Dark Shadows (2012)

En ung kvinna sitter på tåget på väg norrut. Hon håller hårt i handen en platsannons för ett guvernantjobb i den mainska staden Collinsport. Men vi förstår snart att hon inte är nervös för att inte få jobbet, utan snarare att ta sig igenom intervjun utan att glömma bort det namn hon ger sig själv: Victoria Winters. Vem är Victoria och vad flyr hon ifrån?

Inte för att hon hade behövt vara särskilt orolig för nyfiket snokande hos familjens Collins, de har fullt upp med sina egna problem. Matriarken Elizabeth försöker förgäves upprätthålla familjen och dess ställning men tvingas se välstånd och status långsamt ätas upp av konservkonkurrenten Angel Bay. Dottern Carolyn kan inte nog snabbt flytta till New York och brodern Roger sörjer fortfarande sin fru som gick bort för tre år sedan.

Det gör däremot inte hans son David som å andra sidan hävdar att han ofta pratar med sin döda mamma. Till hushållet hör också psykiatrikern Julia Hoffman och tjänarna Willie samt den uråldriga Mrs. Johnson. Snart utökas även hushållet på det imposanta godset Collinwood med den excentriske släktingen Barnabas som är ovanligt blek (till och med för att vara britt) och har en märklig aversion mot solljus.

I Dark Shadows, som bygger på en TV-såpa från sent 60- och tidigt 70-tal, levererar Tim Burton dels en tokrolig komedi där de komiska elementen framförallt bygger på kulturkrockarna mellan Barnabas förfinade gentlemannastil, vilka bland annat dikterar att den finaste komplimang man kan ge en kvinna är att berömma hennes barnafödande höfter, och filmens nutida 1970-talet med rockmusik, bilar och hippies. Det är tydligen också meningen att vi ska tycka att det är rätt kul att Helena Bonham Carters Dr. Hoffman är lite halvlullig mes hela tiden.

Dels försöker Burton göra en av sina patenterade vackra och lite sorgesamma sagor om kärlek, där Barnabas blir vampyr för att han försmår den vackra tjänsteflickan Angelique, vilken visar sig vara en häxa. Hon ser dessutom till att Barnabas älskade Josette gjuter platt fall-döden vid Widow’s Hill.

Filmen ska dessutom vara lite lagom läskig eftersom Barnabas ändå ska vara en vampyr som faktiskt måste döda för att själv överleva, även om han på sant nutida vampyrmanér säger sig avsky den driften hos sig själv.

Det säger sig nästan självt att inga skakningar i världen på dressingflaskan som är Dark Shadows kan gifta ihop komedioljan med sagovinägern. Och som om detta inte vore nog har Burton (eller möjligen manusförfattaren Seth Grahame-Smith) dessutom valt att slänga in ett par scener som definitivt är mer ”vuxna” till sin karaktär och som inte ens är i närheten av att kunna klämmas ned i den sorgligt separerade vinaigretten.

Det är tyvärr inte stort mer att göra än att konstatera att det är ett bra tag sedan Tim Burton gjorde filmer som Edward Scissorhands. Antagligen ligger denna gamla pärla särskilt nära till hands eftersom även Dark Shadows innehåller en vitsminkad Johnny Depp, ett gammalt stenhus och jakten på en omöjlig kärlek.

För all del, Dark Shadows gräver sig verkligen inte ned till Planet of the Apes-nivå men den ger som sagt ett splittrat intryck, möjligen beroende på dess såpa-ursprung. Den försöker vara flera saker samtidigt och rikta sig till flera målgrupper samtidigt, med det förutsägbara resultatet att inga av de olika delarna riktigt fungerar. Burton har helt enkelt inte lyckats hitta filmens tyngdpunkt, dess naturliga fokus.

Handlingsmässigt rör sig Dark Shadows i flera parallellspår som aldrig konvergerar på ett tillfredsställande sätt. Vi har beefen mellan Angelique och Barnabas, Barnabas odödliga kärlek till Josette, Collinsfamiljens uppgång och fall (orsakat av en förbannelse kastad av Angelique), vad som egentligen hänt med Davids mamma, varför Victoria inte vill skylta med sitt riktiga namn och den eventuella förvandlingen av Dr. Hoffman.

Det här gör också att eftersom många av karaktärerna har sin specifika storyline, dyker de bara upp när just deras handling plockas upp och då har man nästan hunnit glömma bort vad de egentligen gör där. Det sker ingen som helst karaktärsutveckling, man får den lite halvhumoristiskt dysfunktionella familjen Collins olika medlemmar presenterad för sig i sedvanlig TV-serie-stil men sedan händer inget mer med dem.

Michelle Pfeiffers matriark Elizabeth visar förvisso (framförallt i scenerna mot Johnny Depp) varför hon är en skådespelarkraft att räkna med. Desto mer orättvist då mot Eva Green, vilken som häxan Angelique får betydligt mer utrymme men till ingen nytta eftersom hon gör en usel prestation. Nog för att en tvåhundra år gammal häxa måste kunna tillåtas att vara lite stel, men det får ändå finnas gränser för den hänsyn man kan ta till ålderssärbehandling.

Jackie Earle Haley är totalt bortkastad i en roll med minimal betydelse och Chloë Grace Moretz får inte heller särskilt mycket att jobba med innan hon visar upp överraskande krafter i femtielfte timmen, vilka därmed stör mer än de tillför. Men hej, uppföljare antar jag…

Jonny Lee Millers Roger upptäcker uppenbarligen själv hur liten funktion han fyller i det stora hela eftersom han försvinner ur handlingen väldigt hastigt och lustigt. Och trots att filmens nutida del inleds med bilderna av Victoria går det också långa stunder när den relativa nykomlingen Bella Heathcote prydliga uppenbarelse inte syns till överhuvudtaget.

Filmen påminner om situationen som uppstår när man ”bara ska in lite snabbt på affären” och därför inte tar varken korg eller vagn. Efter en förpackning hushållspapper, några äpplen, en gurka, en liter mjölk och en chokladbit går det liksom inte längre. Alltid är det något som rasar i backen och då har man ändå glömt minst tre grejor till som man egentligen behövde.

Dark Shadows har många element som känns typiskt Burtonska. Men när de nu är så karaktäristiska för regissören skulle man kanske förvänta sig att de bara blir bättre och bättre, allt eftersom han blir skickligare på att utnyttja dem. Istället känns det hela bara rätt trött, det typiskt Burtonska blir inte det excellerande i handlag som det skulle kunna bli utan framstår snarare som en välanvänd snuttefilt. Trygg för Mr. Burton (och kanske även hans trogna vapendragare Johnny, Helena och Danny) men föga upphetsande för resten av världen.

Dark Shadows var en föredömligt trevlig gemensam Filmspanar-aktivitet i likhet med exempelvis The Avengers. Nyfiken på om jag (igen) var tjurigast i gänget?
Fiffis Filmtajm
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

13 reaktioner till “Dark Shadows (2012)”

  1. Haha, jag älskade din liknelse med vinaigretten.

    Sen tycker jag att du är lite för hård mot några av skådespelerskorna. Jag tyckte att filmen manade fram deras prestationer. Och om något var du alldeles för snäll, vältalig, om filmens obefintliga handling.

    Mainska… 🙂

  2. Jag var nästan lika tjurig som du Sofia. Du brukar ju ofta ta upp genusperspektiv, visst var det lite halvdant när man tänker efter? I princip handlar det ju om att alla dessa kvinnor är betuttade i Depp. Och håller den egentligen för ett sånt där B-test?

    Din affärsliknelse var synnerigen träffsäker.

  3. Att handlingen tappar fokus var mitt störta problem också, filmen började bra, men sen så kändes det som Tim tappade bort sig i allting. Jätte bra recession!

  4. @Henke: Det var snällt sagt, jag var rätt nöjd med den själv 😉 Men var inte det snarare problemet med filmen — den hade alldeles för många handlingar?

    @Jessica: Genusperspektivet var ärligt talat inget som kom för mig eftersom alla karaktärerna var mer eller mindre osympatiska. Utom möjligen David, då. Och egentligen var det väl bara Angelique och Victoria/Maggie/Josette som var galna i Depp? Julia ville ju bara ha hans blod. Ett Bechdeltest borde inte vara några större problem, flera kvinnliga karaktärer som alla pratar med varandra om annat än män. Men visst, Barnabas är ju det prisma varigenom allt speglas. Vad snäll du är — även den var jag faktiskt rätt nöjd med när den till slut dök upp 😉

  5. Hahaha, ja du verkar ha varit tjurigast men jag trodde du skulle vara ÄNNU tjurigare. Jag trodde du skulle starta den sura motorsågen och bara go fucking Burton-bananas men där hade jag fel 😉

  6. @filmitch: Åhå, det är tjuritch som inleder sommaren? 😉 Med hopp om att jag snart får läsa ranten i en blogg nära mig.

  7. Haha, ja, den där handlingen går helt enkelt inte att skaka ihop till nån sorts helhet. Det var faktiskt länge sen jag såg en film som var så splittrad. Man ska känna sympati för Depp (antar jag) men varför låter då Burton honom ha ihjäl ett gäng störtsköna hippies.

    Och som du skriver, Vickys roll i det hela? Precis som David försvann hon under typ 45 minuter. Hela början är ju upplagd som om det vore henne det handlade om.

    Och ändå gav jag filmen 2,5 Filmspanarikoner. 😉

  8. @Jojjenito: Det där med hippiesarna misstänker jag var en grej som fick vara med tack vare comic relief och som man antagligen inte ens reflekterade över vad det eventuellt skulle säga om Barnabas vampyr-personlighet.

  9. Comic relief? Ja, det kanske var komiskt fram till att han massakrerade dem. Då blev det bara tragiskt. Åtminstone så blev stämningen helt fel och obekväm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: