You are currently browsing the tag archive for the ‘Gangster’ tag.
alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1
Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.
Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.
Om man inte riktigt vet vad som väntar kan man till en början tro att Jaques är en ordentlig grabb. Nyss hemkommen från militärtjänstgöring i Algeriet synes han vara en plikttrogen och tacksam son till mor och far. Men snart visar det sig att han är lite för förtjust i lätta pengar för att betala en livsstil som tycks bygga på lika delar prostitutionsbesök och kortspel.
Ofta diskuteras det faktum ifall man kan tycka om en film trots att man inte känner några som helst sympatier för dess huvudperson. Public Enemy torde kunna användas som ett skolboksexempel på just denna svårhanterliga balans. Jaques är en person som har lätt för att slå ifrån sig och bli förbannad men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över hur karln egentligen är funtad.
Exempelvis verkar han som sagt tycka genuint bra om sina föräldrar men så fort de ifrågasätter hans livsval det minsta lilla hugger han tillbaka med att anklaga fadern för att vara en toffel, tillika tysk medlöpare under andra världskriget. Han blir hals över huvud förälskad i den spanska Sofia och skaffar ett par, tre barn med henne men när hon inte vill att han fortsätter med sin kriminella bana ligger smockan (för att inte tala om pistolhotet) oerhört nära under den jovialiska familjefadersytan.
Jaques liv spelas upp som en kavalkad av mer eller mindre dumdristiga kupper (gärna bankrån eller kidnappningar, helst sådana som inbegriper ett visst utklädningsmoment) och därpå följande fängelsestraff. Han tycks ha haft tillräckligt sunkigt konsekvenstänk för att klara av att genomföra sina närmast halsbrytande brott, vilket å andra sidan innebar att han åkte fast gång efter annan. En sådan där kille som på ett sätt är orimligt smart (han gillade som sagt att klä ut sig och tycks ha varit ganska lyckosam med det) men samtidigt är otroligt korkad. Att sätta sprätt på en stor del av tjuvgodset på bilar, smycken och pälsar efter en lyckad kupp är bara förnamnet…
Till slut verkar han ha överdoserat på sin egen image som samhällets fiende nummer ett, men med ett visst mått av tjuvheder. Han blir oerhört upprörd om någon journalist vågar antyda att Jaques Mesrine inte är en man som håller vad han har lovat. Frågan är om han försökte odla bilden av sig själv, för sig själv, som en romantiserad Robin Hood, vilken stal från de rika för att ge till den fattige, det vill säga sig själv? Jag undrar om filmen, i alla fall till viss del, också vill framhålla denna bild genom att rulla nyhetsinslag om flera av 70-talets terrordåd på TV. Det kan vara rena tidsmarkörer, men skulle också kunna tjäna syftet att relativisera Jaques brott.
Mesrine spelas av Vincent Cassel i vad som måste vara hans paradroll för tid och evighet. Jag har i alla fall svårt att se hur han skulle kunna toppa denna prestation som inbegriper både en förmåga att förmedla denna mångbottnade person till mig som tittare och en remarkabel kroppslig förändring vartefter historien framskrider. Den stör-smale killen i militäruniform kommer successivt allt närmare en imponerande Gérard Depardieu-plufsighet. Ett bevis på både hans och filmens förmåga att visa på Jaques komplexitet torde vara att slutscenerna får ett stråk av sorgsenhet trots att mannen som sagt knappast framstått som en särskilt trevlig typ under resans gång.
Lite hjälp på traven får dock Cassel också av filmproduktionen som sådan. Jag har svårt att hitta fel i tidsmarkörer som kostym eller miljöer, vilka dock aldrig tar överhanden. Det förekommer mycket sällan exempelvis musik som mer eller mindre skriker ut ”Hey, hey, boys and girls, it’s 1975!” Det förekommer också en hel del andlöst spännande scener om antingen kupper eller utbrytningsförsök som antyder att klipparna Eloi Painchaud, Bill Pankow och Hervé Schneid vet vad de gör. Även kameraarbetet låter ana en viss ambition och tar sig bortom rakt-upp-och-ned-tagningar.
Public Enemy är en gangsterbiopic som för all del inte vill få oss att avsky sin huvudperson men som sällan eller aldrig heller försöker ursäkta det han gjorde.
Annonser
De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.
Med en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Dryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.
Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »
Today I am doing a co-post with the eminent blog Fredrik on Film and to honour this momentous occasion, the language of the day is English.
***
Senator Ranse Stoddard arrives with wife and a humungous hatbox by the train to the town of Shinbone. A slightly different arrival than when the rookie solicitor Ransom Stoddard turned up about twenty years earlier.
alt. titel: Mannen som sålde sitt liv
Gabrielle Maple drömmer om Frankrike. Trots att hon har sin mamma där anar vi att hon lika gärna skulle kunna drömma om att åka till månen. Gabrielle läser Francois Villons dikter under de få lediga stunder hon har och avvisar bestämt college-killen Bozes klumpiga men förvisso beprövade raggningsförsök (”andra tjejer kan jag lura, men inte dig, för du är så smart”). Frågan är dock snarare när, inte om, hon i slutänden kommer att vara Bozes fru med ett par, tre ungar runt fötterna. Har paret tur har de kanske fått ta över Gabrielles pappas diner och bensinmack ute i Arizonas brända ökenlandskap.
Idag ska jag på inflyttningsfest till min bror och vad passar då bättre än en av hans absoluta favoritfilmer (han har till och med besökt restaurangen på plats i the Big Apple)? Filmen är liksom Delicatessen uppvärmda rester från ett tidigare filmspanartema. När det begav sig temamässigt omskrevs den av Jojjenito och omnämndes av Har du inte sett den?-gänget.
***
När filmspanartemat Mat kom på tapeten var som sagt Dinner Rush en av de filmer som mina tankar vände sig emot. En New York-historia som rekommenderats av många. Ett tillfälle så gott som något alltså att ta chansen och äntligen se mästerverket.
Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.
***
Knappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.
John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.
Vad får man om en regissör av italienskproducerade spagettiwesterns tar sig an den klassiska amerikanska organiserade brottsligheten, vilken primärt tog form under förbudstiden? En episk klassiker enligt många, en mastodontfilm på mastiga 229 minuter. Själv känner jag mig inte lika övertygad.
Till de sorgsna tonerna av ”Yesterday” återvänder David ”Noodles” Aaronson 1968 till New York, staden från vilken han flydde för sitt liv 35 år tidigare. Nu har han lockats tillbaka av ett mystiskt brev och frågan om vem eller vilka som har lyckats klura ut hans verkliga identitet. Mycket har naturligtvis förändrats, men besöket blir också en möjlighet för Noodles att återbesöka sitt förflutna, en resa man anar att han dittills inte klarat av att göra.
That’s what HE said!