You are currently browsing the tag archive for the ‘Watchmen’ tag.

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Men bara för att vår huvudperson Soren nu råkar ha fjädrar, näbb, klor och två vingar är det väl ingen större tveksamhet om hur historien om den unge tornugglan kommer att utveckla sig? Särskilt som han är en drömmare som lever högt på legenderna om de mystiska ”guardians” som hans pappa berättar för honom och syskonen Kludd och Eglantine.

Förhållandet mellan Soren och brorsan Kludd är lite spänt och inte blir det bättre när de båda kidnappas av ett gäng mystiska ugglor som kallar sig för ”pure ones”. Kludd blir genast attraherad av budskapet att tornugglor tillhör en priviligierad och stark överklass, vars rättighet det är att tvinga lägre stående ugglearter att arbeta för dem. Soren visar däremot med en gång sitt stora hjärta och goda vilja genom att ställa sig på den lilla kaktusugglan Gylfies sida.

Soren och Gylfie lyckas dock fly sin fångenskap, träffa ett par kompisar samt, efter en heroisk flygtur över öppet hav, hitta och varna de mytiska guardians för vad pure ones-elakingarna har för sig. Men frågan är om inte guardians också har en eller två elakingar i sina led.

Nej, det är en no-brainer att se vart denna film (baserad på de tre första (av 24 stycken!) böckerna av Kathryn Lasky i serien Guardians of Ga’Hoole) är på väg. Inte heller är det särskilt svårt att se så pass tunga influenser från särskilt Lord of the Rings och Star Wars att man närmast kan börja kalla det för stöld. Vad sägs om den onde ledaren Metal Beak som är klädd i en metallmask? Eller det faktum att Soren, när det kniper, ”hör” sin hjälte och mentor Ezylryb: ”Use your gizzard, boy! Fly inside.” Och vad sägs om den avslutande ceremoniscenen där filmen nästintill tagit samma scen från A New Hope och bara bytt ut Luke, Han och de andra mot Soren & Co?

Nå, nu är ju i och för sig både bokserien och filmen riktade till barn och ungdomar som kanske inte har hunnit se de här filmerna ännu och då funkar Legend… säkert alldeles utmärkt. Det är förstås också svårt att avgöra hur mycket av de här influenserna som kommer från författaren Lasky och hur mycket av dem som kommer från filmteamet och regissören Zack Snyder.

Legend… är filmen som väl får ses som ett slags mellanspel för den gode Snyder, inklämd som den är mellan den hyllade Watchmen och den kapitalt o-hyllade Sucker Punch. Här får man väl säga att Snyder utfört sitt uppdrag, vare sig mer eller mindre. Legend… bygger inte på något särskilt utmanande historia men är föga förvånande grymt snygg. Varenda fjäder och dun sitter där det ska och fladdrar övertygande i fartvinden. Däremot ska sägas att filmen inte uppnår samma grad av realism som Djungelboken (den standard som alla mina djurfilmer numera mäts mot) men det är ju svårt i en helanimerad rulle.

Röstcastingen är imponerande på pappret men gör tyvärr inte att filmen kan lyftas från sin grunda historia och enkla karaktärsskisser. Samtidigt ska erkännas att den hade kunnat bli avsevärt sämre om man inte valt att lägga lite kosing på namn som Jim Sturgess, David Wenham, Helen Mirren, Geoffrey Rush, Joel Edgerton, Hugo Weaving, Miriam Margolyes, Sam Neill och Abbie Cornish.

Sedan är det väl bara att luta sig tillbaka och vänta eftersom Legend… avslutas med en saftig och imponerande icke-subtil cliffhanger. Samtidigt har jag en känsla av att filmen inte alls drog in lika mycket pengar som bolagen hade förväntat sig (80 investerade miljoner gav bara 55 tillbaka i USA) vilket kanske sätter P för kommande projekt på bio. Däremot kan man ju alltid spotta ur sig undermåliga uppföljare på skiva eller streaming.

Annonser

From Hell MooreMan behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

DreamsongsNi som trängtar efter George Raymond Richard Martins sköna fix i väntan på den sjätte (och sista? Näst sista?) delen i A Song of Ice and Fire, förtvivla ej. Hjälpen är nära! Och för de som inte är riktigt så abstinensdarriga att ni knappt kan klicka hem Dreamsongs från närmaste e-bokhandel, hur kan man inte bli lite småkär redan i undertiteln på denna samling?!

Jag tillhör kanske inte de riktigt abstinensdarriga, framförallt eftersom jag har lagt in ASoIaF i kryokammaren i väntan på seriens fullbordan. Korkat eller ej, eftervärlden får döma mig. Därför var det nu ett bra tag sedan jag senast tog en vända med författaren.

Läs hela inlägget här »

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »

Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.

Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg