Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

Men kronan på verket var utan tvekan porträttet av Gustav Klimt, föreställande Marias faster Adele, färdigställt 1907. Med hänvisning till uppdiktade skatteskulder beslagtog nazisterna farbrodern Ferdinands tillgångar, däribland porträttet, vilket 1941 letade sig fram till det österrikiska Galerie Belvedere. Där hängde det sedan i dryga 50 år, men initialt under titeln ”Kvinna i guld” istället för ”Adele Bloch-Bauer I” i syfte att skyla över motivets judiska ursprung.

Det är inte förrän i slutet av 90-talet som Maria Altmann får information om att det kanske skulle kunna vara möjligt att återfå målningen. Österrike har beslutat om en granskning av möjligheter att lämna tillbaka nazistiskt stöldgods. Men bland annat tack vare att Adeles porträtt är så pass känt, nästintill betraktat som en symbol för landet, är Marias krav inget den österrikiska regeringen springer benen av sig för att tillmötesgå. Hon får dock hjälp av både den amerikanske advokaten Randol ”Randy” Schönberg (barnbarn till den kände kompositören Arnold Schönberg) och den österrikiske journalisten Hubertus Czernin.

Även Woman in Gold är som synes en konst-BOATS, men i ett mer välbekant utförande än The Monuments Men och därför lite lättare att att bli fångad av. Här har vi både nationella trauman, personliga förlusthistorier, dokumentletande och rättegångsprocesser. Marias initiala bedyranden att hon enbart vill försöka få tillbaka tavlan för att hålla minnena vid liv och för rättvisans skull kommer kanske en smula på skam när hon i slutänden säljer tavlan för en ofattbar summa pengar. Samtidigt är det kanske inte så svårt att förstå att hon inte är särskilt sugen på att gå Österrike till mötes och låta målningen stanna kvar efter att regeringen och muséet med näbbar och klor försökt hindra henne från att återfå den.

Woman in Gold är kanske inte riktigt samma ensamble-film som The Monuments Men var men i de huvudsakliga rollerna återfinner vi ändå Helen Mirren, Ryan Reynolds och Daniel Brühl medan birollsgalleriet fylls med Katie Holmes, Elizabeth McGovern, Charles Dance och Jonathan Pryce. Varken Mirren, Reynolds eller Brühl är av den kalibern att de pissar bort en roll, men det vore väl synd att påstå att någon av dem går above and beyond för den här filmens skull. Även det välbekant när det gäller BOATS.

Woman in Gold är ett hyfsat kompetent hantverk. Underhållningsvärdet större än i fallet The Monuments Men men i likhet med den ligger den stora behållningen i att få kasta sig över Wikipedia och sajten Hollywood vs History när eftertexterna börjat rulla.

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Väl tillbaka på hemmaplan väntade universitetsstudier och ett läraryrke. Men redan under sin universitetstid hade Alistair börjat skriva och 1955 publicerades debuten HMS Ulysses. Som synes var författaren klok nog att gräva där han stod, vilket lönade sig så bra att han i princip omgående kunde börja ägna sig åt sitt skrivande på heltid. Dryga 30 romaner hann produceras innan bortgången 1987.

MacLean har väl aldrig passerat för finkultur men har utan problem lockat horder av läsare med sin patenterade ”combination of hot macho action, wartime commando sagas, and exotic settings”. Själv passade jag på att hugga två av hans mest välkända böcker, The Guns of Navarone och Where Eagles Dare från 1957 och 1967, vilka torde uppfylla alla de tre tidigare nämnda kriterierna.

Eller kanske inte, ändå? Jag skulle vilja säga att det beror ganska mycket på hur man definierar ”hot macho action”. Det som händer i de bägge berättelserna är förvisso våldsamt så det räcker men samtidigt känns det inte överdrivet macho eftersom bägge utspelas under andra världskriget. Själva beskrivningarna eller berättandet skulle jag inte heller kalla för macho, ett ord som i mina ögon signalerar något mer överdrivet och skrävlande.

Det läsaren snarare får stifta bekantskap är ytterst kompetenta män, vilka utan större åthävor gör sitt jobb. Ett jobb som i bägge fallen i och för sig är extremt riskabelt. Uppdrag vilka utmålas som mer eller mindre omöjliga men som ändå måste göras eftersom Stora Saker står på spel (i den första boken 1 200 brittiska soldaters liv och i den andra de allierades framgång på västfronten). A man’s gotta do what a man’s gotta do. Så ja, jo, kanske lite macho i alla fall då…

Bägge historierna utmärks också av att uppdragen inte bara är riskfyllda, deras framgång hotas också av förrädare och infiltratörer. Ett grepp som jag gissar att MacLean förfinade under de tio år som hann förflyta mellan The Guns… och Where… eftersom det i den senare boken används med betydligt större finess. Där har dubbelspelet upphöjts till skön konst och utnyttjas i lika hög grad för spänningens skull som för att sätta myror i huvudet på läsaren. Men absolut, om alla spionhistorier som inte befinner sig på John le Carré-nivå är macho, så är MacLeans romaner über-macho.

En annan sak som MacLean verkar ha gnuggat under den där tioårsperioden är psykologin hos sina romanfigurer. Nu lyssnade jag i och för sig på dem i ”fel” ordning men jag känner mig rätt säker på att en hel del av de våndor och överväganden som hemsökte vår lilla trupp i The Guns… inte har fått hänga med till Where… Möjligen skulle man också kunna tolka det som att MacLean med blott sin andra roman fortfarande hade en del att bearbeta från sina egna krigsupplevelser medan den självterapin hade fått löpa linan ut innan Where… blev aktuell.

Det var en väldans massa år sedan jag såg filmatiseringen av The Guns… och jag är nästan lite rädd för att återbesöka den eftersom jag minns den som ohyggligt bra. Where… står däremot i hyllan så det var bara att klämma in en titt när suget satte in. Den höjde sig i och för sig något lite med boken i ryggen men jag kan bara inte komma över att Richard Burton är den tristaste karl som någonsin mejat ner nazister i alperna. Det behöver kanske inte ens nämnas att Clintan däremot är über-cool. Förstås.

Ian Fleming blev mer av en positiv överraskning eftersom jag inte hade läst något av honom innan. Men bägge herrarna skriver utan tvekan förbålt underhållande spänningsromaner. Jag skulle utan tvekan rekommendera läsning av dagens romaner. The Guns… för sin skildring av soldatkamratskap och Where… för sitt intrikata dubbelspioneri. Däremot finns absolut en viss risk att man kan börja skönja återkommande och lite lata berättarknep om man läser fler än två Alistair MacLean. Bäst i små doser, kanske.

The Guns of Navarone (1957)

Where Eagles Dare (1967)

The Monuments Men (2014)

alt. titel: Monumenternes mænd, Monuments Men: Ungewöhnliche Helden, Operación Monumento, Michelangelo Project

Hermann Görings massiva kropp riktigt dallrar av förtjusning inför all den ovärderliga konst som han kan lägga både sina och Führerns svettiga nazist-tassar på, insamlad av specialstyrkan Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Men när andra världskriget börjar gå allt mer åt helsike för det tredje riket blir det tydligt att det finns en gräns för Hitlers samlarmani. Allt enligt principen ”om inte jag kan få ha kvar min konst ska heller ingen annan få den”. Det så kallade Nero-dekretet från 1945 stipulerade bland annat förstörelsen av miljontals konstföremål. Men en grupp modiga allierade försöker till varje pris att hindra förstörelsen med fara för liv och lem samt i bister konkurrens med de anstormande ryssarna som inte har en tanke på att dela med sig av godbitarna.

Eller…nej… Självklart hängde det inte på ett fåtal amerikaner, ett par fransmän och en britt att Europa alls har några konstskatter kvar. Konservatorn George L. Stout (i filmen kallad Frank Stokes och spelad av regissören himself, George Clooney) stod förvisso bakom det så kallade ”Monuments, Fine Arts, and Archives program” (MFAA) men initiativet sysselsatte hundratals personer från 13 olika länder. Det som är sant är dock att dessa personers ansträngningar såg till att man faktiskt lyckades återfinna miljontals konstföremål, utspridda på ett tusental olika platser i Europa (inte sällan i gruvor eller slott).

George Clooney tenderar att skapa en smula egensinniga filmer. Men i samlingen av produktioner som Confessions of a Dangerous Mind, Good Night, and Good Luck och Suburbicon sticker The Monuments Men ut. Det är en gravallvarlig BOATS som försöker omfamna två ganska olika teman. Å ena sidan har vi gruppen som, utspridd i olika delar av Europa, försöker bevara Konsten och Skönheten samtidigt som obegripliga grymheter begås i krigets namn. Varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om ett par gamla dammiga statyer? Samtidigt har Clooney antagit att publiken å den andra sidan behöver ges uppfattningen att dessa herrar inte var mindre av krigshjältar än den genomsnittlige soldaten. Därför finns det inslängt lite här och var klassiska scener som ”melankolisk jul på slagfältet”, ”soldaten som avlidit på väg till läkaren”, ”insikten av magnituden på nazisternas krigsbrott mot judarna” men också den mer komiskt betonade ”hur lyfta foten från en trampmina utan att förlora den?”.

Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på var The Monuments Men fallerar. Oförenligheten i dessa två olika teman, att upptakten med Clooney och Matt Damon samt det övriga gänget påminner alldeles för mycket om de betydligt lättsammare Ocean’s-filmerna, den splittrade känslan av att ha historien utspridd på så pass många personer och under så pass lång tid (1943-1945) eller om det helt enkelt är själva historieberättandet som inte funkar. På pappret är ju detta nämligen en otroligt både fascinerande och viktig del av andra världskrigets historia. Mitt intryck är att det i senare konflikter blivit än mer uppenbart att krigshandlingar gentemot såväl nationer som folk ofta inbegriper kulturförstörelse eller -appropriering på samma systematiska nivå som nazisterna genomförde.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag The Monuments Men hade tjänat på att istället sikta på att vara en genomarbetad och välgjord dokumentär. Då hade Clooney och medmanusförfattaren Grant Heslov kunnat strunta i alla försök att bygga någon slags relation både inom gruppen samt mellan gruppen och publiken. I nuläget är innehållet för all del intressant men slutresultatet föga upphetsande.

German Angst (2015)

Tysk ångest enligt Jörg Buttgereit: unga kvinnliga marsvinsentusiaster som håller småmulliga, medelålders män fastsurrade i en sunkig lägenhet?

Tysk ångest enligt Michal Kosakowski: nazister och bödelns påföljande skuld?

Tysk ångest enligt Andreas Marschall: Metal-klubbar? Botanisk lusta? Icke-erotiska ”orgier”? Vagina dentata?

***

Men det dessa tre herrar unisont hävdar måste vara själva kärnan i tysk ångest, är teatraliskt överspel, billiga specialeffekter och halvtaffliga produktioner. Det är i alla fall det som fyller större delen av delarna i episodfilmen German Angst, där Jörg Buttgereit regisserat och skrivit ”Final Girl, Michal Kosakowski regisserat och skrivit (tillsammans med Goran Mimica) ”Make a Wish” och Andreas Marschall regisserat och skrivit ”Alrune”.

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

The Heroes of Telemark (1965)

alt. titel: Hjältarna från Telemarken, Operation tungt vatten, Helter i Telemark, Telemarkens helte, Les héros de Télémark, Kennwort ‘Schweres Wasser’, Stoßtrupp Telemark, Anthony Mann’s The Heroes of Telemark

Annons: Oslo universitet söker en doktor i fysik

Arbetsuppgifter
Du kommer att arbeta i ett varmt och bekvämt laboratorium. Visst samarbete med tyska ockupationsmakten, alternativt norska motståndsrörelsen, kan emellertid komma att krävas, vilket i så fall innebär utomhusarbete.

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.