Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)

Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.

För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.

Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.

Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.

Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?

Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)

Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.

Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.

Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.

Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.

Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.