You are currently browsing the tag archive for the ‘Nazister’ tag.

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

Annonser

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

The Man from UNCLE

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Läs hela inlägget här »

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

Läs hela inlägget här »

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser