You are currently browsing the tag archive for the ‘Melankoli’ tag.
Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.
Jonas hakar på för att han inte har lust att tillbringa ännu en midsommarafton med sin påstrukne svärfar. Pia, Jenny och Ruben är på plats eftersom de tyckte att de skulle kunna bli kul att träffa ”the old gang” igen. Karl-Erik har inga problem med att låta sig själv sjunka ned i minnen av en bättre tid. Och Amaltea… Tja, ingen är faktiskt riktigt säker på varför Amaltea är där.
Så, om du skulle iväg på en sådan där återträff, vad är det värsta du kan föreställa dig skulle hända? Spriten slut innan alla druckit tillräckligt? Alla faller tillbaka i sina gamla roller och börjar bråka, alternativt hångla, med varandra? Sjökaptenen blir så packad att ni måste stanna kvar på den förbannade ön hela natten? Try again!
Nu kommer ju den riktigt svåra frågan – kan Tjärven anses vara så pass gammal att den är ok att spoila? Jag kan ju försöka hålla mig på mattan i det avseendet så får vi väl se hur det går? Nå, eftersom det är en text från John Ajvide Lindqvist är det kanske inte så svårt att räkna ut att något Hemskt kommer att hända på det lilla skäret.
Men som så ofta i skräckskildringar, både i bok- och filmform och särskilt när det gäller överlevnadsskräck, är det förstås inte bara det yttre hotet som riskerar att decimera den lilla gruppen. Särskilt som Ajvide Lindqvist är en fena på karaktärsbeskrivningar. Här får varje deltagare åtminstone ett litet utrymme för sig själv som gör att läsaren identifierar dem som personer och inte bara kanonmat.
Med tanke på att Tjärven inte är en fullängdsroman och det dessutom händer rätt mycket runtomkring tror jag att det var ett smart drag att slänga in återträffen. Både som ett logiskt argument för att just de här människorna träffas just nu och som en resonanslåda för att lite snabbare kunna bygga både personer och relationer. Ungdomens Tracks-band får ackompanjera vuxenhetens bekymmer. Känner man sig i underläge kan man alltid tråka någon annan för att denne har kassetter med Modern Talking.
Språket är omsorgsfullt, noggrant och detaljerat. Äckeleffekterna sitter där de ska och är man kräsmagad är nog Tjärven inget att satsa på. Över hela berättelsen svävar emellertid ett visst mått av melankoli, vilket ibland till och med tillåts spilla över på Monstren. Att kalla deras rörelsemönster för ”hjälpsökande” blev mer effektfullt än jag hade kunnat ana.
Många av detaljerna kan monteras ihop till en produkt som är subtil och brutal på en och samma gång. Men som jag noterat i andra fall med författaren finns också de där lösa delarna som av någon anledning alltid tycks bli över när man är färdig. De övertydliga musikreferenserna störde mig inte så mycket den här gången, antingen för att de kändes förhållandevis välmotiverade i sammanhanget ”återträff med klass som tog studenten i mitten av 80-talet” eller för att det var referenser som jag själv hade en relation till (ja, jag veeeet att Modern Talking gjorde samma låt hundra gånger om, de var roliga ändå).
Då kändes med det mer påklistrat med Rubens TV-jobb som klippare av realitysåpor och hans allmänna skräckfilmskompetens. Kommentarer av typen ”Om det här vore Robinson…” är oerhört svåra att få till utan att de känns krystade och sökta. Jag känner mig heller inte helt säker på greppet att låta läsaren uppleva världen inifrån Monstret och på så sätt också leverera någon slags förklaring till det som händer. Jag tyckte nog mer om Tjärven innan just det perspektivet tilläts ta plats.
Tjärven fanns länge bara tillgänglig på digitala medier (en anledning till att det mig så pass lång tid att komma fram till den) men inkluderas sedan 2016 i novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben. Bara att välja det bokmedium man känner sig bekväm med. It’s a brave new world!
Annonser
Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.
Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.
Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.
Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Här följer fortsättningen på gårdagens inlägg om George A. Romeros klassiker Dawn of the Dead.
***
För perioden (70-talet alltså) kanske Franny framstod som en stark kvinnlig karaktär, eftersom hon inte skriker halsen ur sig vid åsynen av varenda zombie, men i backspegeln är hon inte mycket att hurra för. Hon lämnas nästan alltid kvar i “säkerhet” medan männen utför sina sysslor, en tendens som inte blir mindre när det visar sig att hon är gravid. Ett besked som Peter möter med den lakoniska kommentaren: “Do you want to get rid of it?” Vill man vara väldigt snäll skulle man kunna tänka sig att “you” i det här fallet skulle betyda Steve och Franny men eftersom han bara pratar med Steve känns det tveksamt.
Det är riskabelt att skriva om klassiker. Texten om Dawn… blev så oheligt lång att jag delar upp den. Fortsättning följer imorgon!
***
Man får väl ändå beundra chefen på TV-stationen WGON — han är fullt övertygad om att ifall det inte ständigt rullar information från just deras utsändning kommer folk att stänga av. Kaos och varningar om kommande apokalyps be damned, att stänga av TV:n är det sista en Riktig Amerikan gör! Francine Parker som arbetar på samma TV-station är något mer samvetsöm, hon vill inte sända direkt felaktig information till det ärade publikum. Snart behöver hon dock inte bekymra sin moral med sådana funderingar, stationen är beordrad att stänga ned sina sändningar vid midnatt. Som kamerakillen påpekar: “our responsibility is finished”.
alt.titel: Kärlek, vänskap, hat
Jag tycker att jag känner mig förhållandevis familjär med novellsamlingar, inte minst tack vare herr Stephen King och hans idoga novellskrivande som med jämna mellanrum samlats i oftast väldigt trevliga utgåvor. Det fina med novellsamlingar är ju nämligen att även om allt kanske inte är tipptopp kan man oftast hitta ett eller till och med ett par guldkorn.
Hanteringen av odöda (2005)
Stockholm ligger utslaget i augustihettan. Inte blir det bättre av att alla stadens invånare drabbas av sprängande huvudvärk. När trycket väl lättar har en annan press uppstått. Nyligen döda människor har återfått någon form av liv och både samhället och enskilda individer kämpar förtvivlat med att hantera närvaron av de ”omlevande” både praktiskt och mentalt.
That’s what HE said!