The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Men det var såklart Kingdom som fick mig nyfiken på förlagan eftersom jag gillade blandningen mellan historisk klasskamp och zombies. Klasskampsperspektivet finns också i The Kingdom of the Gods, men gör det både mer och mindre tydligt skulle jag säga. Å ena sidan mer tydligt eftersom jag fattar för att hela orsaken till zombiesmittan helt enkelt ligger i kannibalism, orsakad av en befolkning som knäar under krigssvält och skatter. Å andra sidan mindre tydlig eftersom tv-serien Kingdom gör en större poäng av att smittan från början är orkestrerad för att härskarklassen ska kunna fortsätta att härska.

Händelseutvecklingen i The Kingdom of the Gods är också mer övernaturligt anstruken, där både banditkrigaren Jae-ha och de skugglika ninjakrigare som förföljer den unge prins Yi Moon verkar ha krafter man vanligtvis inte stöter på i sinnevärlden. Jae-ha tappar av någon för mig oklar anledning synen när solen går ned, vilket ändå inte hindrar honom från att svinga sitt svärd med extremt våldsamma resultat. Det är också dessa resultat som jag upplever att tecknaren Kyung-Il Yang främst är ute efter att levandegöra.

Teckningarna är mättade av svärta och linjer, varav de senare ofta kan tolkas både som blodskvättande och rörelseintryck. Det är sällan vi ser en svärdsklinga som inte dryper av blod, alternativt är i färd med att klyva en kropp i bitar. På samma sätt som det är sällan vi ser en mun som inte antingen kröker sig i ett bistert smil eller hugger in på en mänsklig kropp. Bildspråket låter ana en stil som jag förknippar med både manga och ett kanske mer västerländskt svårmod. Kyung-Il Yang visar dessutom upp en flink blandning mellan närbilder som zoomar in på ett öga och mer överblickade dito på exempelvis en anstormande zombiehord, en blandning som i sin tur också understryker intrycket av ständig rörelse.

Efter Kingdom skulle jag möjligen klaga en smula på själva innehållet, där jag uppfattar The Kingdom of the Gods som en mer rätlinjig och ”enklare” historia. Jag tycker också att streaming-serien gjorde helt rätt val som dels gjorde prinsen äldre, dels tog ned berättelsen till en mer realistisk nivå (fast med zombies, då). I vanliga fall brukar det ta mig ett bra tag att läsa en serie, men sidorna i The Kingdom of the Gods rasade iväg oväntat snabbt. Kanske för att minst 60 procent av alla serierutor avbildade fajter av olika slag?

Albumet The Kingdom of the Gods bjussar dessutom på en bonushistoria, Burning Hell, också tecknad av Kyung-Il Yang och med en historia av In-wan Youn. (Vilken ska ha kläckt själva konceptet för The Kingdom of the Gods. Den historien skrevs däremot av Eun-hee Kim.) Tyckte jag att det var mycket fajter i originalhistorien är det emellertid en ren västanfläkt jämfört med Burning Hell, som tilldrar sig på en avlägsen ö dit både Japan och Korea skeppar sina mest avskyvärda brottslingar. För närvarande finns där den japanske kannibalen Juu och den koreanske läkaren Han, där den förre vill äta alla han ser medan den senare vill flå dem levande. Nu närmar sig ett piratskepp ön, med något mycket värdefullt i lasten…

Det var kul att bekanta mig med The Kingdom of the Gods men jag blev utan tvekan mer underhållen av Kingdom. Netflix-serien lyckades göra den ursprungliga historien både bredare och djupare.

X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Fortsätt läsa ”X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)”

Mean Streets (1973)

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Fortsätt läsa ”Mean Streets (1973)”

Heavy Metal (1981)

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Fortsätt läsa ”Heavy Metal (1981)”

Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Fortsätt läsa ”Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)”

Scarface (1983)

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Fortsätt läsa ”Scarface (1983)”

Scarface (1932)

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Fortsätt läsa ”Scarface (1932)”

Kill List (2011)

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Fortsätt läsa ”Kill List (2011)”

Don’t Look Now (1973)

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Fortsätt läsa ”Don’t Look Now (1973)”

Straw Dogs (1971)

Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Fortsätt läsa ”Straw Dogs (1971)”