Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street (2010)

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

I mångt och mycket är denna remake både uppfiffad och utslätad. Jag upplever att musikvideoregissör Samuel Bayer samt manusförfattarna Wesley Strick och Eric Heisserer siktat på en snyggare och mer realistisk version av Wes Cravens klassiker. Och medan det inte är något direkt fel rent hantverksmässigt på A Nightmare on Elm Street anno 2010 går det inte att komma ifrån att den helt enkelt är ganska trist.

Har man inte den minsta aning om att detta är en remake kan den kanske höja sig några snäpp över den generiska skräckfilmssoppan men på det hela taget tycker jag inte att man får vare sig mer eller mindre här än i vilken annan halvdan 10-talsskräckis som helst. Men det är klart, efter Freddy’s Dead ska man kanske vara tacksam för vad som än behandlar Elm Street-serien som något som i alla fall bör tas på allvar?

Bästa effekt
Avslutningen är en riktigt bra variant av barbiedocks-effekten vi fick se i originalet, så applåder där.

Sämsta effekt
När det handlar om filmer med den här typen av budget är det sällan effekterna är direkt dåliga. Däremot kan de åldras rejält men så pass gammal är den ju inte heller. Sämst blir kanske därför denna films version av den klassiska väggscenen eftersom den så tydligt visar hur mycket längre man kan komma med latex istället för en render farm. I originalet är scenen obehaglig, i remaken blir den på sin höjd en snygg animation.

Föräldrar/Vuxna
Absolut mindre av karikatyrer än i någon av de tidigare Elm Street-filmerna. Om något blivit bättre med remakens realistiska ambitioner, så skulle det kanske vara detta perspektiv. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det gör kidsens främlingskap inför vuxenvärlden lite mindre begripligt och får dem snarare att framstå som bortskämda snorungar.

Drömmar
Försöker filmen sätta likhetstecken mellan drömmar och minnen? Tja, något ligger det väl ändå i det – bägge är de opålitliga. Eller också handlar det bara om att remaken velat försöka täta ett hål som originalet lämnade öppet, nämligen hur det kommer sig att Nancy och hennes kompisar skulle har något som helst minne av Freddy.

Men eftersom Quentin via en dröm också får se vad som egentligen hände med Freddy efter att föräldrarna försökt att mörka den lilla detaljen lutar jag åt att berättelsen gärna velat utnyttja bägge de här delarna av människans psyke. Till skillnad från Dream Warriors, där drömmar ansågs vara ett uttryck för olösta konflikter i nutiden, sägs det också här rent ut att de är eller kan vara ett resultat av förtryckta minnen.

Freddy
Det känns som om den stora frågan som måste besvaras i denna remake är: blir Freddy verkligen otäckare tack vare att han inte bara är en hämnande demon utan också pedofil? Att han inte nöjer sig med handsken i badet, telefontungan och ”I’m your boyfriend now, Nancy” utan klämmer i med det avsevärt intimare ”You smell different”?

Jo, för min del måste jag ändå erkänna att peddo-vibbarna skär så pass djupt att de adderar ett extra lager av obehag. Men det är samtidigt ett obehag som egentligen bara finns i min hjärna, för som uppenbarelse är jag inte så värst förtjust i Freddy 3.0 (om vi tänker att oneliner-Freddy var den första uppdateringen). Syftet med hans slätare ansikte är förstås att göra det aningens mer realistiskt i brännskadeperspektivet men han blir inte läskigare för det. Denna Freddy känns i och för sig skitigare än oneliner-Freddy men det är möjligt att det än en gång är peddo-vibbarna som gör sitt jobb. Synd på Jackie Earle Haley, vilken på pappret kändes som klippt och skuren för den här rollen.

Det är också intressant hur filmen valt att vrida på Freddys hämndmotiv och ska man dra det till sin spets blir konsekvenserna rätt otrevliga på ett sätt som jag inte tror var meningen. I originalet hämnas Freddy på sina mördare genom att ta deras barn. Nancy och hennes kompisar anno 1984 var alltså bara skyldiga i den meningen att de hade blodtörstiga föräldrar som tog lagen i egna händer. Men Freddy 3.0 är specifikt ute efter kidsen eftersom de avslöjade hans smutsiga lilla hemlighet. Så om de aldrig sagt något när de var små hade det som händer nu kunnat undvikas? Som sagt, ett resonemang som jag inte tror att filmen siktade mot.

Protagonisten
Rooney Mara gör ett helt ok jobb. Hon framstår som både mindre och skörare än Heather Langenkamp samt tyvärr också lite överdrivet prudentlig i sitt envisa vägrande att ta droger för att hålla sig vaken. Vanligt hederligt kaffe dög åt Heather, då ska det också duga anno 2010! Eftersom jag är så pass förtjust i Heathers Nancy kan jag tycka att det är lite synd att Rooneys version blir mer av ett offer eftersom hennes fajt känns mindre planerad.

Fun with Freddy: Freddy vs. Jason (2003)

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

I Springwood har det varit lugn och ro under en kort period men det är på väg att vara ett minne blott. I ett föräldrafritt hus på Elm Street med nummer 1428 blir en tonårskille inte bara brutalt ihjälhuggen utan också knäckt på mitten. Något överlopps kan tyckas men Jason Voorhees är inte en macheteviftande mördare som gör saker och ting halvdant.

Men vänta nu – Jason i Springwood?! Inte så märkligt som det kan tyckas eftersom det hela är en elaborerad plan från Freddy Kreugers sida för att göda ungdomars rädsla, vilket förstås är hans livselixir. Med Jason som sin trogna attackjycke kan Freddy sätta tillräckligt med skräck i Springwoods tonårshorder för att åter kunna nästla sig in i deras drömmar. Men han ska snart bli varse att Jason inte är så mycket en lydigt dompterad dobermann som en hungrig varg lös i en fårfålla.

Avfärdar man Freddy vs. Jason på enbart titeln tycker jag man gör ett misstag, för det här är en förvånansvärt underhållande rulle. Naturligtvis inte meta på samma nivå som New Nightmare men vad gäller Elm Street-serien tycker jag att arvet förvaltas helt ok. Friday the 13th-motsvarigheten törs jag som sagt inte uttala mig om, det finns exempelvis säkert de som tycker illa vara att Jason inte spelas av Kane Hodder.

Exempelvis är det roligt att ungdomarna får sitta och dividera om vem man ska vara mest rädd för – Freddy eller Jason? Drömhotet är förvisso svårslaget men samtidigt mördar ju Jason en i verkligheten!

Sedan ska sägas att det finns minst tre rejäla Deus Ex Machina-moment i manuset, vilka enbart tjänar till att föra historien framåt i rask takt. Men hellre det än att dra ut på saker och ting i onödan och ingen av dem är direkt ologisk (om än rejält osannolika).

Bästa effekt
Här finns det trevligt nog en del att ta av, även om Freddy vs. Jason generellt lyckas bättre med stämningen i vissa scener än reella effekter. Men de trasiga ögonen på den lilla flickan i polisstationsdrömmen eller de bubbliga body horror-armarna hos Marks döde bror är till exempel riktigt bra gjorda.

Sämsta effekt
Jag vet inte om det är meningen att nära nog allt som Jason är ansvarig för ska vara lite cheesy och over the top men det finns väldigt få sårskador, avslitna kroppsdelar eller avhuggna huvuden som ser särskilt verkliga ut. I en rejält ålderstigen datoranimering dyker Freddy tyvärr också upp som en Alice i Underlandet-larv för att locka stonern med en bong.

Föräldrar/Vuxna
Att Springwood-föräldrarna var de som en gång skapade Freddy är inget man minns i den här filmen. Snarare blir de missriktat välmenande i sina försök att lägga konspirationslocket på för att utrota blotta tanken på Freddy. Fast ok, att spärra in X antal tonåringar på det välbekanta mentalsjukhuset Westin Hill (rejält renoverat sedan Dream Warriors) och droga dem med Hypnocil eller hålla dem i permanent koma för att se till att Freddy håller sig på mattan är kanske att ta i. En variant på begreppet ”the operation was a success but the patient died” om man så vill. Hypnocil är för övrigt ett ”läkemedel” som typ 15 år efter Dream Warriors fortfarande inte blivit godkänt av FDA.

Jag tycker dock att de vuxnas sammansvärjning inledningsvis skapar en ganska skön paranoiastämning med halvkvädna visor, censurerade lokaltidningar och luddiga hänvisningar till Springwoods egen version av he-who-must-not-be-named.

Drömmar
Jämfört med kanske särskilt The Dream Master och The Dream Child tycker jag faktiskt att Freddy vs. Jason lyckas bättre med att i alla fall ett litet tag hålla publiken på halster huruvida det vi ser är del av en dröm eller inte. Särskilt i fallet där det dröjer ganska länge innan vi i publiken säkert kan säga att det som händer är del av en dröm och inte ett uppriktigt försök av hjältinnans kompisar att offra gängets enda oskuld till Freddy. Men var det bara jag som studsade till av tönt-killens kommentar i samma dröm apropås oskulder: ”It counts, even if you pay for it”?

Freddy
Jag vet inte om Richard Dawkins någonsin använde Freddy Kreuger som exempel när han lanserade idén om mem. Sannolikt inte eftersom han gjorde det redan 1976 men han hade kunnat göra det. Åtminstone i den Freddy-form som frammanas i Freddy vs. Jason. Här är man, till skillnad från New Nightmare, trogen den ursprungliga tanken att Freddy kan besegras (åtminstone temporärt) genom att man vägrar ge honom tilltro. Hans enda syfte är att få folk att vara rädda för honom (och om de inte trodde på honom skulle de ju inte vara rädda…) så att han kan attackera dem i deras drömmar.

Inledningen ger oss en snabb recap av Freddys historia för den händelse att man skulle ha glömt den detaljen. En detalj som jag hade glömt bort så fullkomligt att jag misstänker att det var något man hittade på till just den här filmen var att Freddy skulle ha kallats för ”The Springwood Slasher” när han kidnappade barn. Sannolikt ett påhitt för att lite bättre koppla honom till Jasons klassiska genre. Inledningen påbörjar också den färd mot en fullfjädrad pedofil-Freddy som fullbordas i remaken från 2010.

Närbilder på Freddys ögon och mun ger vid handen att vi nu hanterar en i vissa avseenden förändrad och mer demonisk Freddy (vilket också stöds av att han kan gå ner i helvetet för att väcka Jason till liv. Igen). Samtidigt är han samme wisecracker med ett outtömligt förråd oneliners. Vilket å andra sidan inte gör så mycket i det här fallet eftersom själva upplägget är mer hejsan-svejsan.

Protagonisten
Jag undrar om hjältinnan Loris namn ska vara en variant på ”Laurie” och därmed en blinkning till John Carpenters Halloween? Alltnog, här har vi kanske en av Freddy vs. Jasons största svagheter, för inte med den bästa vilja i världen kan jag dubba Lori till någon särskilt spännande eller engagerande hjältinna. Men det är klart, egentligen kanske jag istället borde ha fortsatt att prata om Freddy och Jason under den här rubriken?

Fun with Freddy: Wes Craven’s New Nightmare (1994)

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Då menade New Line att publiken inte var redo för den sortens metahistoria och så blev det drömkrigare av alltsammans istället. Men nu var det alltså dags och det är självklart svårt att inte se New Nightmare som en slags generalrepetition inför Scream.

Kanske har man bara, allt eftersom Elm Street-serien harvade ned sig i en allt djupare och lerigare fåra, fått extremt låga förväntningar på Freddy-filmer men New Nightmare är banne mig inte så dum. Det är en lättnad att återigen få se en kompetent regissör hantera kompetenta skådisar (däribland sig själv).

Upplägget är att New Line nu är på g med en ny Freddy-film. Regissören Chase Porter råkar vara gift och ha en son tillsammans med ingen mindre än Heather Langenkamp. Hon är i sin tur stressad över en otrevlig stalker som ringer och gör hänvisningar till Freddy Kreuger. Inte blir det lättare att glömma hela eländet eftersom det drar ihop sig till tioårsjubileum av originalet och alla talkshows i hela USA vill ha med ”Nancy” i sina studios.

Jag ser New Nightmare som något av en upprättelse för Elm Street-serien och en revansch för Wes Craven. Han har lyckats ge fansen vad de vill ha i återseendet av Heather, Robert Englund och John Saxon men inte nöjt sig med att enbart casha in på det utan tagit sin idé till en ny nivå. Meta on repeat, y’all!

Bästa effekt
New Nightmare påminner om att less is more. Alla kackiga CGI-effekter i världen kan inte tävla med det djupt obehagliga i tanken att det skulle finnas ett monster i din egen säng, någon du måste slåss med under täcket. De bästa effekterna är därför när filmen tar lite tid på sig för att bygga en stämning och bara läggar in små otrevligheter som en sönderskuren mjukisdinosaurie, ruggiga telefonsamtal och Dylan som med Redrum-röst får recitera den klassiska Freddy-ramsan.

Sämsta effekt
Sorry, Wes, telefontungan blev inte bättre andra gången gillt.

Föräldrar/Vuxna
Här har den gode Wes fullkomligt vänt på kuttingen och den starka i hela historien är förstås Heather i sin roll som Dylans mamma. Precis som i fallet The Dream Child begår Freddy ett stort misstag när han tror att han ska kunna använda barnen som portalverktyg.

New Nightmare väljer istället att låta motståndet utgöras av en oförstående vårdapparat och en kritisk läkare som är övertygad om att Heather låtit Dylan se otäcka filmer, vilket sparkat igång en underliggande schizofreni. En kritik som spelar på Heathers rädsla att släktens historia av psykisk sjukdom ska ha gått i arv till Dylan. Just den detaljen blev kanske onödigt övertydlig, men man kan inte få allt här i världen.

Drömmar
Grunden i hela Freddy-mytologin är förstås att han bara kan komma åt en medan man sover. Men eftersom Craven har valt att förlägga Freddys successiva framryckning till Heathers son Dylan, vars drömmar vi inte får se, upplever jag att filmen har ett lite annat syfte än att diskutera vad som kan eller inte kan hända i drömmar.

Det känns som om Wes Craven med New Nightmare till viss del vill svara sina belackare och skräckfilmens motståndare (lite som Dario Argento i Tenebrae). Heather får exempelvis läsa sagan om Hans och Greta för Dylan i en scen som gör det tydligt att otäcka berättelser alltid varit en del av den mänskliga kulturen.

Det är uppenbart att Craven också snarare velat leka med sitt metakoncept än att vidare utforska drömanalogier eftersom Heather under slutstriden blir förflyttad till slutscenerna av originalet som nu är en slags verklighet. John Saxon är inte längre John Saxon utan Donald Thompson och Heather har inget annat val än att omfamna och acceptera sin inre Nancy.

Freddy
Ok, klart man kan tycka att det är lite ambitiöst av mr Craven att framställa sig själv som en slags ultimat gatekeeper mot ondskan (hans berättelser ”fångar” någon slags essens så att den inte kan härja fritt, en flaska för den ondsinte anden. En föreställning som förstärks genom Hans och Greta-berättelsen). Men utan den twisten blir det svårt att motivera varför Craven skulle fortsätta att skriva ett manus som påverkar omgivningen så mycket.

Det intressanta här är att Craven alltså mer eller mindre går tvärt emot de ”regler” han satte upp i sitt eget original. Där är ju enda sättet för Nancy att besegra Freddy att förvägra honom sin tilltro. Han är där som ett slags mem som bara blir starkare och starkare ju mer folk tänker på honom. Nu är det helt plötsligt istället så att han blir farligare ju mindre folk håller berättelsen om honom vid liv. Slarvigt, Wes…

Men återigen har vi den (mestadels) undflyende och luddige Freddy, and boy, am I glad to see you! Fram till slutstriden är det nästan bara handsken och knivarna som syns och denna ”dröm”-Freddy kontrasteras mot Robert Englund, vilken framställs som en hygglig kille som målar tavlor och har en bald patch. Tyvärr skrivs han ut ur historien lite hastigt och lustigt.

Protagonisten
Härligt att återse en Heather Langenkamp som påminner mig mer om Nancy från originalet än i Dream Warriors. Tack vare att hon nu åldersmässigt vuxit i både frisyr och kläder (plus att det inte längre är 80-tal) ser hon dessutom yngre ut nu än hon gjorde i den tredje filmen. Hon gör ett bra jobb men samtidigt går det inte att komma ifrån att björnhone-mamma-rollen inte känns riktigt lika rolig som hennes I’m-into-survival-tonåring.

Fun with Freddy: Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Nästan alla filmerna (nu blir jag osäker på hur det var med originalet) inleder dessutom med något slags citat som handlar om hur farligt eller osäkert det är med drömmar och drömvärlden. Här får vi förvisso ett sådant också (från ingen mindre än Friedrich Nietzsche) men det följs av den välkända frasen ”Welcome to Prime Time, bitch” från Dream Warriors. Vid det här laget, efter fem filmer, ligger alltså Freddy på samma nivå som Nietzsche. Voj,voj…

Den här gången handlar det inte om att Freddy måste återuppstå men han tycks vara fast i något slags dröm-Springwood och vill förstås ut och leka i den vanliga världen. Det gör han genom att skicka en namnlös tonåring till den ungdomsanstalt där socionomen Maggie arbetar. Maggie upptäcker snabbt att hon och denne ”John Doe” delar samma drömmar och var kan man få svar på den gåtan annat än i Springwood?

Sagt och gjort, de åker dit men vad de inte räknat med är att få en lektion i Freddy 101. Schools out, Kreuger!

Freddy’s Dead känns som om Asylum helt plötsligt fick för sig att göra en Elm Street-film. Vi har till och med den bortglömde skådisen i en halvstor biroll – Yaphet Kotto som drömterapeut, vilken bland annat får leverera en snabbresumé över vad vi har att vänta oss med avseende på drömdemoner och jag vet inte vad.

Varför då denna Asylum-känsla? Jo, eftersom resultatet ger intryck av att ingen har orkat lägga två fingerknivar i kors för att göra något som eventuellt skulle kunna bli bra eller på allvar. I sedvanlig Asylum-anda satsar man på att medvetet gör något som är så pajjigt och uselt att man kan mota all kritik med argumentet ”Men det var ju bara på kul, ju…”.

Billiga poänger plockas genom popkulturreferenser till allt från Wizard of Oz till Twin Peaks och med cameos från Roseanne Barr, Tom Arnold, Alice Cooper och Johnny Depp. Tyvärr är det obegripligt nog fortfarande New Line (och alltså inte Asylum, trots alla indicier i den riktningen) som ligger bakom filmen, så riktigt vem man ska kasta skit på är svårt att veta.

Det allmänna intrycket är platt och TV-mässigt. Inget arbete har överhuvudtaget skett med vare sig ljussättning eller kameraarbete. Inte heller kan man förvänta sig någon slags konsekvens i Freddy-mytologin eller karaktärsutveckling. Att Freddy’s Dead låter eftertexterna rulla mot något slags greatest hits-montage från de tidigare filmerna gör bara det hela ännu bittrare. Om poängen med det greppet var att man skulle fortsätta att tycka illa om Freddy’s Dead till och med efter eländet var slut – mission accomplished!

Bästa effekt
Fanns här några effekter alls? Jag minns mest småbitar och så en massa blod och gore. Men ok, scenen där en av tonåringarna försöker få ordning på den hopvikta kartan som i sin tur trilskas genom att bara bli större och större var i och för sig rätt underfundig.

Sämsta effekt
Här finns det väl egentligen bara ett alternativ och det är hela den billiga incashningen på (allt för) tidiga 3D-effekter som Freddy’s Dead försöker sig på mot slutet. Varför skulle publiken inte vilja se Freddys huvud explosionsslungas mot sig?!

Föräldrar/Vuxna
I det här avseendet är förvisso en ungdomsanstalt ett smartare miljöval än Westins mentalsjukhus ety man kan tänka sig att alla tonåringarna på ett eller annat sätt har problem med sina föräldrar eller vuxenvärlden. Och visst är det så: majjarökaren Spencer gör uppror mot sin framgångsrike far, Carlos (högst oklart vad han egentligen gör på anstalten) förlorade hörseln tack vare sin ondsinta mor och Tracy slåss med alla eftersom hon inte kunde försvara sig mot sin fars närmanden.

Men Freddy’s Dead har tagit utvecklingen som påbörjades i The Dream Child och sprungit vidare med den. Därför är både socionomen Maggie och Yaphet Kottos ”Doc” inkännande vuxna som kommer att spela en stor roll i Freddys besegrande. Det är som om vårdaren Max från Dream Warriors plötsligt också visade sig vara en jäkel på att svinga ett drömbaseballträ.

Drömmar
Fuskigheten i detta avseende grasserar och ligger helt i linje med att hela filmen egentligen är ett stort fuck you-långfinger upp i publikens ansikte. Freddy’s Dead vrider och vänder på gränsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som passar filmen, sedan är det skit samma om det är konsekvent, vare sig inom just den här historien eller mot den övriga Elm Street-mytologin.

Freddy
WTF?! Nu, i seriens sjätte del, väljer man alltså att fullkomligt stjälpa Freddys mytologi, krafter och underliggande motiv helt över ända. Nu ska hans hämndmotiv komma sig av att befolkningen i Springwood placerade hans avkomma på barnhem när det uppdagades vad han hade gjort med stadens andra ungar. När han är på nypet att dessutom brinna inne approcheras han av tre spökspermier (ok, drömdemoner) som ger honom krafter nog att överleva det eldfängda helvetet.

Så hämnd, alltså. Därför är det fullt rimligt att Maggie frågar sig varför Freddy vill fortsätta sitt mordiska värv efter att han dödat varenda unge i hela Springwood. Svar? ”Every town has an Elm Street!” Vad fan betyder det?! Freddy’s Dead bryr sig i alla fall inte om att svara på det, because that’s the kind of crapfest this is…

Lite härligt är det att filmen åkallar möjligheten från originalet att dra ut Freddy i verkligheten. Vi får emellertid ingen som helst förklaring till varför det den här gången skulle gå att döda honom med fysiska vapen när det inte funkade för Nancy. Jag borde inte ens vara förvånad…

Protagonisten
Snattandet fortsätter och här åkallas The Dream Master i det att vi först tror att det ska vara ”John Doe” som är filmens huvudperson men där den rollen så småningom tas över av Maggie. Skådespelarmässigt är både Shon Greenblatt och Lisa Zane (japp, syrra till Billy) helt ok men vad gör det i den här typen av monumental skit som de har att kajka runt i?

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Med tanke på att det inte gått jättelänge sedan ett gäng av Alice och Dans kompisar dog och Dan själv nästan höll på att stryka med har paret återhämtat sig förvånansvärt väl. De går ut high school, planerar en lång Europa-resa tillsammans och har ett nya kompisar. Men Alice är orolig eftersom hon återigen börjat ha drömmar som hon inte kan kontrollera. Men hur skulle Freddy kunna hitta en väg tillbaka efter att ha sett sig själv i spegeln i The Dream Master?!

Jo, ”the dream child” är förstås ingen annan än Alice och Dans son som under större delen av filmen vilar tryggt i mammas mage. Or does he?! Det visar sig förstås att även ofödda barn kan drömma. Har de samtidigt en vän med en ”funny hand” kan vad som helst hända.

Men trots att skämtarkompisen Mark i ett läge undrar om Alice inte ska fundera på att ”…not having a baby” och Dans föräldrar erbjuder sig att adoptera sitt barnbarn står Alice bergfast vid sin övertygelse att barnet är hennes och att det ska födas till varje pris. Detta i kombination med en slags hiskelig röd djävulstunnel, komplett med pulserande väggar, gör det allt för lätt att se The Dream Child som en 90 minuter lång antiabort-film. Inte supersmakligt enligt min mening…

Den här övertydligheten gör också att The Dream Child inte är en särskilt bra eller spännande film och jag tycker heller inte att man lyckas förvalta den initialt goda idén med ”the bastard son of a hundred maniacs” i dess inledning.

Bästa effekt
Gillar man Burtonska Beetlejuice-effekter finns många guldkorn att hämta i The Dream Child. Inte för att jag ogillar Beetlejuice, men det hela skär sig en aning för min del. The Dream Child lyckas helt enkelt inte förena Burtons gotiska stil med sin stämning. Så den här gången blev det svårt att hitta en bästa effekt. Det är nästan så jag snarare fastnar för saker som egentligen inte är effekter, exempelvis hur Dan plötsligt hör sin mamma ondgöra sig över sin vanartige son över bilradion eller att Alice i en kort, kort scen blir överfallen av Robert Englund och inte Freddy.

Sämsta effekt
Ja, här fanns det då förstås en massa att välja på – alla enormt högt skurna baddräkter (hur kunde man någonsin tyckt att det var snyggt?!), hur Westin-hospitalet genomgått en märklig förändring sedan Dream Warriors och numera ser ut som om det borde heta Arkham, hur Dan Jordan blir ett med en mardrömslik motorcykel (ärligt, hur smart är det att hoppa på en vilt främmande motorcykel när man vet att man befinner sig i en Freddy-mardröm?!) eller Greta Gibsons hamsterkinder efter Freddys tvångsmatning. Men ska vi gå på fjantigaste vinner utan tvekan den enorma och pulserande vaginan som hotar att uppsluka Freddys offer.

Föräldrar/Vuxna
Med ett dream child måste det förstås finnas utrymme för dream parents? Klart att vi fortfarande har de parodiskt dåliga föräldrarna, främst i form av Gretas pushiga morsa som vill att dottern ska bli fotomodell. Hon närmar sig nästan en slags Disney-skurks-stil à la Cruella de Vil (eller varför inte återigen kasta ett getöga åt Beetlejuice?) och det blir därmed svårt att ta henne på allvar.

Men Alices pappa har å sin sida ryckt upp sig och börjat gå till AA, kanske för att grunda för det faktum att hans egen dotter uppenbarligen bestämmer sig för att bli en avsevärt bättre förälder än vad som hittills skådats i serien. Möjligen borde Amanda Kreuger också räknas in i den här skaran även om hon tar ansvar som en vuxen snarare än att måna om sin egen avkomma. För hon vet ju att Freddy inte är ”one of God’s creatures”.

Drömmar
Det känns som om mer än halva filmen tilldrar sig i något slags drömstadium, vilket i och för sig inte är så konstigt om vi nu tänker oss att lille Jacob drömmer i princip konstant. Och som vanligt är drömmarna förstås designade antingen efter offrets önskningar eller det de fruktar. Samtidigt känns det som om det huvudsakliga fokuset allt för ofta ligger på Alices försök att kommunicera med Jacob, vilket förtar stämningen.

Freddy
En rolig gubben i lådan. I The Dream Master tryckte man på Freddy ett par solbrillor, här får han åka skateboard och bli ”Super Freddy”. Jag tror vi kan sluta låtsas nu, gott folk. Samtidigt genomgår själva Freddy-idén en intressant förändring eftersom det nu antyds att han aldrig varit vad man kanske skulle kunna kalla för en ”riktig” människa. Säg adjö till den realistiske (och därför läskigare) fula gubben som mördar barn i sitt pannrum. Säg hej till en slags Alien-liknande varelse som rimligtvis aldrig skulle kunna få ett vaktmästarjobb i hela sitt liv.

I likhet med The Dream Master har både Freddys återuppståndelse och död drag av deus ex machina. Det är helt uppenbart att filmmakarna kallt räknar med att publiken vid det här laget slutat bry sig om någon slags konsekvens i det här avseendet. Freddy dyker upp, mördar och blir efter lämplig tidsrymd förvisad från ungdomars drömvärld för en tid.

Protagonisten
The Dream Child håller kvar vid Lisa Wilcox Alice från The Dream Master. Ett bra val i så motto att Wilcox fortfarande lyckas vara en nästan bättre skådis än den här filmen förtjänar. Men här förändras hon från kick ass-tjej som måste försvara sitt eget liv (och kanske några kvarvarande kompisars) till pissed off-mama som likt en björnhona slåss för sin avkomma. Inte lika roligt, kan jag meddela. Alices enda bidrag i The Dream Child blir tyvärr inte stort mer än en påkostad Pro Life-propaganda.

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Som låter Kincaid, Joey och Kristen (nu spelad av en helt annan skådis än Patricia Arquette vid namn Tuesday Knight) från film no. 3 överleva precis lagom länge för att Kristen ska kunna lämna över sin drömdragarkraft till Alice. Som i sin tur blir en slags Jesse (ni minns väl Freddy’s Revenge?) i det att hon orsakar sina vänners allt mer innovativa Freddy-dödar.

Nå men det här var ju spännande… Till skillnad från Dream Warriors blev The Dream Master till en bättre film än jag mindes den. Ska man kanske tänka sig att Renny Harlin som regissör och Brian Helgeland på manussidan hade något med saken att göra? Å andra sidan var faktiskt Frank Darabont inblandad i manuset till Dream Warriors…

Visst, filmen är fortfarande supercheesy, mer tokrolig eller actionbetonad än läskig och det är väldigt mycket i historien som inte alls hänger ihop eller som man får ta för givet (som Freddys återkomst exempelvis). Men så länge man klarar av det bjuds man på lite innovativa kameraåkningar, ett par bra exploderande fönster-scener och jämfört med Dream Warriors en rätt fin dynamik mellan tre av filmens tjejer. Plus att jag insåg hur mycket jag hade saknat high school-miljön i Dream Warriors.

Bästa effekt
The Dream Master har till viss del övergett det myckna bruket av stop motion och som ett resultat finns det faktiskt ett par riktigt fina effekter här. Min favorit blev nog den Cronenbergska insektsomvandlingen, ett rättvist straff när man inte kan hålla en skivstång på korrekt sätt!

Sämsta effekt
Men visst finns det fortfarande en hel del riktigt sunkiga effekter att välja mellan. Förstapriset får nog gå till Freddy som suger livet ur den astmasjuka Sheila. Wanna suck face?!

Föräldrar/Vuxna
Var skulle Elm Street och Freddy vara utan alla superusla föräldrar? Ja, ok, Freddy skulle kanske i så fall fortfarande pedofilmörda barn så det var kanske inte en så bra retorisk poäng… Men återigen blir det smått parodiskt i all sin övertydlighet. Brooke Bundy repriserar sin roll som Kristens utleda mamma. Den här gången går hon all in när hon inte vill prata med hänvisning till att ”we went over this in therapy” och drogar sin egen dotter för att få lite lugn och ro. Då kan hon ju stå där och skrika när Kristen tagits av daga av Freddy…

Men för en gångs skull har vi nu också en otrevlig far, tillhörande Alice och brorsan Rick. Han hunsar sin egen dotter och försöker inte ens dölja att han har med sig en flaska i en brun papperspåse när han kommer hem från jobbet.

I övrigt är de enda vuxna på plats lärare som ser ut att själva somna av sina urtrista och oinspirerade lektioner.

Drömmar
Mja, jag tror kanske inte att vi ska börja syna det här i sömmarna nu. Tack vare att man introducerat Kristens drömkraft att kunna ”kalla” på folk som själva inte alls sover har The Dream Master i praktiken satt alla regler ur spel. Det tycks exempelvis inte vara någon som helst skillnad om man sover eller är medvetslös, Freddy kan komma åt dig när som helst.

Man kan ju också fråga sig varför ingen reagerar på döda tonåringar som tycks ha bukarna fullkomligt söndertrasade eller drunknat inuti sina egna vattensängar. Det kan ju knappast synas vara särskilt naturliga dödar eller ens påhittiga självmord.

Freddy
Alltså, när The Dream Master placerar Freddy på en badstrand i fullt dagsljus iförd solbrillor tror jag man kan säga att filmen övergett alla ambitioner att göra honom till en otäck antagonist. Dessutom tvingas han bete sig ganska korkat eftersom filmen inte verkar veta vad som egentligen är hans ultimata drivkraft.

I ettan var det väl hämnd på de föräldrar som orsakade hans död, i Freddy’s Revenge behövde han Jesse för att kunna komma tillbaka och avsluta hämnden vilket han också arbetade hårt för i Dream Warriors. Nu, i The Dream Master, är han ju nästan i hamn. Men snarare än att få frid eller bli något slags allsmäktigt drömmonster som inte behöver vara begränsad till Springwood, Elm Street och det famösa huset (som nu helt plötsligt blivit Freddys ”hem”) vill han fortsätta att äta själar. Och för att göra det behöver han Kristen som kan dra in ständigt nya offer i sina drömmar. Alltså verkar det ganska obegripligt att han dödar Kristen med bara Alice kvar i hans drömvärld. För det känns ju väl osannolikt att han skulle ha räknat med att Kristen skulle föra över sin kraft till Alice?

Protagonisten
Det är ganska roligt att filmen gör en slags Psycho och börjar med Kristen för att sedan växla över till Alice (det skadar inte heller att Lisa Wilcox är en bättre skådespelare än Tuesday Knight). Genom att Alice kan härbärgera alla sina döda vänners drömkrafter får vi en rätt bra (hey, jag sade inte trovärdig) utveckling av hennes personlighet. Från den hunsade och närmast patologiskt rädda flickan som inte ens vill se sig i spegeln till en tjej som kan hantera nunchakus och inte är rädd för att bära bizarrostora nitarmband. Alice blir alltså en helt ok Freddy-besegrare även om sätten hon gör det på är totalt ad hoc och slumpartade.

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!

Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.

Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.

Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.

Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!

Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.

På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.

Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.

Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.

Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.

Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.

MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.

Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Dessutom tycks det som om det nyköpta huset på Elm Street (nummer 1428, icke att förglömma), som till en början framstod som ett sådant kap, uppvisar oroväckande många grisen i säcken-kvaliteter. Exempelvis måste det vara något fel på gasen. Hur skulle annars en stackars pippi helt plötsligt förvandlas till en liten fjäderbemängd eldboll?

Freddy’s Revenge skulle möjligen kunna vara ett av världens bästa exempel på hur omöjligt det är att blinka bort en skärva när den väl har satt sig i ögat. Jag minns inte när jag såg filmen första gången men både jag och tidsandan var definitivt tillräckligt oskyldiga för att inte alls reflektera över eventuella gay-vibbar. När de väl börjar synas är de dock så övertydliga att det hela blir ganska rart på något sätt. Samt också mer begripliga om man bara tänker sig en Jessie i Jesses roll. Exempelvis scenen där han rockar loss med några sköna moves på rummet och kameran liksom bara råkar zooma in på en jeansklädd bak som successivt guppande stänger en låda.

Mycket tack vare den vinkeln och svårartad 80-talsnostalgi kan jag inte låta bli att tycka att Freddy’s Revenge är en ganska kul rulle. Men som en del i ANoES-serien är den rätt apart.

Bästa effekt
Ahhhh, jag vet inte om det finns någon! Allt är så beyond kackigt och daterat. Nej, ok, scenen där Freddy ömsar Jesse som ett gammalt ormskinn i kompisen Gradys rum är inledningsvis fullt godkänd. Jag tror vi får nöja oss med det.

Sämsta effekt
Föga förvånande blir det ohyggligt svårt att välja bara EN dålig effekt. Men jag måste ändå gå på helveteshundarna som vaktar ingången till det gamla kraftverket. Det är rottisar med typ varsin Nixon-mask på sig. Scary…

Föräldrar/Vuxna
Det känns som om Freddy’s Revenge inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken linje den ska ta med föräldraskapet. Jesses mamma är normalt orolig för sin labile son medan pappan helt plötsligt och omotiverat anklagar sina länders frukt för att elda upp familjens fåglar. Han väljer att inte alls överväga något övernaturligt element i sonens problem utan går direkt på drogvinkeln, men då inte i syfte att hjälpa Jesse till rehab eller något liknande utan bara anklaga honom.

Det blir också otydligt huruvida man ska uppfatta Lisas föräldrar som slappa laissez faire-rikingar vilka hellre smuttar whiskey i den äktenskapliga sängen istället för att sätta polisbevakning på dotterns pool party. Hur som helst är vi långt ifrån den tydliga avgrund som skilde vuxna från ungdomar i originalet.

Drömmar
Filmen gör avsteg från drömlogiken på ett sätt som signalerar att all bets are off. Ibland måste Jesse sova för att komma i kontakt med Freddy (och då kan Freddy ibland agera helt på egen hand men måste ibland använda sig av Jesse) men ibland tycks Freddy kunna tränga fram ändå. För inte har väl Jesse somnat där i gymduschen? Och hur passar egentligen skolbussinledningen (vilken dessutom andas mer Labyrinth och Willow än drömslasher) in i all det här? Jag vet inte om den här oklarheten understryks av att det sällan blir någon större förändring i exempelvis ljus eller stämning eller om det är ett medvetet val för att skapa en större osäkerhet om vad som är dröm och verklighet.

Freddy
Kanske får jag svar i den kommande dokumentären om Robert Englund hade annat på gång vid den här inspelningen, för Freddy syns till förvånansvärt lite. (Och det fick jag ju, sort of. Man ville verkligen försöka byta stil på filmen, vilket bland annat innebar att man helt kort bytte ut Robban mot en stuntman. De säger väl sig självt hur pass bra idé det var…). Vi har egentligen bara tre större sekvenser – mordet på Grady, pool partyt och avslutningen i kraftverket. Frågan är om man hade någon slags tanke kring att Freddy skulle bli mer av ett hemsökelse- och besättarmonster? Nå, eftersom hela uppbyggnaden fram till de här scenerna är så pass lökig blir Freddy aldrig särskilt otrevlig utan reduceras närmast till att tjäna rollen av Jasons machete eller Cropsys häcksax.

Protagonisten
Jesse. Jesse, Jesse, Jesse… I ett slags queerperspektiv blir han onekligen till en intressant rollfigur eftersom han är så pass flytande. Samtidigt resulterar det i en problematisk mellanmänsklig dynamik eftersom han verkar ha ett klart bättre utbyte med Grady än flickvännen Lisa. Inte för att det fanns särskilt mycket kemi mellan Nancy och grann-jocken Glen men i Freddy’s Revenge blir det nästan jobbigt att se hur obekväma alla Mark Patton och Kim Myers utbyten är. Hennes försök till innerliga försäkranden om ”Come back to me, Jesse. I love you” skulle inte övertyga ett svältande lejon om de så iklädde sig köttkostym.

Historien ger heller inte Jesse tillräckligt med bakgrund för att vi ska bry oss särskilt mycket om hans eventuella öde som Freddys nickedocka. På samma sätt som Freddy blir historiens machete blir Jesse aldrig mycket mer än Freddys dito.

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street (1984)

alt. titel: Terror på Elm Street

Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.

Nancy har redan tvingats uppleva Tina, Rod och Glens död, orsakade av en osynlig kraft som tycks komma till dem i drömmen. Slutsats: don’t fall asleep!

How do I love thee? Let me count the ways… Ja, trots att det inte var så väldans länge sedan jag såg Wes Cravens original blir jag ändå nästan lite tagen av hur bra filmen är. Själva konceptet med Freddy som drömmonster är briljant (även om det finns personer som menar att Craven inte var först med det), konflikten mellan ungdomar och vuxna är övertydlig men funkar fortfarande, effekterna håller en förvånansvärt bra klass, gnisselljuden från knivar på pannrumsrör är otroligt obehagligt och Charles Bernsteins score skapar en perfekt stämning tillsammans med de mer eller mindre förryckta drömsekvenserna.

Bästa effekt
Dött lopp mellan Tinas dödsscen i taket och vägg-Freddy som lutar sig över en sovande Nancy.

Sämsta effekt
Dött lopp mellan Freddys telefontunga och barbiedocks-Mamman som blir indragen genom dörrhålet på slutet.

Föräldrar/Vuxna
Direkt handlingsförlamade, som i Nancys mammas fall, eller oförstående inför vad som verkligen hotar deras barn. Att de kanske inte omedelbart sätter tilltro till sina hysteriska avkommors påståenden om boogeymen som dödar folk i deras drömmar är en sak. Det som gör historien så bra är avgrunden som öppnar sig när man förstår att de är monster av nästan samma kaliber som Freddy själv (speglat av klassrumsdiskussionen om Hamlet och mänsklighetens generella ruttenhet. I någon mening blir Freddy i det avseendet bara en materialisering av fädrens synder).

Den vinkeln tror jag hade kunnat bli ännu bättre om bara Ronee Blakley hade varit en vassare skådespelerska. Nu blir hon mest en försupen black om foten. Då är det tur att filmen samtidigt bjussar på en råstabil John Saxon (nu vill jag ju se fler Saxon-filmer…) som med sin mörka blick ser ut som om han har kajal på sig.

Drömmar
Generellt mycket bra drömscener, duschade i rejält med blåljus. Alternativt rödglödgat när man närmar sig Freddys lair i pannrummet. Att de ändå i någon mening är ”på riktigt” betonas av att Tina och Nancy alltid har på sig samma kläder i drömmen som de somnade i. Sedan är det inte helkonsekvent i vad mån Freddy kan tränga in i den verkliga världen eftersom Nancy själv inte sover (väl?) vid ”I’m your boyfriend now, Nancy”-utbytet över telefonen.

Freddy
En bra Freddy, en undflyende Freddy. Jag är verkligen inte den första att skriva under på effekten i det Lovecraftianska ”It didn’t bear to think about”. Jag har generellt inget emot att se mina monster. Men i det här fallet är det förstås omöjligt att tänka bort efterföljande Freddygestaltningar och då blir originalets relativt återhållna monster läskigare. Det är dock svårt att bestämma sig för om utvecklingen när Nancy drar ut Freddy i den verkliga världen är bra eller dålig. Å ena sidan är det härligt att se vad Nancy går för, å andra sidan blir det lite snöpligt att se vårt oövervinnerliga drömmonster snubbla omkring som i en slapstickfars.

Protagonisten
Kanske var det den nyliga titten på Alien: Covenant som gjorde att jag den här gången fastnade ovanligt mycket för Heather Langenkamps Nancy men ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur hon kan vara så bortglömd som rollfigur. Var finns Nancy Thompson när listor på ”Strong female characters” med sömngångaraktig förutsägbarhet rabblar namn som Ellen Ripley, Sarah Connor, Katniss Everdeen eller Buffy Summers?

Redan i hennes första drömscen är hon tillräckligt snabbtänkt för att själv dra sig ur situationen, hon tar i princip omgående tag i situationen och försöker hitta sätt att inte bara hantera, utan också besegra den. Hon blir inte rädd, hon blir förbannad (”Come out and show yourself, you bastard!”). Go Nancy!