The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Men det var såklart Kingdom som fick mig nyfiken på förlagan eftersom jag gillade blandningen mellan historisk klasskamp och zombies. Klasskampsperspektivet finns också i The Kingdom of the Gods, men gör det både mer och mindre tydligt skulle jag säga. Å ena sidan mer tydligt eftersom jag fattar för att hela orsaken till zombiesmittan helt enkelt ligger i kannibalism, orsakad av en befolkning som knäar under krigssvält och skatter. Å andra sidan mindre tydlig eftersom tv-serien Kingdom gör en större poäng av att smittan från början är orkestrerad för att härskarklassen ska kunna fortsätta att härska.

Händelseutvecklingen i The Kingdom of the Gods är också mer övernaturligt anstruken, där både banditkrigaren Jae-ha och de skugglika ninjakrigare som förföljer den unge prins Yi Moon verkar ha krafter man vanligtvis inte stöter på i sinnevärlden. Jae-ha tappar av någon för mig oklar anledning synen när solen går ned, vilket ändå inte hindrar honom från att svinga sitt svärd med extremt våldsamma resultat. Det är också dessa resultat som jag upplever att tecknaren Kyung-Il Yang främst är ute efter att levandegöra.

Teckningarna är mättade av svärta och linjer, varav de senare ofta kan tolkas både som blodskvättande och rörelseintryck. Det är sällan vi ser en svärdsklinga som inte dryper av blod, alternativt är i färd med att klyva en kropp i bitar. På samma sätt som det är sällan vi ser en mun som inte antingen kröker sig i ett bistert smil eller hugger in på en mänsklig kropp. Bildspråket låter ana en stil som jag förknippar med både manga och ett kanske mer västerländskt svårmod. Kyung-Il Yang visar dessutom upp en flink blandning mellan närbilder som zoomar in på ett öga och mer överblickade dito på exempelvis en anstormande zombiehord, en blandning som i sin tur också understryker intrycket av ständig rörelse.

Efter Kingdom skulle jag möjligen klaga en smula på själva innehållet, där jag uppfattar The Kingdom of the Gods som en mer rätlinjig och ”enklare” historia. Jag tycker också att streaming-serien gjorde helt rätt val som dels gjorde prinsen äldre, dels tog ned berättelsen till en mer realistisk nivå (fast med zombies, då). I vanliga fall brukar det ta mig ett bra tag att läsa en serie, men sidorna i The Kingdom of the Gods rasade iväg oväntat snabbt. Kanske för att minst 60 procent av alla serierutor avbildade fajter av olika slag?

Albumet The Kingdom of the Gods bjussar dessutom på en bonushistoria, Burning Hell, också tecknad av Kyung-Il Yang och med en historia av In-wan Youn. (Vilken ska ha kläckt själva konceptet för The Kingdom of the Gods. Den historien skrevs däremot av Eun-hee Kim.) Tyckte jag att det var mycket fajter i originalhistorien är det emellertid en ren västanfläkt jämfört med Burning Hell, som tilldrar sig på en avlägsen ö dit både Japan och Korea skeppar sina mest avskyvärda brottslingar. För närvarande finns där den japanske kannibalen Juu och den koreanske läkaren Han, där den förre vill äta alla han ser medan den senare vill flå dem levande. Nu närmar sig ett piratskepp ön, med något mycket värdefullt i lasten…

Det var kul att bekanta mig med The Kingdom of the Gods men jag blev utan tvekan mer underhållen av Kingdom. Netflix-serien lyckades göra den ursprungliga historien både bredare och djupare.

Hôhokekyo tonari no Yamada-kun (1999)

alt. titel: Mina grannar Yamadas, My Neighbours the Yamadas, My Neighbors the Yamadas

Familjen Yamada – mamma och pappa, farmor, storebror och lillasyster – är sannolikt som familjer är mest. Livet är en ständigt pågående resa på öppet hav där man kan stöta på både stormar och lugna vatten. Men håller man bara ihop som en familj samt tillämpar lika delar acceptans och förlåtelse brukar det mesta ordna upp sig.

Mina grannar Yamadas är Ghiblis första helt dataanimerade film, vilket kanske kan framstå som paradoxalt. Stilen är nämligen utpräglat enkel och skissartad, långt från Mononokes komplexitet (frågan är om inte Pixars kortfilm Bao från 2018 hämtat avsevärt med inspiration från Yamadas utseende). Ghiblis realism-regissör par preferance, Isao Takahata, ville förmedla känslan av en serie akvarellmålningar och det var tydligen lättare att göra på icke-traditionellt vis. Fortsätt läsa ”Hôhokekyo tonari no Yamada-kun (1999)”

Omohide poro poro (1991)

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Fortsätt läsa ”Omohide poro poro (1991)”