Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker (2019)

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Och visst får jag igen det där lilla kvillret i magen med John Williams fanfar och Star Wars-loggan. Sedan en scen där Kylo Ren slåss med sitt coola lasersvärd och jag är helt med. Det är slow-mo och flygande mantel och ett sammanbitet ansiktsuttryck. Till slut har alla fienderna besegrats och vår Byron-hjälteskurk kan plocka åt sig någon slags pyramid. Tyvärr antar han i detta läge sitt patenterat svårmodiga ansiktsuttryck och jag kastas återigen ned i avgrunden som är den obönhörliga frestelsen att hånskratta åt hans emo-framtoning.

Nå, rebellerna fortsätter att fajtas mot elaka makter som nu består av Kylo samt hans svartklädda Knights of Ren OCH den gamle bekantingen Palpatine som tydligen ägnat sig åt att sova räv sedan Return of the Jedi. Samtidigt tränar Rey sina jedikrafter för fullt under ledning av Leia.

Men Palpatines uppdykande gör att rebellerna måste fokusjustera mot detta nya och större hot, vilket dessutom raskt inlemmar First Order i Sith-ledet. Därför blir det av största betydelse att de kan hitta fram till den gömda planeten Exegol (Kamino, anyone?) där Palpatine gömmer sig med horder av anonymt kåp-försedda livegna.

Låt mig säga, först som sist: jag blev underhållen av The Rise of Skywalker. Filmen lyckades med konstycket att hålla min uppmärksamhet i närmare 140 minuter utan att jag en enda gång kände ett behov av att titta på klockan. Det är fart och fläkt och jag gillar verkligen den solida kompisrelationen mellan Rey, Poe och Finn. Problemet är dock att jag inte kan lägga ut texten så mycket mer om det jag gillade med filmen. Det gör liksom halt där och kanske ska det ses som symptomatiskt för historiens enkelhet (banalitet om man vill använda ett elakare ord).

För som vanligt har jag inga större problem med att vara betydligt mer ordrik om det jag inte gillade med The Rise of Skywalker. Eller i alla fall det jag satt och funderade på under själva visningen. Till att börja med denna enkelhet. Jag upplever filmen som en saga i den bemärkelsen att jag har svårt att uppfatta någon subtext eller antytt budskap. Allt filmen vill säga sägs rakt ut och dessutom ganska övertydligt. Efter att ha sett åtta Star Wars-filmer hade vi kanske inte behövt få det påpekat av en av filmens gammstötar att: ”We had each other. That’s how we won”. Produkten glider förvisso ned utan större motstånd men samtidigt lämnar den heller inte mycket till eftersmak eller något mer motståndskraftigt att tugga på.

Vi känner igen huvudpersonen med föräldra-hangups som gör hen hatisk och förbannad. En huvudperson som dessutom måste komma underfund vem hen är och som på grund av denna osäkerhet är rädd för sina mörkare sidor. Vi känner igen två-killar-och-en-tjej-trion (hur trevlig den än var i den här versionen).

Jag upplever faktiskt att J.J. och medmanusförfattare Chris Terrio varit så upptagna med att försöka klura ut hur de ska få in alla nickningar och blinkningar till den första trilogin (och kanske också lite till prequel-eländet) plus hantera det myller av tjechovska gevär som ligger och skräpar att de liksom tappat bort det här med en matig och, icke minst, genomtänkt historia. Så för att få ihop det hela har de slängt in en iögonenfallande mängd Deus Ex Machina-personer och -händelser. Här är genvägarna minsann inga senvägar, utan fullkomligt nödvändiga för att se till att både Rey och rebellflottan i slutänden befinner sig på Exegol för att kunna göra sitt last stand. Och apropås det här med övertydligt, smaka på följande citat från Poe: ”Today, we make our last stand!”.

Efter prequel-eländet var The Force Awakens ett överraskande positivt omtag på hela Star Wars-sagan. The Last Jedi misslyckades på flera punkter både story- och stämningsmässigt men var i alla fall (som jag minns den) grymt snygg. The Rise of Skywalker har inget av detta men var samtidigt en rätt ok äventyrsactionsaga. Jag fick ett gäng personer som jag hade koll på sedan tidigare och gillade, en typ McGuffin och lite Return of the King-vibbar mot slutet. En kosmisk axelryckning. Så mycket mer är kanske inte att begära så här i juletider?

5 reaktioner till “Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker (2019)”

  1. Man kan fundera på vad den här trilogin bidrar med tematiskt. The Last Jedi ägnade ju mycket energi åt att ifrågasätta många av koncepten i de gamla hjältesagorna, men allt det nollställs väl i denna film och vi är tillbaka precis där Return of the Jedi slutade. Det känns som ett stort hån mot George Lucas som alltid hade tankar bakom berättelserna, även om han inte alltid lyckades förverkliga allt på bästa sätt.

    Ytterligare tecken på att det är Disney som slagit klorna i varumärket är väl att skillnaden i den där två-killar-och-en-tjej-trion du lyfter är att alla relationer nu är helt platoniska. Man får väl vara tacksam för att JJ gjorde något för att avvika från mallen.

  2. Carl:Håller med om att G.L nog hade tankar men många av dem borde han ha hållt för sig själv 😉
    Skummar din text då filmen ej är sedd …än.
    Disneys tag på S.W har för mig varit en positiv upplevelse ngt som kommer märkas när jag gör en S.W topplista när jag sett senaste filmen, och nej Rymdimperiet är lång från den bästa filmen – enl mig

  3. Carl: Där sade du något som jag inte tänkt på — filmerna hänger dåligt ihop som en trilogi. Men visst kändes det lite som om allt började om igen i The Rise… Just frånvaron av kärlek i trion tyckte jag var väldigt skönt.

    @Filmitch: Åh, det ska bli intressant att se den listan. Och jämfört med prequel-eländet har de här filmerna ändå varit i förbättring, det håller jag helt med om. Möjligen med undantag för Solo-filmen…

  4. Lustigt att du skriver att du inte kan lägga ut texten mer än att du gillade den. Jag hade liknande svårigheter att komma ihåg filmen. Vad hände när och varför? I vilken ordning kom scenerna? Detta tror jag tyder på dålig röd tråd, allt för många scener packade för tätt och för svaga kopplingar mellan karaktärerna. Det känns som att denna film, och kanske hela trilogin, bara handlar om Rey och Ben. Och de två är de enda jag bryr mig om. Alla andra nya karaktärer är bara bleka bifigurer jämför mer RoB, så jag borde kanske varit helnöjd, men jag kan dock inte känna samma förtjusning över denna som jag kände efter The Force Awakens.

    Min text om filmen:
    https://fripp21.blogspot.com/2019/12/star-wars-episode-ix-rise-of-skywalker.html

  5. @Henke: Med TFA var det väl lite mer av nyhetens behag? Medan man nu hade förväntningar på att det skulle bli en bra avslutning på trilogin?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.