You are currently browsing the tag archive for the ‘Övergrepp’ tag.
Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.
Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.
Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.
alt. titel: Push
Det borde väl inte komma som någon större överraskning att författaren Sapphire (pseudonym för Ramona Lofton) är poet i botten. Språket i Precious är i sig inte bara poetiskt, utan här och där också format som små dikter och med en medvetenhet om betydelsen av bokstävernas utseende och position på sidan som inte alltid finns i ”vanlig” skönlitteratur.
Men även om bokens huvudperson och berättare, Claireece ”Precious” Jones, ibland själv skriver dikter är hennes eget liv så långt ifrån luftig poesi man kan komma. Det är inte ens självklart att hon skulle kunna skriva de där dikterna.
I Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.
Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.
Ett (förhållandevis) nytt deckar-radarpar, Dan Buthler och Dag Öhrlund. Ska de infria förväntningarna som man fått på fruktbara samarbeten från Roslund och Hellström?
I En nästan vanlig man får vi stifta bekantskap med Christopher Silfverbielke och hans kumpaner Hans Ecker och Johannes Kruut. Killar som är så Stureplan att de ser ned på bratsen som okultiverade idioter. Överhuvudtaget är större delen av deras omgivning befolkad av okultiverade idioter, särskilt om Christopher får tycka till om saken.
Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.
Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.
Mystic River skulle ha kunnat börjat med ett brutalt mord på en ung flicka. Ett sådant där helt oförklarligt brott som krossar lugn och liv för både närstående och andra inblandade. Ett mord som måste lösas av den smått nedgångne men fortfarande mycket kapable polisen, vilken genom bevis på bevis långsamt arbetar sig fram till en smart, om än våldsam, upplösning.
That’s what HE said!