You are currently browsing the tag archive for the ‘Los Angeles’ tag.

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Nå, det fanns ju ingen anledning att hoppa över en omtitt på Constantine för det. Något står inte rätt till i Los Angeles och då är John Constantine (sug gärna på initialerna J.C. en stund…) ändå rätt härdad när det kommer till konstigheter. Uppdraget som en slags ockult privatdetektiv inbegriper i vanliga fall att fördriva halvdemoner till helvetet men nu börjar tvättäkta demoner att dyka upp lite var stans i den mänskliga världen.

Detta är ett direkt brott mot de regler som sattes upp i tidernas begynnelse när Gud och Lucifer slog vad om mänsklighetens själar. Olika former av förslag, påtryckningar och hjälpsamma knuffar i ”rätt” riktning är helt ok men människans fria vilja måste ändå få råda. Vilket blir lite svårt när man är besatt eller hotad till livet av en livs levande larvdemon. Något är på gång som kommer att stjälpa den känsliga balans som rått ända sedan vadslagningen. Kan det eventuellt hänga ihop med att spjutet som stacks i Jesu sida på korset är återfunnet och på väg till Änglarnas stad?

Constantine vilar som synes tungt på historierna om fallna änglar och hur de ska ha skapat halvblod eller nefilim när de avlade barn med mänskliga kvinnor. Filmens historia har också plockat in Gabriel och Balthazar som några slags lagledare för den goda, respektive onda, sidan. Det är väl inte helt klart om det innebär att de också är halvblod eftersom riktiga änglar och demoner som sagt egentligen inte ska kunna befinna sig i samma dimension eller plan som människorna.

Strunt samma, det viktiga är framförallt den katolska övertygelsen att det här med Gud, Lucifer, änglar, demoner, himmel och helvete är reella företeelser som i större eller mindre utsträckning påverkar människorna. Föga förvånande blir därmed också det katolska förlåtelseperspektivet av stor betydelse då det visar sig vara John Constantines främsta drivkraft.

Har filmen Constantines främsta drivkraft varit att skapa ett universum som är 100 procent troget de katolska trossatserna? Tveksamt. Kanske handlar det inte ens om att skapa en film som håller för någon närmare granskning. Snarare läggs betoningen på det visuella; kameraarbete, CGI, design, ljussättning (regissören Francis Lawrence står bakom de sista Hunger Games-filmerna som i alla fall också var ruggigt snygga). Plus en coolt kedjerökande och långrocksbeklädd Keanu Reeves i rollen som John Constantine.

Det som förutom designen fortfarande funkar bra är också den fullkomligt inspirerade rollbesättningen av Tilda Swinton som Gabriel och Peter Stormare som Lucifer. Att Gabriel sedan rent historiemässigt sätter foten rakt i den välbekanta robot-AI-fällan spelar mindre roll.

Däremot har filmens CGI-effekter börjat se rätt ålderstigna ut, både de som gäller miljöer och de som gäller monster. Tydligen ska filmens vision av helvetet påminna om gamla femtiotalsklipp som visar tryckvågen från en kärnvapenexplosion men tyvärr blir det hela bara lite för likt Peter Jacksons Mordor.

Men jag måste erkänna att jag, på samma sätt som när jag såg filmen första gången, fortfarande blir tjusad av en värld full (ok, överlastad) med religiösa symboler, kristen mytologi, änglar och demoner. Keanu Reeves repriserar i princip sin Matrix-Neo med en liten extra hint av cynicism men han gör ju den rollen rätt bra. Jag väljer att inte granska historien allt för nära i sömmarna utan nöjer mig med att finna ett barnsligt stort nöje i flugmoln och Amityville Screech Beetles.

Demonstatus:
Se ovan… Constantine är helt enkelt fullskiten med riktiga demoner. Vars främsta syfte är att besätta människor. Tvångsföreställningarna tycks däremot vara halvblodens gebit.

Annonser

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

into-the-nightalt. titel: Trassel i natten

Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?

Läs hela inlägget här »

cafe-society

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Läs hela inlägget här »

Salems lotI sin andra publicerade roman vände sig Stephen King till ett än mer klassiskt skräcktema än telekinesi och nerblodade tonåringar – vampyrer. Han beskriver att boken tog sin början i ett samtal mellan honom och hustrun Tabitha om vad som skulle hända ifall vampyrernas vampyr (Dracula, duh…) skulle anlända till ett nutida USA istället för ett victorianskt Storbritannien.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg