Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

Moonrise Kingdom (2012)

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Fortsätt läsa ”Moonrise Kingdom (2012)”

Magyk (2005)

Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Fortsätt läsa ”Magyk (2005)”

Wendy (2020)

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Fortsätt läsa ”Wendy (2020)”

X13: A Series of Unfortunate Events (1999-2006)

Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!

Fortsätt läsa ”X13: A Series of Unfortunate Events (1999-2006)”

Musikalvecka: Annie (2014)

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Annie (2014)”

Ett, tu…TV-serier! #11

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #11”

Cinderella (2015)

alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Fortsätt läsa ”Cinderella (2015)”

Ett, tu…TV-serier! #10

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #10”