You are currently browsing the tag archive for the ‘Föräldralös’ tag.

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Annonser

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

jane-eyre-1934Nå, ska man börja se Jane Eyre-adaptioner kan man lika gärna börja från början…

Och redan där närmar jag väl mig något slags epic fail, för om man kan bli förvånad över hur mångahanda syrran Emilys Wuthering Heights-adaptioner är, är det noll och intet jämfört med Charlottes track reckord för Jane Eyre. Wikipedia spottar ur sig dryga tjugo filmer och av dem är åtta stumfilmer.

Läs hela inlägget här »

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg