You are currently browsing the tag archive for the ‘Gestapo’ tag.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Annonser
När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.
Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?
alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet
Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.
alt. titel: Skuggornas armé, Army of Shadows
“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.
Och nog för att jag fattar att livet i den franska motståndsrörelsen inte riktigt var som en puttrig engelsk (och så här i backspegeln ärligt talat egentligen inte särskilt rolig) sitcom. Men att det kunde framställas som så totalt ospännande, grått och ofta direkt obegripligt som i L’armée des ombres hade jag nog inte heller kunnat föreställa mig.
Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.
That’s what HE said!