You are currently browsing the tag archive for the ‘Patriotism’ tag.
Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.
***
alt. titel: Deer Hunter
I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
Efter att ha sett Flags of Our Fathers dröjde det naturligtvis inte alls särskilt länge innan suget att se dess kompanjonfilm, Letters from Iwo Jima, blev allt för starkt. Eftersom flaggfilmen inte blev en helgjuten succé för min del visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den japanska versionen (fast fortfarande regisserad av amerikanen Clintan förstås) av slaget om den lilla ön.
Döm om min förvåning när jag den här gången hittar både hjärta och hjärna. Historien om hur de, i backspegeln chanslösa, japanska soldaterna är satta att till sista blodsdroppen försvara det heliga fosterlandet (ön var den kejserliga staden Tokyos yttersta utpost) var både intressant och engagerande.
This Is England börjar med hög igenkänningsfaktor, även för ickebritter. Det är Maggie Thatcher, Space Invaders, Rubiks kub, Falklandskriget, Knightrider, BMX, prinsessbröllop samt gymping i gymnastikdräkter, glansiga tights och benvärmare. Det är 80-tal. 1983 närmare bestämt och sista dagen på terminen för 12-årige Shaun. Ännu mer igenkänningsfaktor, men på ett mer personligt plan den här gången, för även jag fick länge gå i ärvda utställda manchesterbyxor när ”alla andra” redan gått över till blåjeans.
Idag är det Sveriges nationaldag och jag firar den genom att publicera den absolut enda recensionen av en svensk film som jag hade liggande. Nu har jag ett år på mig att se minst en till.
***
Ibland överraskar filmer. Den amerikanske underdogen som aldrig lyckas samla tillräckligt med kraft och mod för den där sista ansträngningen som skulle vara allt som behövs för slutgiltig triumf. Den svenske underdogen som lyckas med det motsatta och faktiskt går vinnande ur sin personliga strid.
That’s what HE said!