You are currently browsing the tag archive for the ‘Barnamord’ tag.

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Allt tyder alltså på ett kallblodigt mord och eftersom Burt och Vicky är laglydiga medborgare ger de sig av till närmsta stad för att rapportera illdådet. Den lätt nipprige mackägaren säger åt dem att åka till Hemingford och absolut inte till det mer närliggande Gatlin. Men hur det nu faller sig kuskar paret snart runt på Gatlins öde gator och letar förgäves efter en fungerande telefon. Alternativt en vuxen som kan tala om för dem vad som i helvete pågår här?!

But it’s not meant to be. Istället hittar de gullungarna Job och Sarah som kan berätta att Gatlin numera styrs av infantila, men icke desto mindre rejält religiösa, fanatiker. På uppdrag av He Who Walks Behind the Rows ser de till att avpollettera alla vuxna. Och de enda vuxna på ett bra tag i Gatlin är…guess who?

Under min uppväxt var Children of the Corn, i likhet med Pet Sematary, känd som läskigaste filmen någonsin. Stephen Kings noveller och böcker var ju läskiga redan som de var och nu hade de blivit ännu läskigare filmer! Tyvärr tvingas jag konstatera att ingen av dessa läskigaste ever-filmerna vinner på att ses dryga 30 år för sent och i vuxen ålder.

Min minnesbild av King-novellen är att den är ganska rå och dessutom suggestiv i sitt avbildande av de hotfulla majsfälten med sin blodtörstiga gudom. Adaptionen startar upp på dagen för barnupprorets början och det skoningslösa nedhackandet av alla vuxna på Hansen’s café gör mig lite hoppfull. Children of the Corn kanske kan komma att bjussa på lite råhet i alla fall?

Nå, den gör inte det när det kommer till Burt och Vicky i alla fall. I novellen är de ett par som verkligen inte är de sötaste av vänner. Peter Horton och Linda Hamilton är å andra sidan bägge två alldeles för trevliga för att utstråla något annat än en ganska vänskaplig vajb. Gnisslet i maskineriet ska möjligen komma från Vickys försiktiga antydningar om att hon vill ha lite mer relationsengagemang (jag tror inte att de är gifta, men det är inte supertydligt) men det är verkligen inget det slås på stora trumman för. Sedan är det förstås lite synd att Hamiltons ganska sympatiska Vicky snart förpassas till rollen av damsel in distress och omhändertagande av barn medan Hortons Burt är den som räddar dagen. Flera gånger. Men det får väl skrivas upp på samma 80-talskonto som Hamiltons midjehöga shorts och rödorangea nagellack.

Filmen väljer alltså att starta mitt i förklaringen av exakt vad som händer i Gatlin med miniatyrprällen Isaac och hans hantlangare Malachi. Rent spänningsmässigt skulle jag säga att det är ett enormt felsteg eftersom en stor del av novellens stämning springer från det faktum att man inledningsvis inte vet vad som hänt i Gatlin. Samtidigt kan jag förstå valet ur ett filmiskt perspektiv eftersom det är insikter hos våra huvudpersoner som kan vara svåra att porträttera. Möjligen blir det lika svårt att bygga stämning på film runt de enorma majsfälten, för Children of the Corn känns på det hela taget ganska platt. En känsla som inte på minsta sätt får någon draghjälp av att man väljer att avsluta det hela med kärn-family values och fnissande barn. Men det är möjligt att även det får skrivas upp på 80-talskontot.

Det filmen gjort bra är att casta den småväxte John Franklin som Isaac. En vuxen skådis kan naturligtvis åstadkomma fanatisk gravitas på en helt annan nivå än ett barn. Courtney Gains är i sin tur också välfunnen som den ideologiskt hetlevrade Malachi. Maktkampen dem emellan tror jag filmen hade vunnit på att sätta i tydligare fokus. Det hade i alla avseenden varit mer intressant än som det nu blev, där Burt (som tydligen också är teolog) får läxa upp kidsen vad gäller religionens sanna väsen: ”Any religion without love and compassion is false!”

Mitt intryck är att Children of the Corn inte bara är välkänd för denna första film, utan för att det till dags dato kommit ytterligare tio filmer. Den senaste bara förra året. Men var bara lugn, jag ska bespara både mig och er den upplevelsen. Lyckligtvis ser det ut som om jag kan utnyttja ramarna för årets tema för att plocka bort dem eftersom Stephen King inte varit inblandad på något sätt i dem.

Förlaga: ”Children of the Corn” (Penthouse 1977, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: ”Children of the Corn”
En kort promenad till bokhyllans King-sektion bekräftar min minnesbild av novellen. Jag skulle säga att den till och med är ovanligt elak för att vara King, en ton som sätts av den otroligt bittra relationen mellan Vicky och Burt. Alltså, otroooooligt bitter. Lägg till det en så pass rapp utveckling att läsarna knappt hunnit fatta galoppen innan vi serveras bilden av en korsfäst Vicky som fått ögonen utstuckna och torra majskolvar inkörda i munnen.

Top notch skräcknovell med andra ord men jag förstår samtidigt att manusförfattaren George Goldsmith var tvungen att dryga ut mjölet med ganska rejäla mängder bark. King har ju inte så mycket berättat en historia som bara gett läsarna en glimt av helvetets förgård, både vad gäller relationer och majsodlande.

alt. titel: Terror på Elm Street

Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.

Läs hela inlägget här »

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Läs hela inlägget här »

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

ItTvå böcker slåss om att vara de absoluta fixstjärnorna på min Stephen King-himmel – Christine och It. Den av böckerna jag läst senast brukar oftast vara den jag anger som min favorit och nu råkar det vara tegelstenen från mitten av 80-talet.

Läs hela inlägget här »

Nej, hörni, nu var det länge sedan det förekom något bokrelaterat här på bloggen…

***

Mördaren i folkhemmetUnder min livstid har det ändå funnits ett par stycken. Farliga Män vars namn under längre eller kortare tidsperioder varit på allas läppar och vars bild prytt alla löpsedlar. Jackie Arklöv, Thomas Quick, Mijailo Mijailović, Tommy Zethraeus och John Ausonius för att nämna några.

Läs hela inlägget här »

Döden skall du tålaKarin Fossum: Varsleren (2009)

alt. titel: Döden skall du tåla

Karin Fossum bevisar med Döden skall du tåla än en gång att hon är en av de bättre deckarförfattarna som finns där ute. Utan att behöva ta livet av en enda av sina karaktärer skapar hon en isande stämning av osäkerhet.

Johnny Beskov är en liten terrorist i ordets rätta bemärkelse. Han är ingen femåring som får regelbundna vredesutbrott, utan en allt för genomtänkt 17-åring som vill göra avtryck i människors liv. Och det gör han genom att beröva dem tryggheten, i gärningar som skulle kunna beskrivas som skämtsamma om det inte vore för att de var så grymt utstuderade. En äldre kvinna får se sin egen dödsannons i tidningen, en döende man får påhälsning från begravningsentreprenören och en mor får beskedet att hennes dotter ligger svårt skadad på sjukhuset.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg