You are currently browsing the tag archive for the ‘Gangster’ tag.
alt. titel: Dødens ekko
Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.
Och nej, någon tokroligt hysterisk historia om ett par som kidnappar spädbarn är inte Miller’s Crossing, det är så sant. Eventuellt skulle jag kunna skylla min hågkomst på att jag vid den här tiden just börjat odla mitt filmintresse (tack vare samma eminenta Filmstudio) och därför inte hade bättre vett att uppskatta det jag såg.
För vad finns det egentligen att inte gilla med brödernas karakteristiskt lätta berättarhandlag, hjärtlösa rollfigurer, lyxiga miljöer, makabra humor eller Carter Burwells irländskt inspirerade score? Likt en namnlös samurajföregångare får Tom Regan arbeta frenetiskt för att så split mellan gangsterbossarna Leo O’Bannon och Johnny Caspar och samtidigt ligga steget före. Både bossarna, deras hejdukar samt hans bookmaker.
Regan, spelad av Gabriel Byrne, är hela tiden så samlad att man nästan skulle kunna tro att han är en robot. Oavsett om han släntrar ut från en klubb där en polisrazzia är i full swing eller får stryk tycks han aldrig förlora fattningen. Och det finns många sådana tillfällen eftersom Miller’s Crossing utspelas under förbudstiden. Kanske ligger det något i anklagelsen om att Tom Regan, till skillnad från de två bossarna, saknar hjärta?
Om inte annat blir man nyfiken på vad som driver karln. Dels i försöken att hetsa O’Bannon och Caspar mot varandra, dels huvudstupa-dykningen rakt ned i sin egen undergång. Han mottar de oundvikliga beskeden att hästarna han satsat på aldrig ens nått mållinjen utan så mycket som en ryckning i näsvingen och placerar i nästa andetag ett kollugnt nytt vad. Relationen till O’Bannons ”twist” Verna ligger på ungefär samma nivå. Gabriel Byrne är fenomenal på att spela en fatalist som å ena sidan verkar ha gett upp allt men som å den andra på något sätt fortsätter att trampa vidare.
Likheterna mellan Miller’s Crossing och Akira Kurosawas Yojimbo är inte så långsökta som man skulle kunna tro. Joel och Ethan har, i likhet med sin japanske föregångare, plockat en hel del inspiration från Dashiell Hammett (särskilt romanerna The Glass Key och Red Harvest). Samtidigt har de vridit till hela anrättningen Coen-style så att Miller’s Crossing å ena sidan är en klassisk gangster-historia men å den andra också använder sig av stereotyper på ett sätt som antingen driver med eller driver fram berättelsen. Exempelvis i fallet med stadens borgmästare och polismästare, vilka springer fram och tillbaka mellan O’Bannon och Caspar som kuschade knähundar.
Emellertid undrar jag om inte Miller’s Crossing döljer ytterligare ett lager, som i och för sig inte är särskilt långsökt när det gäller Coenbröderna. Scenen där John Politos Johnny Caspar sitter och skrockar mot bakgrunden av en flammande eld gör att det ligger nära till hands att fundera på om det ändå inte finns något djävulslikt över honom. Vilket i så fall skulle göra Albert Finneys välpolerade Leo till Gud. I så fall är det kanske möjligt att se Tom Regan en ängel, exempelvis Jophiel vilken inte bara kastade ut Eva och Adam från paradiset utan också straffar de som sätter sig upp mot Gud?
Men det är nog att dra det hela lite väl långt. Jag uppfattar att grunden till Miller’s Crossing snarare har ett mänskligt fundament. Kanske är det till och med så enkelt att Johnny Caspar får sätta ord på det redan i den The Godfather-inspirerade inledningsscenen? ”Friendship. Character. Ethics.” Begrepp som ingen av filmens rollfigurer kommer ens i närheten av. Utom kanske en?
Annonser
alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe
Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!
alt. titel: Easy Money
Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).
alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1
Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.
Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »
De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.
Med en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Dryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.
Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!