigt varken särskilt upprörd eller berörd av den. Möjligen tydligare än vanligt drabbad av insikten att jag är gammal, eftersom min reaktion till de sedeslösa utsvävningarna inte var avundsjuk längtan utan ren och skär tacksamhet över att jag aldrig skulle behöva uppleva ett spring break.
Bland de som tyckte till om Spring Breakers fanns exempelvis:
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
The Velvet Cafe
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema
Rörliga bilder och tryckta ord 
”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”
😉
Tack för ping! Kanske återkommer med vettigare kommentar.
Ojoj…anar jag att du också satt som ett frågetecken bitvis här…?! 😉
Vilken knasig film!
@Jojjenito: Thank you, come again (med indisk accent) 🙂
@Steffo: Den är redigt speciell om inte annat
Jag tolkade filmen som att den där obehagskänslan är en viktig poäng. Som du säger bygger kidsen upp en drömbild av det här paradiset och när de kommer dit fortsätter de envisas med att intala sig själva att det är fantastiskt. Vi ser hur vidrigt det är men ungarna har inget perspektiv utan är fastare förankrade i sin drömbild än i verkligheten. Det tycker jag är ett intressant perspektiv, kanske särskilt relevant i USA.
Däremot delar jag din skepsis vad gäller Harmony Korines avsikter, och tyvärr skadar det helhetsintrycket. Och den eventuella samhällsobservationen blir riktigt trubbig med James Francos pajasfigur och allt vapenskrammel.
Har sett om den och den höll fortfarande. Jag vet fortfarande inte vad det är regissören vill förmedla men filmen hade en känsla som grep tag i mig.
Tack för ping.
@Carl: Jag blev lite förvånad över att jag fann Spring Breakers så pass drömsk och intressant. Att vägra verkligheten — frågan är om det är ett drag som hör till landet eller generationen?
@Filmitch: Mja, riktigt så stadigvarande blev nog inte effekten för min del.
@Sofia: Kanske lite av båda. Att ungarna är unga och dumma kanske är svårt att komma ifrån. Men jag upplever att det särskilt i USA finns en mentalitet där man målar upp en bild av det goda livet via skolbaler, examen, spring break, bröllop, hus och barn där man är lycklig om man checkar av alla delar medan verkligheten aldrig faktiskt lever upp till idealbilden. Det är förstås universell problematik, men de är extra bra på att pumpa upp de här symbolerna.
@Carl: Jo, kan nog hålla med där. Har ofta funderat över inställningen som också känns väldigt amerikansk: ”Om jag bara vill X tillräckligt mycket kommer det att inträffa” vilket jag tycker hänger ihop med allt det du tar upp. Den oerhörda betoningen på att vara sin egen lyckas smed, typ. I förlängningen känns det inte helt osannolikt att den inställningen övergår i att man ska vara ”värd” X oavsett om man jobbat för det eller inte.
Detta är en sån intressant film som man borde diskutera om, vilket visar sig tydligt i kommentarerna här. Jag tog det som att filmen är en parodi av vad dessa ungdomar tycker om. Bara gå igenom casten till exempel. Två unga tjejer med Disney som bakgrund. Vi har även James Franco som kan gå hem med dom yngre. Lägg därtill marknadsföringen som en ”festkomedi”, men som sen är något helt annat. Rätt intressant!
@Simon: Jag vet inte jag… Jag känner att den är lite för lite humoristisk för att vara en renodlad parodi. Men visst är det uppenbart att Korine velat göra en ambivalent film.