You are currently browsing the category archive for the ‘Myspys’ category.
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
Annonser
alt. titel: Det hände i New York
Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.
Edith Nesbit är för den stora (svenska) allmänheten sannolikt inte någon särdeles välkänd författare men spelar en viktig roll i den brittiska barnbokskanon. Hon berättar ofta om en syskonskara som råkar ut för mer eller mindre fantastiska äventyr, inte sällan med en magisk anstrykning.
Både The Story of the Treasure Seekers (1899) och The Railway Children (1905) är dock berättelser fast förankrad i någon slags realism, även om barnens äventyr inte blir mindre fantastiska för det. I bägge fallen handlar det om familjer med frånvarande föräldrar, en mor (död) och en far (fängslad), samt ett tidigare ekonomiskt välstånd som nu förbytts i relativ fattigdom (det finns bara pengar till en tjänare!).
Den som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys Dumbo.
Filmen om den lille elefanten med de stora öronen räddade nästan på egen hand den klassiska animationsstudion i början på 40-talet efter att Walt spenderat alldeles för mycket pengar och möda på Pinocchio och Fantasia. Produktionen av Bambi drog ut på tiden.
So, here we are again… The last time I wrote a post in English was also the time I partook in the blogathon My Movie Year, likewise instigated by the movie blogger Fandango at Fandango Groovers Movie Blog.
And now it is to be about Mixtape Movies. Even though I am definitely old enough to have experienced the phenomenon of tape cassettes, I realise that I have never really understood the level of commitment that mixed tapes apparently demands. For me, it was always just a question of managing to press the “Rec” button when Kaj Kindvall happened to play the song I liked on the radio show Tracks.
Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.
***
alt. titel: Välkommen till Pleasantville
Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.
På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.
Dags att avsluta musikaltemat och jag gör det som jag inledde det hela — med en gammal goding. Har den lyckats motstå tidens tand lika bra som Easter Parade? Jag vill också passa på att tacka Filmitch för ett synnerligen trevligt initiativ, det har varit lika spännande att ta del av hans val som det var att se mina egna.
***
En notorisk gambler som inte bara missar sitt eget stundande bröllop, utan som dessutom (när han väl lyckats övertala den försmådda brudens far att fortsätta förlovningen) är otrogen. Visst låter det som upplagt för en musikal?! Kanske en modern sådan, typ Rent (eller varför inte Lease – Everyone Has AIDS?) men här snackar vi glittrande och svartvitt 30-tal och därmed blir den på ytan deprimerande och tragiska historien något mer lättsam. Sensmoralen är att inga problem (inte ens kärleksproblem) är för stora för att inte kunna lösas med sång, dans och att rätt personer säger att de älskar varandra.
Innan The Straight Story ens kommer igång bjuds jag på två mindfucks som i och för sig är helt i linje med den värld David Lynch brukar röra sig i, men som får mig att undra över vad jag gett mig in på. Rob Schneiders Deuce Bigelow omnämns i sin trailer som en ”comedy sensation”. Och David Lynch namn dyker upp i samband med Disneyloggans slott. Jag menar, Lynch och Disney?! Ska vi få se Blue Velvet uppföras av rävar och beagles? Elefantmannen spelad av överste Hathi?
Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.
***
Lady and the Tramp (1955)
Ahhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.
Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.
That’s what HE said!