You are currently browsing the tag archive for the ‘Föräldralös’ tag.
alt. titel: Berättelsen om Askungen
Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.
Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.
Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?
Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.
Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.
En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.
Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.
Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.
I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)
Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.
Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.
Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.
AuGhibli är till ända. Jag kan bara hoppas att ni tyckt det varit lika roligt att läsa som jag tyckte att det var att se och skriva. Kanske har jag till och med lyckats uppmuntra till ett par japanska Netflix-besök? För egen del blev resan så pass inspirerande att jag insåg att jag inte kunde leva utan TriArts BR-Miyazaki-box.
That’s what HE said!