X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

Möjligen att Keaton plockade med sig det där ångloksrafflet och bara förflyttade sig till närmsta flod i 1928 års Steamboat Bill, Jr. Här handlar det nämligen om ångbåtar, även om de ligger för ankar mest hela tiden. Den gamla skorven Stonewall Jackson och dess kapten, William Canfield, får se sig brädade av den nya, ståtliga King. Men kaptenen har goda förhoppningar om att hans son, Bill Jr., ska se till att lyckans vindar vänder. Tyvärr visar det sig att grabben är en akademikerfjant från Boston, vilken (trots faderns idoga uppmaningar) är ganska usel på att slå folk på käften (men desto bättre på att hantera en ukulele). Dessutom är han kär i dottern till Kings ägare, Kitty, vars ömma fader också motsätter sig relationen. En redig cyklon gör dock att Bill Jr. kan visa framfötterna.

Detta att kunna stå pall när det gäller, funkar även för den aspirerande kameramannen Buster i The Cameraman från samma år. Buster har egentligen bara köpt sig en begagnad filmkamera för att komma nära den sköna Sally. Men han visar sig kunna fånga remarkabla bilder av såväl gängkrigets Chinatown, som en fatal motorbåtsolycka.

Och så har vi den biografanställde Buster som i Sherlock Jr. (från 1924) fantiserar om att bli världens skickligaste detektiv istället för att behöva sopa upp skräp och sköta filmprojektorn. I drömmarnas värld får han en chans att visa vad han är gjord av.

I likhet med Charlie Chaplin synes Buster Keaton också porträttera den lille mannen, både bokstavligt och bildligt. Om inte internetzet ljuger var bägge männen inte längre än 165 cm, men jag upplever att Chaplin spelade ännu mer på sin storlek i kontrast till enorma och buffliga antagonister. Samtidigt gör sig Keaton oftare lite lagomt klumpig eller fumlig, särskilt när han ska interagera med det täcka könet. De är alltså bägge två en protagonist som är lätt att både identifiera och sympatisera med, med en anstrykning av underdog.

Buster är å andra sidan aldrig en luffare. Han har i dessa tre filmer någon form av anställning eller jobb, men kan samtidigt inte spendera på särskilt stor fot. I The Cameraman görs det ett skämt av att han bara kan betala med tiocentare när han ska bjuda Sally på badhuset. I Sherlock Jr. råkar han till och med i klistret när han blir anklagad att ha stulit en klocka för att köpa en chokladask till sin käresta (ingen särskilt bra utdelning på den pantsättningen eller också var chokladen orimligt dyr på 1920-talet).

Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman påminner en del om The General i det avseendet att de är extremt löst sammanhållna “berättelser” som i komisk dräkt också pular in en hel del karakteristisk action och stunts. De tre bygger på tesen att i princip allt som händer, allt som triggar vår huvudperson till handling, utgår från att han försöker hooka up med sin käresta. Quinnan är i sanning primum mobile. Tyvärr innebär det att en hel del av filmernas små “sketcher” känns både krystade och inte särskilt roliga. Jag skrattade nog allra mest i Steamboat Bill, Jr. då förstestyrmannen ger en revolver till fadern med orden “No jury would convict you” vid åsynen av en överdrivet utstyrd son.

Överraskningen i The Cameraman var kanske att filmen också försöker sig på ett par ordvitsar, ett grepp som väl funkar sådär när filmen är hänvisad till textskyltar om jag ska vara helt ärlig. Då var det mer intressant med badhus-segmentet eftersom det bjussar på en väldigt avklädd skådis och det därmed fanns goda möjligheter att imponeras av Keatons (icke helt oväntat) imponerande muskulatur. Samtidigt är The Cameraman den enda av dagens filmer där jag inte kunde känna igen någon klassisk scen à la The Generals tågstockshävningar, exempelvis.

Innehållsmässigt sticker Sherlock Jr. ut i sammanhanget eftersom åtminstone halva filmen utspelas i en dröm. Därmed finns det goda möjligheter till surrealistiska scener som kanske inte är direkt roliga, men åtminstone fantasifulla. Samt icke minst imponerande, rent filmtekniskt.

Imponerande är nog ordet jag skulle vilja sätta på min erfarenhet av Keaton så här långt. Han var en jäkel på filmteknik och stunts, det kan jag villigt erkänna. Men på det hela taget känner jag mig fortfarande mer attraherad av Chaplins patos, humana relationer och finess. Han har ett visst mått av elegans, där Keaton snarare uppvisar ett kalkylerat och kontrollerat dödsförakt.

Tack till Shinypoddens filmskola som fick stå för incitamentet till tittningarna!

Sherlock Jr. (1924)

The General (1926)

Steamboat Bill, Jr. (1928)

The Cameraman (1928)

Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Fortsätt läsa ”Babylon (2022)”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Fortsätt läsa ”Tills solen går upp (2021)”

Nadie sabe que estoy aquí (2020)

alt. titel: Mordet på Will Willys, Ingen vet at jeg er her, Nobody Knows I’m Here

På något sätt förstår vi att den lätt mullige, men skönsjungande, grabben med det truliga utseendet som syns på gryniga VHS-band nu vuxit upp till en gravt överviktig karl som lever eremitliv på sin farbrors fårfarm. Frågan är bara hur. Vad är det som får Memo att ta sin tillflykt på en liten ö och knappt ens föra en konversation med sin farbror?

Fortsätt läsa ”Nadie sabe que estoy aquí (2020)”

Coco (2017)

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Fortsätt läsa ”Coco (2017)”

The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Fortsätt läsa ”The Walk (2015)”

Halloween II (2009)

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Fortsätt läsa ”Halloween II (2009)”

Britt-Marie var här (2019)

Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.

Fortsätt läsa ”Britt-Marie var här (2019)”