När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.

Dödsfallet innebär dock att Charlie måste släppa det han har för händer i London – jobb, en fästmö samt begynnande bröllopsplaner – och dra iväg till Florida. Där träffar han en grupp kvinnor med oklara krafter som kände hans far och dessutom vet att berätta att Charlie är utrustad med en bror, Spider. Frågan är dock om Charlies försök att kontakta denne ny-gamla bror ska visa sig vara hans livs största misstag.

Jag gick in läsningen av Anansi Boys med hopp om en ny American Gods, vilket var ett misstag. Jag ska dock inte vara melodramatisk och påstå att det var mitt livs största (det är ett ämne för en helt annan text). Anansi Boys är välskriven, fantasifull, lättsam, spirituell, smart och rolig på det där sättet som jag kommit att börja förvänta mig från Neil Gaiman. Möjligen gör dess fokus på trickster-karaktären Anansi berättelsen något mindre melankolisk än exempelvis The Ocean at the End of the Lane.

Samtidigt har vi ju då Fat Charlie som, i egenskap av en Gaiman-protagonist, i sig själv är en ganska melankolisk typ. I likhet med Neverwheres Richard Mayhew är Fat Charlie ingen som Agerar. Det är knappt att man kan påstå att han re-agerar. Snarare låter han sig skuffas runt i livet, även om hans relation med fästmön Rosie inte kan sägas vara lika hemsk som Richard och Jessicas var. Den kryddan står isåfall Rosies mor för, en kvinna som enligt Fat Charlie sannolikt skulle vara den enda överlevande efter ett kärnvapenkrig, tillsammans med horder av radioaktiva kackerlackor.

För att injicera lite agens i hans liv krävs alltså att Charlie kommer i kontakt med brodern Spider, vilken tycks ha fått ärva all faderns bonhomie och förmåga att få folk runt omkring sig på gott humör. Eller i alla fall inte ha några invändningar till att gå vidare till den där coola festen eller svepa den där tionde drinken. Men som alla sådana personer kan Spider möjligen också vara lite egotrippad.

Trots alla snälla ord jag skulle kunna strössla över Anansi Boys har Gaiman här tyvärr byggt en värld som jag känner mig ganska sval inför. Eller också är det Fat Charlies inre resa som inte engagerade överhövan. En bok om en trickster-figur ska gärna ge mig samma underhållning som en heist-berättelse. Jag vill kunna både skratta och häpna över smarta vändningar och klurigheter men Anansi fallerar även på den punkten.

Tyvärr fick jag inte alls samma hisnande känsla av förundran som en del av Gaimans andra böcker har gett mig. Jag känner mig heller inte särskilt nyfiken på att fundera vidare på hur Fågelkvinnan, Anansi och Tiger hänger ihop med varandra eller i hur många väderstreck deras andevärld sträcker sig. Däremot blev jag sugen på att läsa om American Gods och det är ju inte det sämsta.