Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.
Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.
Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.
Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.
När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.
En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).
Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.
Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.
Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 