Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

På en potentiellt mycket lång färd eftersom produktionsbolaget Legendary ännu inte gett klartecken till en andra del. Det verkar sannolikt att nästa film inte kommer att kunna inledas med en varmt tintad drömsekvens av en vacker flicka, utan det krassa konstaterandet att ”The desert ages a man beyond recognition” eftersom huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet vid det laget är 35 bast, bestämt sig för att börja med bodybuilding och lägga på sig en trettio kilo muskler. (Jo, självklart skrev jag detta innan det proklamerades att det skulle komma en andra del redan 2023…)

Men än så länge är Chalamet förstås perfekt i rollen som en bekymrad, ung ädling à la Hamlet. Eller ok, kanske inte riktigt lika deppig som den danske prinsen men Paul Atreides har utan tvekan en hel del att grubbla över. Som son till den formidable hertig Leto Atreides vill han bevisa sitt värde, både inför sin far och de hårdföra män som tränat honom sedan barnsben. Som son till hertigens konkubin Lady Jessica har han också blivit tränad i mer metafysiska konstarter, vars krafter han ännu inte riktigt förstår eller kontrollerar. Är han verkligen The Chosen One eller inte (det dialogen försöker göra ambivalent signalerar dock allt övrigt i filmen med rödflaggsviftande tydlighet).

Men allt detta ska lösa sig när Paul kommer med sina föräldrar till ökenplaneten Dune. Hertig Leto har utsetts till ny planetförvaltare av den galaktiske kejsaren men det är knappast ett hedersuppdrag. Snarare en dödsdom, vilket Leto är högst medveten om. Dune tillhandahåller nämligen den extremt värdefulla substansen olja ”spice” utan vilken exempelvis internationella intergalaktiska flygresor är omöjliga. Och släkten Harkonnen (de numera före detta förvaltarna) är inte beredda att släppa ifrån sig den guldäggsvärpande gåsen i första taget.

Jag är rätt förtjust i Frank Herberts förlageroman, även om jag alltid sett den som mer av en fantasy än sci fi. Jag upplever att Villeneuve nu försökt spela med bägge dessa bollar samtidigt. Det är mycket fokus på rymdskepp av alla de slag, stora som små, vilket förstås signalerar sci fi. Samtidigt förekommer det fortfarande en rejäl dosis hovintriger och dödliga konspirationer, inte sällan utförda i fladdrande mantlar eller med virvlande svärd, och i mina näsborrar luktar det betydligt mer, säg, Game of Thrones.

Med ett fullkomligt fallerat projekt från Alejandro Jodorowsky, ett…mindre lyckat sådant från David Lynch och en halvdan miniserie började det se ut som om Dune skulle bli en av alla de där ”ofilmbara” böckerna. Men även om det inte ser så snyggt ut att det fram tills premiären varit väldigt tyst om att detta bara är en ”part one”, tycker jag att Villeneuve på det hela taget gjort en riktigt bra adaption av Herberts bok. På samma sätt som Peter Jackson mejslade fram en huvudsaklig händelseutveckling i särskilt första LOTR sparar denna första Dune på det värsta flummet. Däremot gör det mig lite nervös för hur lättsmält del två kommer att vara (om den nu kommer) eftersom jag minns bokens sista halva som rejält snömosig.

Dune är bombastisk och maffig men däremot kanske inte så mänsklig, djuplodande eller subtil (exempelvis jämfört med Villeneuves egna Arrival eller Blade Runner 2049). Där tänker jag dock att i den mån det är problem ligger de redan i förlagan eftersom det är ganska tydligt att Herbert ville skriva en allegori över makt, miljö, politik, religion och olja. Därför känns det inte så förvånande att olja/spice ställs mot det livgivande vattnet och grön växtlighet. Inte heller att Baron Harkonnen vid ett tillfälle ser ut att ta ett oljebad medan de rebelliska Fremen (Kom igen Frank Herbert, ”free men”?! Du skulle väl i alla fall kunna försöka att skruva till det mer än så?) utvecklat vattenbaserade ritualer av varierande komplexitet.

Villeneuve bjöd på dryga två timmar schysst underhållning i biofåtöljen men det är nog främst det visuella jag kommer att bära med mig. Trollsländefarkosterna. Exploderande och kraschlandande rymdskepp i den svarta natten. En stor maskin som försvinner i ett ännu större nåltandsförsett gap. Särskilt den sista bilden bekräftar tyvärr att Herberts påhitt med ”sandmaskar” är något som funkar betydligt bättre i skrift än på vita duken. Det är svårt att undkomma associationer till sjögurkor. Eller anus.

Jag är ganska sen på bollen, så jag har många filmspanarbloggföregångare: Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito och Fripps filmrevyer. Plus poddarna Nätrullarna och Snacka om film!

Railsea (2012)

Railsea(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.

Fortsätt läsa ”Railsea (2012)”

Frank Herbert’s Dune (2000)

alt. titel: Dune

Dune 2000I kommentarerna till mina texter om boken och filmen Dune blev det lite diskussioner om denna TV-miniserie. Även om jag av hävd försöker begränsa bloggen till filmer och böcker kan jag förstås inte beröva mina kära läsare nöjet att få veta vad jag tyckte, om än i korthet

Som adaption måste jag nog säga att den var fullt adekvat. I stort helt bokstavstrogen, men med enstaka tillägg för att förtydliga vissa, främst politiska, skeenden som i boken kanske bara antyds (”The spice must flow”). Vad det blev av dem i filmen har jag ärligt talat inte en jäkla aning om.

Fortsätt läsa ”Frank Herbert’s Dune (2000)”

Dune (1984)

Dune 1984Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

Fortsätt läsa ”Dune (1984)”

Dune (1965)

Dune 1965Den unge Paul Atreides anländer till Arrakis tillsammans med far och mor: hertig Leto Atreides och hans konkubin Jessica. Såsom ende son i en aristokratisk släkt har han tidigt fått lära sig att ta vara på sig själv. Ränksmideriets vågor går höga mellan de olika adelshusen och en ung grevearvinge har all anledning att se upp för konspirationer.

Särskilt som kejsaren Shaddam IV precis har tagit ifrån baron Vladimir Harkonnen styret över det åtråvärda Arrakis till förmån för Leto. Arrakis hårda ökenlandskap är nämligen den enda källan till melange, ett ämne som både förlänger livet och vidgar medvetandet, och den som har makten över dess utvinnande kan tjäna stora pengar.

Fortsätt läsa ”Dune (1965)”