När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.
Och det är inte särskilt svårt att förstå varför de här sex filmerna låtit tala betydligt mindre om sig än Langs pre-krigs-produktioner. Det är förvisso Lang själv som regisserat den första, Doktor Mabuses 1 000 ögon, men av regissörens visuella finess märks inte mycket. Det var också hans sista långfilm, så av allt att döma var han redan på väg ut genom studiodörren. De övriga filmerna regisseras av flera olika regissörer, där ingen av dem lyckas särskilt mycket bättre än nestorn själv.
Det som kanske är mest intressant med dessa 60-tals-Mabuse är dels hur åtminstone de två första kan ses i perspektivet av Tysklands nazi-arv, dels hur de sannolikt ingått i en slags loop med Ian Fleming och självaste James Bond.
För att ta den första delen: Det är bara Doktor Mabuses 1 000 ögon som direkt hänvisar till nazismen i och med att hotellet Luxor, där Mabuse synes ha sin lya, är byggd utifrån Gestapo-ritningar. Mabuses onda planer att ta över världen och skapa en brottets tyranni är förstås inte heller särskilt svåra att se som en del av det tredje riket – det gjorde ju redan Fritz Lang 1933 med Dr. Mabuses testamente. Det som är nytt i detta 60-tal är att den hypnoskunnige superskurken nu har planer på att skaffa sig kärnvapen, eller åtminstone kontroll över kärnkraft. Han vill förstås bli ”Mannen med fingret på Knappen”.
I den andra filmen, Mabuse kommer tillbaka, kommer…Mabuse tillbaka. Förstås. Nu med en ännu mer elaborerad plan som inbegriper ett av Berlins tukthus, där några av Tysklands värsta brottslingar sitter, samt en slags zombie-drog. Även här förekommer det kärnvapen och överhuvudtaget är det ganska intressant att notera betoningen på möjligheterna (antingen genom droger, hypnos eller avancerad teknik) att skapa en armé av viljelösa personer som blint lyder sin ”herre och härskare, Adol… Dr. Mabuse”. Plus möjligheten att Mabuse kan vara vem som helst, slå till när som helst (i likhet med den länge ansiktslöse barnamördaren i M).
Men redan denna andra Mabuse-film introducerar FBI-agenten Joe Como (spelad av Lex Barker), vilken senare av oklar anledning ska komma att ersättas av britten Bill Tern/Ken Floyd-Anders (spelad av Peter van Eyck). Bägge dessa herrar tassar allt längre in på James Bond-territorium och vid pass den sista filmen i det här gänget, Scotland Yard och dödsstrålen, hänvisas det direkt till ”Agent 008” som ett skämt. För att göra saken ännu mer övertydlig förekommer det dessutom en “grodmans”-fajt under vattnet med harpungevär.
I de här filmerna finns det i princip alltid en professor som uppfunnit något massförstörelsevapen som Mabuse vill lägga vantarna på, samtidigt som vår hjälte blir mer eller mindre distraherad av attraktiva kvinns som kanske eller kanske inte står i Mabuses sold.
Ian Fleming började publicera sina spion-romaner 1953 medan Dr. No hade premiär 1962. Jag tänker mig att Fleming kan ha hämtat inspiration från både Norbert Jaques böcker och Fritz Langs tidiga filmer om det kriminella supergeniet Dr. Mabuse. Den västerländska civilisationens och samhälleliga ordningens främsta hot. När det sedan dessutom blev tydligt hur otroligt populära Sean Connerys filmer var, var tyskarna sannolikt inte sämre än att de i sin tur kunde hämta lite inspiration till hur en spion-slipsten skulle dras.
Inledningsvis har dock FBI-agenten Joe Como (Mabuse-filmerna bryr sig uppenbarligen inte alls om att han väl egentligen borde tillhöra CIA?) sällskap av samme kommissarie Lohmann som vi ju fick bekanta oss med redan i Langs M (då spelad av Otto Wernicke). Han spelas nu av Gert Fröbe, vilken förvisso också dyker upp i Doktor Mabuses 1 000 ögon, men då under namnet Kras.
Överhuvudtaget är skådisarna och deras rollfigurer lite av en röra och jag får intryck av att filmskaparna (eller snarare produktionsbolaget CCC Film) sket ganska högaktningsfullt i sådant som kontinuitet och att hålla ihop långa berättelser som skulle sträcka sig över flera filmer. Man hittade nog på allt eftersom och då var det såklart väldigt smidigt med en skurk som i princip kunde ta över hjärnan hos vem som helst. Med tiden blir Mabuse och hans minions också ena fenor på elaborerade masker, med förväntade förväxlingar och rygghugg.
Men som sagt, Gert Fröbe dyker alltså upp i två olika polisroller i tre olika filmer. Den extremt blonde Peter van Eyck (som hade återvänt till Tyskland från Hollywood efter kriget) spelar tre olika roller i tre olika filmer, men där de två sista skulle kunna vara samma person. Det är om inte annat högst oklart varför underrättelseagenten Ken Floyd-Anders skulle vara fullkomligt fixerad vid Mabuse i Scotland Yard och dödsstrålen när det var polisen Bill Tern som satte dit honom i filmen innan, Scotland Yard vs. Dr. Mabuse.
En tredje återkommande skådis, som blev lite av en favorit för min del, är den lätt rundlagde Werner Peters. Han får äran att spela olika roller i alla de filmer han var med i, allt från försäkringsagenten Hieronymus B. Mistelzweig i Doktor Mabuses 1 000 ögon till inspektör Vulpius i Scotland Yard vs. Dr. Mabuse. Någon som bara behövde fokusera på en enda roll var emellertid Klaus Kinski, vilken får spela engelsmannen Joe Wright vid sidan av Peters inspektör Vulpius.
Ingen av dessa Mabuse-filmer är tyvärr särskilt bra, särskilt inte om man jämför med Fritz Langs original och första uppföljare (filmen från 1962 är ett mediokert försök till en remake av den). Mabuse själv blir allt mer urvattnad medan historierna generellt sett är lama, slagsmålen klumpiga och tattiga, skottlossningarna alldeles för långdragna, dubbningen fasansfull och kärleksrelationerna (måste vara minst en i varje film) oengagerade. På det hela taget inger produktionerna ett ganska fattigt intryck. James Bond på en budget motsvarande en femårings veckopeng.
Det jag tar med mig är Gert Fröbe som faktiskt är riktigt bra, oavsett om han heter Lohmann eller Kras, Werner Peters och film nummer två, Mabuse kommer tillbaka. Den innehåller dels ett gäng rätt brutala dödsfall (den första som stryker med gör det tack vare en eldkastare), dels en historia som i alla fall börjar närma sig Langs filmer vad gäller övernaturligheter och obehag.
Die 1 000 Augen des Dr. Mabuse (1960)
The Thousand Eyes of Dr. Mabuse
Doktor Mabuses 1 000 ögon
Im Stahlnetz des Dr. Mabuse (1961)
The Return of Dr. Mabuse
Mabuse kommer tillbaka
Die unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse (1962)
The Invisible Dr. Mabuse
I Dr. Mabuses osynliga klor
Das Testament des Dr. Mabuse (1962)
The Terror of Doctor Mabuse
The Testament of Dr. Mabuse
Scotland Yard jagt Dr. Mabuse (1963)
Scotland Yard vs. Dr. Mabuse
Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse (1964)
The Death Ray of Dr. Mabuse
Scotland Yard och dödsstrålen
Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som 
När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.
Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. 
“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.
Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.
Rörliga bilder och tryckta ord 