You are currently browsing the tag archive for the ‘Gangster’ tag.

Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:

  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Motion Picture of the Year

***

Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.

Alltså: En film regisserad av Martin Scorsese. På rollistan namn som Al Pacino, Robert De Niro, Joe Pesci, Harvey Keitel och Bobby Cannavale. En miljö av maffia- eller gangster-50-tal. Känns det nytt, spännande, piggt?

Nej, Scorsese & gubb-Co. har knappast grävt upp The Irishman från development hell i syfte att vara innovativa eller bryta ämnesmässig ny mark. Snarare får jag en känsla av att filmens främsta syfte är att ge 70-plus-farbröderna en chans att återuppleva sin ungdom. Både filmskaparmässigt, i form av maffiamiljön, och levnadsmässigt, med det ljuva 50-talet. Till och med filmens soundtrack skulle kunna vara en ren sammanslagning av alla gubbsens Spotify-spellistor kallade ”Mina 50-talsfavvisar”. Ger detta The Irishman tillräckligt med existensberättigande som film? Tveksamt för min del.

Jag var tveksam redan innan titten. Trots att jag gillar många av Scorseses filmer, inklusive de maffia-betonade, kändes inte upplägget för The Irishman särskilt engagerande. Men alla förtjänar en ärlig chans, särskilt om de kommer med ett gäng Oscars-nomineringar i rockärmen. Tyvärr gjorde mina ansträngningar ingen större skillnad för The Irishman.

Med tanke på den kompetens som ändå är inblandad på alla håll och kanter ska jag inte gå så långt som att kalla filmen för ”dålig”. Däremot saknade jag något för att jag skulle bli ordentligt engagerad i det The Irishman vill berätta om. Och då menar jag absolut inte fler spelminuter eftersom de 209 som nu bjöds var på tok för många, redan de. I alla dessa tre aspekter påminner The Irishman händelsevis om min upplevelse av Tarantinos Once Upon…

I fallet The Irishman hade jag exempelvis önskat mig en fylligare bild av maffiakulturen(s makthierarkier), en mer komplett beskrivning av samtidshistorien (alternativt tidsandan) eller komplexare personporträtt. De här väldigt olika möjligheterna ger kanhända vid handen att jag saknade en tydlig linje i filmen.

Om filmen siktat på en historia om alla de miljöer som Frank Sheeran rör sig i, sedda genom hans ögon, skulle antingen de ha behövt vara mer detaljerade eller han mer intressant som huvudperson. Skulle den vara en historia om hur en man jobba med att kallblodigt skjuta folk i huvudet skulle denne man också ha behövt vara mer intressant eller försöken att krypa in under huden på honom mer seriösa. Skulle den vara en historia om Jimmy Hoffa skulle han och hans organisation behövt stå mer i centrum.

Nu blev det varken hackat eller malet i Steven Zaillians manus (baserat på Sheeran-biografin I Heard You Paint Houses av författaren Charles Brandt). Jag fick ingen känsla för var Bufalinos organisation befann sig i den amerikanska maffia-hierarkin, hur de påverkade sin samtid, hur Hoffa egentligen byggde upp och skötte sin organisation eller hur han påverkade sin samtid. Vissa saker beskrivs förvisso i detalj (exempelvis vissa personers mer eller mindre våldsamma hädanfärd), men jag har svårt att placera dem i ett sammanhang, medan andra (typ frasen ”paint houses”) i bästa fall flyger förbi i ögonvrån. Med tanke på speltiden (sade jag att filmen är 209 jävla minuter lång?) tror jag att Sheerans historia hade tjänat på att antingen utökas till en serie eller tajtas upp med en sisådär 30-60 minuter.

Däremot störde jag mig betydligt mindre än jag hade vågat hoppas på farbrödernas föryngrings-CGI. Det ska väl erkännas att Robert De Niro knappast ser ut som om han är blott 35 ungdomliga år första gången hans irländare stöter ihop med Joe Pescis Bufalino. Eller att Pesci vid det tillfället verkligen ser ut att vara nästan 20 år äldre än De Niro. Men det är bara vid ett par tillfällen som jag hajar till för att det ser direkt konstigt ut, rent ansiktsmässigt. En 70-plus-kropp är däremot svårare att maskera, varför det blir en smula märkligt när en hyfsat ung pappa rörelsemässigt snarare ser ut att tillhöra samma generation som sin egen far. Fortfarande kan jag dock tycka att det skulle vara bättre att lägga CGI-bucksen på en ung skådis istället. Andra skådespelare än 70+-farbröder behöver också ställa mat på bordet.

Mycket har skrivit och sagts om rollprestationerna från särskilt De Niro, Pacino och Pesci. De Niro var alldeles för nollställd för att jag skulle få ut särskilt mycket av hans Frank Sheeran. Det sägs omgående att Sheeran var en man som följde order, punkt slut, och så mycket mer blir han aldrig. Inte heller vad han tycker om den rollen. Jag kan inte riktigt relatera till beskrivningen att De Niro skulle ha varit ”rather emotional” när han berättade för Scorsese om Frank efter att ha läst Brandts bok. Det är då inget som syns på skärmen.

Pacino var väl varken bättre eller sämre än han brukar vara i sina hetlevrade roller. Däremot tyckte jag mycket om Pescis Bufalino, möjligen för att jag har minst erfarenhet av skådespelaren som något annat än högljudd och tokrolig eller komplett galen. Pescis prestation gör att man uppmärksammar honom, trots att han ofta befinner sig lite i bakgrunden. Hans gammelmansdarriga pillande med tummen mot fingrarna var en särskilt fin detalj.

Om The Irishman får vila lite och jag får vara ganska mycket mer påläst inför en omtitt tror jag filmen har potential att växa till sig. Men i nuläget är den inte så mycket mer än en alldeles för lång gubb-film.

Flera har ändå satt av en massa tid för irländaren:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film!

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Läs hela inlägget här »

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.

Läs hela inlägget här »

gangsters-guns-and-zombiesMed en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg