You are currently browsing the tag archive for the ‘Nazister’ tag.

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

Och visst kan man hävda att Voyage of the Damned är en katastrofrulle. I ett humanitärt, moraliskt och historiskt perspektiv men det var kanske inte precis det jag hade tänkt mig.

Filmen är nämligen inget mindre än en BOATS (heh…) om skeppet MS St. Louis som seglade från Hamburg i maj 1939 med dryga 900 judiska passagerare ombord. I likhet med kapten Ramius olycksaliga besättning på ubåten Röd Oktober tror passagerarna att deras destination är Havanna där de ska kunna påbörja sina nya liv. Lite varmare, lite mindre ordning och reda och betydligt färre nazister – what’s not to like?!

Men bakom de kubanska kulisserna pågår ett komplicerat tjuv- och rackarspel där olika politiker försöker positionera sig mot varandra på den nationella arenan samtidigt som de försöker upprätthålla goda relationer med både Tyskland och USA. Och kan man tjäna en trave pengar genom att sälja visum, inresetillstånd, pass eller vad de kommande passagerarna påstås behöva för att komma i land, desto bättre.

Det är inte utan att jag kommer på mig själv att önska att Steven Spielberg hade kunnat få sätta tänderna i den här historien eftersom jag tillhör de som gillar Schindler’s List. Jag hade behövt lite mer övertydlig känslosamhet och personer som jag kunde knyta an till i Voyage of the Damned.

I nuläget känns det som om filmen sprider sig allt för tunt på allt för många aktörer och jag har svårt att fästa uppmärksamheten vid eller känna för någon av dem. Kanske beror det på att de alla utan undantag spelas av välbekanta fejs som inte alls signalerar historisk film för min del? Kanske beror på det på att särskilt de judiska passagerarna inte får vara så mycket personer, som bärare av olika sätt att hantera situationen de flytt från i Tyskland?

Ska man se framåt och fortsätta att hoppas på det bästa, som Faye Dunaways läkarhustru? Trots att hon förutom förföljelserna också tvingas släpa på en otrogen make? Ska man leva ur hand i mun för att kunna ”ge något tillbaka” som Victor Spinettis läkare på Kuba även om det innebär svårigheter att försörja sina egna barn? Ska man ge upp, som Malcolm McDowells steward? Eller ska man låta misstänksamhet och paranoia regera ens liv, som Sam Wanamakers advokat?

Dessutom är alla nazistiska tyskar stöpta i samma form som Arnold Toht från Raiders of the Lost Ark, smalläppade och bistert stirrande. Gestapoagenten Schiendick (spelad av Helmut Griem) tycks inte göra annat än att hota folk som inte gör som han vill och väsa ”You’re on my list”.

Ett annat problem uppstår på Kuba, där jag ser José Ferrer, Orson Welles och James Mason (hur sannolikt känns det att James Mason skulle heta ”Juan”? Not very…) men inte fattar ett spån av vad de håller på med. Jag är på intet vis ointresserad men ges inga möjligheter av filmen att klura ut sammanhangen. Inte förrän någon uttryckligen förklarar upplägget som tyskarna kokat ihop trillar polletten ned.

Kubanernas ränksmiderier visar sig nämligen bara vara ren utsmyckning på den judiska muren. I grunden var planen att de judiska passagerarna inte skulle tas emot av något land där St Louis försöker angöra. På så sätt tänkte sig tyskarna att den övriga världen skulle kunna göras medskyldiga till utfrysningen av judar och därmed bygga upp ett glashus runt sig själva och det tredje riket i vilket det sedan skulle bli betydligt svårare att kasta några anklagande stenar.

I det perspektivet tycker jag också att filmen lägger alldeles för lite fokus på det faktum att de första som avvisar St Louis efter att skeppet lagt ut från Havanna är USA, varvid Kapten Schroeder inte har något annat val än att återvända till Europa. Även de politiska och diplomatiska diskussionerna hade varit värda att lägga lite krut på.

Voyage of the Damned blev tyvärr ytterligare en sådan där film där själva historien aldrig blir lika spännande som försöken att känna igen jättejätteunga skådisar i sina första roller (Jonathan Pryce), jättejätteunga skådisar generellt (Malcolm McDowell) och jättejättetunga skådisar (Orson Welles är beyond orca-fat, karln har tamejfan ett eget gravitationsfält omkring sig). Aldrig lika intressant som att läsa sig till att Sam Wanamaker visste ett och annat om paranoia efter att ha hamnat på Hollywoods svarta kommunistlista under 50-talet.

Annonser

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

revenge-of-the-zombiesSäga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”

Läs hela inlägget här »

king-of-the-zombiesI sitt sökande efter den försvunne Amiral Wainwright kraschlandar Bill, piloten Mac och Bills tjänare Jefferson på en liten ö i Karibiska havet . Till en början anser de sig lyckligt lottade eftersom ön inte är obebodd men efter att ha träffat på den märklige österrikiske läkaren Miklos Sangre och hans ännu märkligare hustru känner de sig mer tveksamma. Varför vägrar doktor Sangre låta Jefferson sova tillsammans med sin arbetsgivare och varför ser doktorinnan Sangre mer eller mindre död ut? Så läkare han är kan Sangre inte förklarar sin hustrus tillstånd så mycket bättre än ”My wife isn’t…quite herself”.

Läs hela inlägget här »

jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Under sanden, Land of Mine

Man pratar gärna om dåliga förlorare men mer sällan om dåliga vinnare. Kanske eftersom det som bekant är de som skriver historien? Huruvida danskarna kunde ses som goda eller dåliga vinnare (eller vinnare överhuvudtaget med tanke på vad som hände under de fem ockupationsåren) efter andra världskriget kan säkert diskuteras i all oändlighet. Klart är i alla fall att det bör ha framstått som en slags poetisk rättvisa att man efter krigsslutet satte tyska soldater på jobbet att rensa den danska västkusten på de ofattbara 1,5 miljoner minorna som låg nedgrävda under sanden.

Läs hela inlägget här »

Saul Fiaalt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

Läs hela inlägget här »

The StrainDöden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg