You are currently browsing the tag archive for the ‘Motståndsrörelse’ tag.

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen måste kasta upp en av de få svenska filmer jag nu ändå sett när det är nationaldag och allt. Ett bevis för att det faktiskt går att producera svenska filmer som inte är tungsinta och psykologiska dramer om folk som har ångestsex. Länge leve svensk film (i alla fall när den är så här bra)!

***

Gränsenalt. titel: The Border

Iskall fimbulvinter anno 1942 i Värmland. Till soldattruppen som sköter vägspärr 83 ansluter sig Sven, bror till löjtnant Aron Stenström. Aron har, i kraft av sin militära grad, odlat en prudentlig liten mustasch på läppen och ett inte fullt lika prudentligt barn i den ogifta fästmön Karins mage. Karin och Arons största problem är att Aron aldrig får permis av major Adolfsson så att de hinner gifta sig i ”körka” (det enda värmländska ord som Karin tycks förmögen att uttala).

Läs hela inlägget här »

UtrensningAliide Truu väcks av en fluga. En stor, äcklig spyfluga som surrar runt och bara väntar på att få sätta sina snaskiga tassar på den gamla damens mat. Att få lägga sina ägg i den lilla korvbiten. Men Aliide gör sig ingen brådska, flugan ska nog vad det lider få sitt bara hon kan hålla den borta från köket.

Men flugan blir bortglömd när Aliide tittar ut genom fönstret och ser byltet av en ung flicka i sin trädgård. Vem är det? Är det säkert att gå ut och ta hand om henne eller är hon ett lockbete, ämnad att få Aliide ur huset? Till slut tar den äldre kvinnan mod till sig och tar med flickan in i huset, men på ett behörigt känslomässigt avstånd. Man vet ju aldrig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet

Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.

Läs hela inlägget här »

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »

Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…

***

Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skuggornas armé, Army of Shadows

“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.

Och nog för att jag fattar att livet i den franska motståndsrörelsen inte riktigt var som en puttrig engelsk (och så här i backspegeln ärligt talat egentligen inte särskilt rolig) sitcom. Men att det kunde framställas som så totalt ospännande, grått och ofta direkt obegripligt som i L’armée des ombres hade jag nog inte heller kunnat föreställa mig.

Läs hela inlägget här »

Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg