You are currently browsing the tag archive for the ‘Neil Gaiman’ tag.

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.

Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.

Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.

Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.

I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.

Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.

Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.

Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon förvisso inte men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.

Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.

I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.

Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.

Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

Annonser

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Läs hela inlägget här »

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

ParaNormanFolk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.

Läs hela inlägget här »

Fler författare än Stephen King skriver novellsamlingar. När Filmitch rekommenderade Neil Gaimans två samlingar Fragile Things (2006) samt Smoke and Mirrors (1998) som brittens bästa böcker var det klart att jag blev nyfiken. Smoke and Mirrors innehåller material främst skrivet under 90-talet (men här gömmer sig till och med så tidiga alster som 1984) medan Fragile Things tillhandahåller det tidiga 00-talets produktion. Läs hela inlägget här »

Myths and LegendsMyths and Legends of Ancient Greece and Rome (1880)

Det här är boken för alla som är så unga (not so young anymore, though…) att de tror att Herakles egentligen heter Hercules och springer omkring på Nya Zealand för att slåss mot diverse monster. Det är också boken för alla som liksom jag tycker att den absolut bästa julkalendern på TV inte är Trolltider eller Teskedsgumman, utan Stjärnhuset från 1981 med Sif Ruud och Johannes Brost som Mytha och Astro. Det var min första bekantskap med grekisk mytologi och det gjorde ett outplånligt intryck (Herkules Jonssons storverk skulle möjligen också kunnat kvalificera för detta, om det inte vore för att den sändes tre år innan jag föddes).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser