You are currently browsing the tag archive for the ‘Melankoli’ tag.
Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.
Marguerite Dumont sjunger nämligen inte riktigt så bra som hon själv tror. Faktum är att man skulle kunna lika hennes röst vid ljuden som kommer från ett torterat rådjur om det inte vore för att rådjuret sannolikt skulle besitta både kraftigare och mer tonsäkra röstresurser än Marguerite Dumont. Emellertid är baronessans självbedrägeri i någon mån förståeligt eftersom hela hennes omgivning deltar i det. Hennes vänner och bekanta applåderar handflatorna blodiga efter alla hennes uppträdanden och Georges (i maskopi med trotjänaren Madelbos) ser till att hon överöses med blomsterarrangemang från otaliga ”beundrare”.
Men vid just den här tillställningen har två katter smugit sig in bland hermelinerna – journalisten och författaren Lucien Beaumont samt den avantgardistiske konstnären Kyrill von Priest. Lucien fångar Marguerites intresse genom att skriva en glödande recension om uppträdandet och Kyrill lyckas därefter övertala henne att uppträda inför publik under någon slags kaosartad och obegriplig performance art-tillställning. Dessa två verkar vara de enda som inte bara ser det löjeväckande i Marguerites sångfågelsfladdrande, utan istället något beundransvärt och autentiskt. Jag föreställer mig att särskilt Kyrill förhåller sig till Marguerite ungefär som Filip Hammar gör till Hasse P.
Haken är dock att Kyrills tilltag ger Marguerite blodad tand och gör henne fast besluten att än en gång uppträda inför en allmän publik.
Hur orättvist det än kan verka gissar jag att sanna historien om societetskvinnan Florence Foster Jenkins är mer välkänd genom den amerikanska filmen med samma namn, trots att den kom ett år efter Marguerite. I och för sig kanske inte så förvånande eftersom en Oscars-nominering för Meryl Streep i huvudrollen smäller högre än en César-vinst i dito kategori för Catherine Frot i allmänhetens ögon. Och orättvise-diskussionen är i någon mening ändå bara hårklyverier eftersom det redan 2005 skrevs en pjäs om Florence, Glorious!
Jag blev oväntat förtjust i den amerikanska versionen och det är möjligt att Marguerite led en smula av att jag visste vad som komma skulle. För medan Catherine Frot säkert var värd den där César-vinsten (hon gör verkligen en mycket bra prestation som den ömkansvärda men samtidigt värdiga Marguerite Dumont) tycker jag att den franska filmen som helhet inte var lika tonsäker som jag hade önskat (om skämtet tillåts).
För min del blir det exempelvis aldrig riktigt tydligt vad det är som faktiskt orsakar Georges slutliga omvändelse. Eller varför Madelbros agerar som han gör i slutet av filmen. Marguerite präglas i mina ögon av en generell melankoli, vilken inte riktigt gifter sig med de mer humoristiska elementen även om de senare är rejält nedtonade. Men det största problemet är nog att jag helt enkelt upplevde den rent faktiska händelseutvecklingen runt Marguerite som något tunn. Det förekommer fragment av allt det som pågick i Frankrike vid den här tiden och det tror jag hade kunna tjäna på att lyftas fram i förgrunden istället för att, som nu, bara få vara en fond. Det hade kunnat vara intressant att låta Marguerite vara ingången till en mer rejäl djupdykning i en anarkistisk konstscen, jazzklubbar, drogliberalism och sexuell lössläppthet. Alternativt göra något mer av de psykologiska antydningarna att den olyckliga baronessan under alla år av sjungande egentligen ägnat sig åt en avancerad form av självskadebeteende.
Nej, den här påfågelsskapelsen är förvisso vacker att se på, välgjord på alla sätt och vis, men den lyckas inte landa riktigt rätt efter sin något vingliga flygtur.
alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken
Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.
Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »
Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.
Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.
Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.
Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.
Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Här följer fortsättningen på gårdagens inlägg om George A. Romeros klassiker Dawn of the Dead.
***
För perioden (70-talet alltså) kanske Franny framstod som en stark kvinnlig karaktär, eftersom hon inte skriker halsen ur sig vid åsynen av varenda zombie, men i backspegeln är hon inte mycket att hurra för. Hon lämnas nästan alltid kvar i “säkerhet” medan männen utför sina sysslor, en tendens som inte blir mindre när det visar sig att hon är gravid. Ett besked som Peter möter med den lakoniska kommentaren: “Do you want to get rid of it?” Vill man vara väldigt snäll skulle man kunna tänka sig att “you” i det här fallet skulle betyda Steve och Franny men eftersom han bara pratar med Steve känns det tveksamt.
Det är riskabelt att skriva om klassiker. Texten om Dawn… blev så oheligt lång att jag delar upp den. Fortsättning följer imorgon!
***
Man får väl ändå beundra chefen på TV-stationen WGON — han är fullt övertygad om att ifall det inte ständigt rullar information från just deras utsändning kommer folk att stänga av. Kaos och varningar om kommande apokalyps be damned, att stänga av TV:n är det sista en Riktig Amerikan gör! Francine Parker som arbetar på samma TV-station är något mer samvetsöm, hon vill inte sända direkt felaktig information till det ärade publikum. Snart behöver hon dock inte bekymra sin moral med sådana funderingar, stationen är beordrad att stänga ned sina sändningar vid midnatt. Som kamerakillen påpekar: “our responsibility is finished”.
That’s what HE said!