You are currently browsing the tag archive for the ‘Nazister’ tag.
Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?
Annonser
Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.
Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.
Tack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.
Det drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.
Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?
Säga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”
I sitt sökande efter den försvunne Amiral Wainwright kraschlandar Bill, piloten Mac och Bills tjänare Jefferson på en liten ö i Karibiska havet . Till en början anser de sig lyckligt lottade eftersom ön inte är obebodd men efter att ha träffat på den märklige österrikiske läkaren Miklos Sangre och hans ännu märkligare hustru känner de sig mer tveksamma. Varför vägrar doktor Sangre låta Jefferson sova tillsammans med sin arbetsgivare och varför ser doktorinnan Sangre mer eller mindre död ut? Så läkare han är kan Sangre inte förklarar sin hustrus tillstånd så mycket bättre än ”My wife isn’t…quite herself”.
Det finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.
En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.
That’s what HE said!