You are currently browsing the tag archive for the ‘Los Angeles’ tag.
alt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood
Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.
Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?
Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.
Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.
Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.
Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.
Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.
Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.
Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.
För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.
Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.
Annonser
Att vara polis i Beverly Hills är säkert ingen dans på rosor. Snorkiga rikemansungar som buskör i mammas Jaguar, affärsmän som försöker köpa sig fria från anklagelser om våldtäkt och hundägare som inte orkar släpa på en pooper scooper när de ska rasta jycken.
P
å 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!
För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.
Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…
Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.
alt. titel: Trassel i natten
Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?
That’s what HE said!