You are currently browsing the tag archive for the ‘Los Angeles’ tag.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…
Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.
alt. titel: Trassel i natten
Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Vår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.
Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.
I sin andra publicerade roman vände sig Stephen King till ett än mer klassiskt skräcktema än telekinesi och nerblodade tonåringar – vampyrer. Han beskriver att boken tog sin början i ett samtal mellan honom och hustrun Tabitha om vad som skulle hända ifall vampyrernas vampyr (Dracula, duh…) skulle anlända till ett nutida USA istället för ett victorianskt Storbritannien.
Ujujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.
På förekommen anledning av inlägget hos Fredrik on Film om superhjältar, vilket bland annat ta upp kedjan Röda nejlikan-Zorro-Batman.
***
Den unge Diego de la Vega återkommer till Los Angeles (eller El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles som staden ursprungligen hette) efter en sejour i världsmetropolen Madrid. Men pappa Alejandro är besviken. Vad är det för mespropp som hans son har förvandlats till? Unge Diego verkar mest intresserad av meningslösa ting som vackra kläder och personlig hygien. Han vill inte alls slåss mot det orättvisa styret som den girige Don Luis Quintero har infört, med stora beskattningar av befolkningen för att kunna smörja det egna kråset.
That’s what HE said!