You are currently browsing the tag archive for the ‘Inception’ tag.

Vad är en själ och, om det finns någon, vem eller vilka kan sägas ha den? En fråga som tycks vara lika gammal som mänskligheten självt och kanske till och med med djupare rötter än så (you never know…). Ok, men om vi försöker vara mindre religiösa och mer biologiska och i stället talar om medvetande? Mja, inte helt lätt, det heller… Wikipedia sätter fingret på den känsliga punkten genom att konstatera ”Perhaps the only widely agreed notion about the topic is the intuition that it exists”.

Två filmer, vars hela raïson d’etre är att filosofera kring dualismen mellan kropp och tanke (Eller medvetande. Eller själ. Take your pick…), är filmskaparen Mamoru Oshiis Ghost in the Shell och Ghost in the Shell 2. Tillsammans med manusförfattaren Kazunori Itō skapade Oshii 1995 animerings-historia med en film om ett futuristiskt (bara 9 år kvar nu…) cyborg-samhälle där gränsen mellan människa och maskin minst sagt har börjat luckras upp i kanterna med allt vad det innebär för filosofiska koncept som ”liv”, ”medvetande” och ”reproduktion”.

I originalet får vi följa polisen Motoko Kusanagi vid Public Security Section 9. 100% robotkropp men en som härbärgerar ett medvetande, ett ”ghost”. Hon är en kriminell hacker, kallad Puppet Master, på spåren men så dyker en trasig robotkropp upp hos section 9. Den påstår sig vara (eller ja, ”innehålla” är kanske ett lämpligare ord) ingen mindre än Puppet Master och ber om politisk asyl undan den rivaliserande section 6. Det ska dock visa sig vara en trofé som section 6 ogärna släpper ifrån sig.

Som synes dröjde det ett bra tag innan Ghost in the Shell 2: Innocence (eller bara Innocence) såg dagens ljus och frågan är förstås om den ska ses som en regelrätt uppföljare till originalet. I centrum står den här gången Motokos kollegor, Batou och Togusa, som blir satta på att utreda ett antal brutala mord. Det märkliga i det hela är det faktum att alla morden utförts av samma sorts kvinnliga robotar, en fientlig handling som egentligen borde gå emot deras programmering.

Som så många filmer, vilka sysselsätter sig med de här temana (typ varenda robot/cyborg/android-berättelse i filmhistorien), lägger bägge Ghost in the Shell fokus på vad det innebär att vara människa. Motoko Kusanagi och hennes gelikar bebor en post-human värld där medvetande eller själar inte längre enbart är förbehållet mänskligheten. Samtidigt är cyborgerna ändå inte människor, något som originalets inledning gör tydligt. Absolut, det går att tolka dess tillblivelseprocess av den artificiella kroppen som en ren fluktar-fantasi. Men med en lite mer välvillig tolkning kan man snarare se de perfekta formerna som ett ifrågasättande av deras mänsklighet. Är det något vi vet, är det nämligen att perfektion inte är något som är förbehållet människan, vare sig det gäller tanke eller kropp. Skapelseprocessen resulterar i en kropp som är feminin intill det absurdas gräns men som samtidigt inte är en kvinna. En kropp oförmögen till reproduktion, vilket ju ofta sägs vara en definierande egenskap för ”liv”.

Jag måste erkänna att jag varken är tillräckligt petimätrig eller filosofiskt lagd för att sitta med anteckningsblocket i högsta hugg för att kontrollera Mamoru Oshiis konsekvens eller logik när han skapar sina världar. Särskilt Innocence öser nämligen på med vad som eventuellt bara är pretentiöst snömos och en förmåga att plocka citat som låter relevanta i stunden ur allt från Konfucius, Bibeln, Milton samt franska filosofer och symbolister.

Nej, jag är fullt nöjd med att bara hänga med på den ibland drömska färden genom en stad med klara Blade Runner-vibbar. Oshiis koncept är tillräckligt coola för att jag ska köpa dem utan ifrågasättande. Hans bilder är tillräckligt snygga och suggestiva för att jag ska sitta med hakan i knäna över en 25 år gammal animerad film som jag dessutom sett ett flertal gånger vid det här laget. Innocence var däremot en ny bekantskap och medan jag kanske inte blir lika mycket kompis med den filmens blandning av olika visuella stilar rymmer en del av det fortfarande så mycket skönhet att jag blir andlös (vi kan förresten också passa på att säga hej till Inception). Kompositören Kenji Kawais ikoniska trummor och gälla körsång i originalfilmen är fullkomligt hypnotiskt, något jag inte kan få ur skallen.

Ska jag försöka hitta någon tydlig skiljelinje filmerna emellan skulle det kanske vara att originalet handlar om ett medvetande som strävar efter självförverkligande medan det i Innocence förekommer medvetanden som inte har bett om att få manifesteras. I bägge fallen är dock människan utan tvekan den värsta, och möjligen också enda, förövaren. We suck…

Ghost in the Shell (1995)

Ghost in the Shell2: Innocence (2004)

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

Läs hela inlägget här »

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Insidan ut

Inside OutI sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.”

Läs hela inlägget här »

Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.

***

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

Tucker and Dale pic

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

Det här blir ett långt inlägg, men det känns angeläget att sätta punkt här och nu istället för att dra ut på det men ett litet tarm-inlägg efter morgondagens gemenskapseffort (you’ll see what I mean). Jättetack till alla som följt med på resan, läst och kommenterat. Lika roligt som det var att skriva inläggen, lika roligt har det varit att läsa era olika reaktioner.

***

2010
Nu kan jag snart räkna filmerna jag ens har sett på fingrar och tår. Den nostalgifria listan kan skrotas eftersom långtifrån alla är kvalitetsrullar. Årets bästafilm har med största sannolikhet en hel massa konkurrenter som jag bara inte hunnit se ännu. Läs hela inlägget här »

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg