You are currently browsing the tag archive for the ‘Christopher Nolan’ tag.
Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.
***
Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?
Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.
Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.
Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?
Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.
Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.
Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.
To be continued…
Annonser
90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.
Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.
Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!
***
Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.
Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!
***
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.
alt. titel: Their Finest Hour
Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?
Ankomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.
The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.
Jag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.
När det är dags för seriens fjärde film insåg produktionsteamet att det var läge för lite välbehövligt nyskapande och Terminator Salvation tilldrar sig därför i den framtid som de tidigare tre filmerna arbetat så hårt för att undvika. John Conner är numera en synnerligen sammanbiten motståndsledare men fortfarande bara en kugge i ett remarkabelt välorganiserat och högteknologiskt motstånd. För teknologi som människan kan kontrollera är av godo… Eller nåt… Han måste fortfarande leva med vetskapen om att han sannolikt kommer att behöva skicka tillbaka en viss Kyle Reese till 1984 för att rädda mamma Sarah samtidigt som han försöker vinna kriget mot maskinerna på ort och ställe.
För ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.
That’s what HE said!