Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Inte för att det gör någon större skillnad. Genom en kort upptakt berättar filmens huvudperson Caine hur knarket följde i spåren av 60-talets upplopp. Själv växte han upp på 70- och 80-talen med en langande far och en heroinmissbrukande mor. Föga förvånande överlevde ingen av dem tillräckligt länge för att se sin son växa upp och Caine bor nu hos sin mormor och morfar.

Lika lite överraskande är förstås det det faktum att Caines uppväxt präglat honom – ”I saw a lot and heard a lot”. I skolan lär man sig inget som är av värde på gatan och Caine har inga planer på att jobba för minimilön som en annan sucker. Pappa langaren lärde honom allt som behövdes innan han dog. Men det är inte förrän Caines kusin Harold blir dödad och han själv skottskadad i ett bilrån som vår huvudperson för första gången tar upp vapen mot annan människa. Att det inte finns något annat alternativ än att hämnas dådet är emellertid solklart.

Kontrasten till denna tillvaro, som på en och samma gång är både planlös och totalt förutbestämd (var kan en ung, svart man i LA sluta, förutom som död eller i fängelse?), utgörs av Ronnie och hennes son Anthony. Ronnie är tillsammans med den äldre Pernell som varit något av en mentor för Caine men som nu sitter i fängelse. Hon kämpar dock hårt för att Anthony inte ska få samma uppväxt som Caine och hans gelikar. Men är det ens någon idé med sådana ambitioner i 90-talets Watts? I 90-talets USA?

Gook stod för inspiration till titten, men Menace II Society bjuder snarare på en filmupplevelse liknande den från Boyz n the Hood. Jag kan exempelvis inte påminna mig att någon av 90-tals-filmerna kändes lika övertydlig och förutbestämd då, som de gör nu, i backspegeln. I likhet med John Singletons två år äldre film bjuder Menace II Society också på en rätt ojämn färd mot det oundvikliga slutet. Där filmerna skiljer sig åt är tidsförloppet – jag känner att jag i dagens film har svårt att få grepp om hur pass lång tid som verkligen förlöper mellan första gången vi träffar Caine och när vi lämnar honom.

Det är både dåligt och bra. Dåligt, för att det gör det hela något förvirrat. Jag får svårt att hålla ordning på vilka alla dessa arga, unga män är och vilken relation de har till Caine. Bra, eftersom den lätta förvirringen samtidigt förmedlar en känsla av änd- och tröstlös repetition och planlöshet. Vid olika tillfällen blir Caine ställd mot väggen av två fadersfigurer som frågar honom vad han egentligen vill med sitt liv. Vill han ens leva? Inte förrän det är för sent hittar Caine svaret på den frågan.

Relationen mellan Tre och fadern Furious skapade en mer uttalad berättelse om manlighet i Boyz n the Hood. Men skrapar man bara lite på ytan handlar en icke föraktlig del av Menace II Society om samma sak. Det är i princip uteslutande män, unga som gamla, som på olika sätt försöker handskas med rollen som Svart Man i George Busch dä:s USA. Försöker man spela enligt reglerna eller vänder man sig tydligt mot dem? Eller försöker man hitta en helt ny uppsättning regler att förhålla sig till? Innebär respekt och överlevnad per automatik att man måste ta till vapen eller finns det en annan väg?

Caines morfar spelas av välkände veteranen Arnold Johnson, men är för bibelsprängd och religiöst hårdnackad för att nå sin dotterson. Kompisen Sharif, porträtterad av Vonte Sweet, har funnit Black Power, Louis Farrakhan samt Allah och blivit en renlevnadsman på köpet. Sharifs pappa synes vara den enda positiva vuxna förebilden och spelas av Charles S. Dutton. Han är lärare och försöker uppmuntra Caine att ta tag i sitt liv, oavsett hur lönlöst det kan tyckas.

Synen på manlighet avslöjas även i dialogen. Ska en Riktigt Man alltid vara beredd till våld, gärna med vapen i hand, eller handlar det tvärtom att avstå? Snacket bygger övervägande på att den som inte vill hämnas eller försvara sig är en ”bitch” eller ”pussy”. Samma uttryck reserveras för den som på minsta sätt låter antyda att han skulle låta en kvinna bestämma. När Ronnie antastas grovt på en fest i sitt eget hem dröjer det ett bra tag innan någon lyfter ett finger för att hjälpa henne att freda sig. Men då serveras å andra sidan förövaren givetvis en överdrivet brutal pistol-whipping.

Den andra huvudsakliga berättelsen i både Boyz n the Hood och Menace II Society låter anas av filmernas respektive titlar – området, samhället, ”the hood”. Alla klagar i varierande utsträckning på det utsiktslösa, våldsamma och oberäkneliga livet i Watts. Men så fort någon andas om möjligheten att ta sig därifrån, att söka ett annat liv, kallas hen för ”sell out”. På gott, men mest på ont, är alla redan fast. Hårt förskansade i diverse skyttegravar i vad som av allt att döma är en civil krigszon.

Ska jag nu ställa just Boyz n the Hood och Menace II Society mot varandra är de ungefär lika ojämna, både vad gäller berättande, skådespeleri och filmtekniskt hantverk. Den senare filmen är dock lite hårdare, lite råare. Kanske beroende på att den inte bjuder på lika välkända fejs i huvudrollerna som en slätkindad Cuba Gooding Jr. (Ronnie porträtteras dock av 22-årig Jada Pinkett) men också för den kallsinniga inledningen som jag vill minnas var ganska uppseendeväckande när det begav sig. Är man ute efter ytterligare tidsmarkörer talar VHS-omslagets basunerande om ”Bästa Film på MTV Movie Awards!” sitt tydliga språk.

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Fortsätt läsa ”The Kingdom of the Gods (2020)”

X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Fortsätt läsa ”X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)”

Mean Streets (1973)

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Fortsätt läsa ”Mean Streets (1973)”

Heavy Metal (1981)

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Fortsätt läsa ”Heavy Metal (1981)”

Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Fortsätt läsa ”Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)”

Scarface (1983)

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Fortsätt läsa ”Scarface (1983)”

Scarface (1932)

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Fortsätt läsa ”Scarface (1932)”

Kill List (2011)

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Fortsätt läsa ”Kill List (2011)”

Don’t Look Now (1973)

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Fortsätt läsa ”Don’t Look Now (1973)”