You are currently browsing the category archive for the ‘Myspys’ category.
Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.
Annonser
Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
alt. titel: Det hände i New York
Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.
Edith Nesbit är för den stora (svenska) allmänheten sannolikt inte någon särdeles välkänd författare men spelar en viktig roll i den brittiska barnbokskanon. Hon berättar ofta om en syskonskara som råkar ut för mer eller mindre fantastiska äventyr, inte sällan med en magisk anstrykning.
Både The Story of the Treasure Seekers (1899) och The Railway Children (1905) är dock berättelser fast förankrad i någon slags realism, även om barnens äventyr inte blir mindre fantastiska för det. I bägge fallen handlar det om familjer med frånvarande föräldrar, en mor (död) och en far (fängslad), samt ett tidigare ekonomiskt välstånd som nu förbytts i relativ fattigdom (det finns bara pengar till en tjänare!).
Den som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys Dumbo.
Filmen om den lille elefanten med de stora öronen räddade nästan på egen hand den klassiska animationsstudion i början på 40-talet efter att Walt spenderat alldeles för mycket pengar och möda på Pinocchio och Fantasia. Produktionen av Bambi drog ut på tiden.
So, here we are again… The last time I wrote a post in English was also the time I partook in the blogathon My Movie Year, likewise instigated by the movie blogger Fandango at Fandango Groovers Movie Blog.
And now it is to be about Mixtape Movies. Even though I am definitely old enough to have experienced the phenomenon of tape cassettes, I realise that I have never really understood the level of commitment that mixed tapes apparently demands. For me, it was always just a question of managing to press the “Rec” button when Kaj Kindvall happened to play the song I liked on the radio show Tracks.
Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.
***
alt. titel: Välkommen till Pleasantville
Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.
På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.
That’s what HE said!