438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Berättandet går dock metodiskt tillväga och inleder därför med hur Martin och Johan anno 2011 går i väntans tider för att bli transporterade över gränsen. Från Somalia in i den stängda etiopiska Ogaden-regionen. Kanske blir de lite nojjiga när de förstår att ryktet om deras projekt nått så pass långt att Lundin Petrolium börjat kolla upp vad det är för typer som är och nosar i faggorna.

För det är i alla fall en vinkel på reportaget de vill försöka göra. Hur den etiopiska militären begår människorättsbrott mot sin egen befolkning med utländska företags goda minne. Däribland Lundin Petrolium i vars styrelse man under en period kunde återfinna ingen mindre än Sveriges dåvarande utrikesminister, Carl Bildt.

Eftersom Martin och Johan vill lägga den diktatoriska regimens brott i dagen blir deras naturliga samarbetspartner motståndsgerillan ONLF. Vilket skiter sig rejält när de tas tillfånga av militären under ett anfall på gerillagruppen som de färdades med. Deras ihärdiga rop om ”international media” förhindrar möjligen att de blir avrättade på ort och ställe men nu följer istället ändlösa försök att få dem att erkänna sig som terrorister inför en kamera. Johan har en skottskadad arm och de blir bägge utsatta för skenavrättningar i syfte att tvinga fram en bekännelse.

Och till slut finns förstås de där bekännelserna på film. När åklagaren till dem kan lägga bilderna på Johan som håller i en kalashnikov (tagna när de fortfarande var kvar i Somalia) är det inga större problem för domstolen att avkunna en terrorismdom som ska avtjänas i Kality-fängelset i Addis Abbeba.

Jag börjar misstänka att jag tycker rätt bra om Jesper Ganslandt som regissör. Både Farväl Falkenberg och Apan är filmer som inte borde tilltala mig alls men som jag ändå blev positivt överraskad av. Och så nu 438 dagar, som i och för sig är avsevärt mer ”vanlig” till både innehåll och berättande än de två andra exemplen.

Ganslandt är kanske inte riktigt uppe på Peter Grönlunds nivå när det gäller trovärdighet och autenticitet men lyckas ändå mycket bra med det i 438 dagar. I den mån jag är förmögen att bedöma trovärdigheten i beskrivningen av etiopiska domstolar och fängelser, vill säga. Men Ganslandt får också ut fina prestationer av både Gustaf Skarsgård och Mattias Varela i rollerna som Martin och Johan. Det kan hända att jag blev påverkad av artikeln som berättade om hur bra polare de två var redan innan inspelningen, men jag upplever de skapar en bra relation och känsla sinsemellan på filmduken. Inte för att det skadar att de samtidigt klarar sig alldeles utmärkt var och en på sitt håll, men vad jag tar med mig är ändå scenen när de ses för första gången i det etiopiska häktet och inte kan sluta flina mot varandra.

Ganslandt har redan visat att han kan det här med både snygga bilder samt mänskliga relationer och psykologi. Vad som gjorde mig positivt överraskad i fallet 438 dagar är att han utan större problem också fixar en tajt och andlös thrillerstämning. Särskilt den vilda, nattliga bildfärden rakt in i Etiopien, där beväpnade män cirklar som leoparder runt en pajad jeep, var redigt spännande.

Jag är rätt säker på att jag för ett antal år sedan lyssnade på ett föredrag av Schibbye och Persson och att jag då fastnade för deras beskrivning av livet i Kality-fängelset. Hur de tvingades navigera i ett mer eller mindre rättslöst samhälle i samhället. Det hade jag gärna sett mer av här. Ni vet, Midnight Express och alla de där andra helvetsfängelsefilmerna.

Nu har emellertid 438 dagar ett annat huvudsyfte: att visa hur kampen för journalistiska principer, pressfrihet och demokrati aldrig får mattas av. I det perspektivet har jag full förståelse för att historien inkluderar den kameraman vars dokumentation tycks ha blivit avgörande för Schibbye och Perssons nådeansökan. Men i ett berättarperspektiv hänger den rollfiguren tyvärr hela tiden vid sidan av. Eftersom jag dessutom var okunnig om just den detaljen tar det mig alltså ett bra tag att överhuvudtaget förstå varför vi får följa denne man som till synes inte har mycket att göra med de fängslade svenskarna.

Kanske är också filmens syfte att ge en liten, liten känga till den ”tysta diplomatins” taktik (”Nu ligger vi lågt och gör inte politik av det här”), rovgiriga företag som Lundin och Carl Bildt. Politikern framstår nämligen inte som någon särdeles positiv figur i Philip Zandéns skepnad. Jag gissar att Zandén valdes för att han gör en rätt bra Bildt på rösten, för utseendemässigt är de två männen ungefär lika lika som Seth Rogen och Jesse Eisenberg.

438 dagar avslutar på ett sätt som i vanlig ordning kommer att dela filmpubliken i (minst) två läger. Själv är jag svag för när BOATS klipper över till autentiska bilder och gillar därför att Schibbye och Persson får en chans att personligen knyta ihop säcken med sin frigivningspresskonferens. Den detaljen gav en redan laddad film ännu lite mer tyngd.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

I senaste avsnittet av Snacka om film! pratar även Fiffi gott om det etiopiska äventyret.

Annonser