You are currently browsing the tag archive for the ‘Watchmen’ tag.

10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.

”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)

9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy…

”They called me crazy, but I’ll show them. I’ll show them all! Mwa-ha-ha-ha-ha!”

8. Precious
Kanske minns jag filmen extra väl eftersom jag läste boken innan. Men en redan stark berättelse blev till en riktigt bra film, inte minst tack vare fina rollprestationer från såväl Gabourey Sidibe som Mo’Nique och Mariah Carey.

”That was my man, and he wanted my daughter. And that’s why I hated her. Because my man who was supposed to be loving me, who was supposed to be making love to me was fucking my baby. And she made him leave. She made him go away”

7. Mary & Max
Även Mary & Max är en animerad film, men i en klart annorlunda stil jämfört med #9. En rar och finkänslig historia med ett stort mått av lätt surrealistisk och mörk humor.

”It would be good if there was a Fat Fairy. She would be a bit like the Tooth Fairy but would suck out your fat.”

6. Daybreakers
En frisk fläkt i vampyrmytologin som ställer den viktiga frågan: vad händer när vampyren är norm?

”Yeah well, life is a bitch ain’t it? Then you don’t die.”

5. The House of the Devil
Regissören Ti West har gått vidare och gjort flera bra filmer men imponerande starkt redan med sin debut. Komplett med en fingertoppskänsla som visar att det krävs lite mer än ett topplistesoundtrack för att skapa ett skräckfilms-80-tal.

”This one night changes everything for me.”

4. The Road
Iskallt, blygrått och tröstlöst. Future, you can’t beat the feeling…

”We have to watch out for the bad guys. We have to just… keep carrying the fire.”

3. Thirst
Ännu en annorlunda vampyrfilm, men annat är ju inte att förvänta från skaparen av Oldboy och The Handmaiden. En klockren kombo mellan blodsugande och Èmile Zolas klassiker Thérèse Raquin. Med en koreansk twist.

”I don’t kill anyone, you know.”

2. Inglourious Basterds
Tarantinos alternativhistoriska andra världskrigsskildring är fortfarande grymt underhållande. Tajt berättad men också mycket tack vare den oförlikneligt jovialiske Christoph Waltz som man ännu inte hade hunnit lessna på.

”I’m gonna give you a little somethin’ you can’t take off.”

1. District 9
En debut- och fantastiktung lista det här året, men toppen är fortfarande given. Sharlto Copely hade man i likhet med Waltz ovan ännu inte blivit trött på och det är en historia vars allegori funkar i all sin övertydlighet. Tyvärr har Neill Blomkamp aldrig lyckats toppa sin debut.

”When dealing with aliens, try to be polite, but firm. And always remember that a smile is cheaper than a bullet.”

Bubblare: 500 Days of Summer, Watchmen, Up, Cloudy With a Chance of Meatballs, Zombieland, Antichrist, Fantastic Mr. Fox, Whip It, Död snö, The Damned United, REC2, Harry Potter and the Half-Blood Prince, Drag Me To Hell, Moon, A Single Man

Andra som tyckt till om filmåret 2009:
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Annonser

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

From Hell MooreMan behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

DreamsongsNi som trängtar efter George Raymond Richard Martins sköna fix i väntan på den sjätte (och sista? Näst sista?) delen i A Song of Ice and Fire, förtvivla ej. Hjälpen är nära! Och för de som inte är riktigt så abstinensdarriga att ni knappt kan klicka hem Dreamsongs från närmaste e-bokhandel, hur kan man inte bli lite småkär redan i undertiteln på denna samling?!

Jag tillhör kanske inte de riktigt abstinensdarriga, framförallt eftersom jag har lagt in ASoIaF i kryokammaren i väntan på seriens fullbordan. Korkat eller ej, eftervärlden får döma mig. Därför var det nu ett bra tag sedan jag senast tog en vända med författaren.

Läs hela inlägget här »

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »

Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.

Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser