Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker (2019)

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Och visst får jag igen det där lilla kvillret i magen med John Williams fanfar och Star Wars-loggan. Sedan en scen där Kylo Ren slåss med sitt coola lasersvärd och jag är helt med. Det är slow-mo och flygande mantel och ett sammanbitet ansiktsuttryck. Till slut har alla fienderna besegrats och vår Byron-hjälteskurk kan plocka åt sig någon slags pyramid. Tyvärr antar han i detta läge sitt patenterat svårmodiga ansiktsuttryck och jag kastas återigen ned i avgrunden som är den obönhörliga frestelsen att hånskratta åt hans emo-framtoning.

Nå, rebellerna fortsätter att fajtas mot elaka makter som nu består av Kylo samt hans svartklädda Knights of Ren OCH den gamle bekantingen Palpatine som tydligen ägnat sig åt att sova räv sedan Return of the Jedi. Samtidigt tränar Rey sina jedikrafter för fullt under ledning av Leia.

Men Palpatines uppdykande gör att rebellerna måste fokusjustera mot detta nya och större hot, vilket dessutom raskt inlemmar First Order i Sith-ledet. Därför blir det av största betydelse att de kan hitta fram till den gömda planeten Exegol (Kamino, anyone?) där Palpatine gömmer sig med horder av anonymt kåp-försedda livegna.

Låt mig säga, först som sist: jag blev underhållen av The Rise of Skywalker. Filmen lyckades med konstycket att hålla min uppmärksamhet i närmare 140 minuter utan att jag en enda gång kände ett behov av att titta på klockan. Det är fart och fläkt och jag gillar verkligen den solida kompisrelationen mellan Rey, Poe och Finn. Problemet är dock att jag inte kan lägga ut texten så mycket mer om det jag gillade med filmen. Det gör liksom halt där och kanske ska det ses som symptomatiskt för historiens enkelhet (banalitet om man vill använda ett elakare ord).

För som vanligt har jag inga större problem med att vara betydligt mer ordrik om det jag inte gillade med The Rise of Skywalker. Eller i alla fall det jag satt och funderade på under själva visningen. Till att börja med denna enkelhet. Jag upplever filmen som en saga i den bemärkelsen att jag har svårt att uppfatta någon subtext eller antytt budskap. Allt filmen vill säga sägs rakt ut och dessutom ganska övertydligt. Efter att ha sett åtta Star Wars-filmer hade vi kanske inte behövt få det påpekat av en av filmens gammstötar att: ”We had each other. That’s how we won”. Produkten glider förvisso ned utan större motstånd men samtidigt lämnar den heller inte mycket till eftersmak eller något mer motståndskraftigt att tugga på.

Vi känner igen huvudpersonen med föräldra-hangups som gör hen hatisk och förbannad. En huvudperson som dessutom måste komma underfund vem hen är och som på grund av denna osäkerhet är rädd för sina mörkare sidor. Vi känner igen två-killar-och-en-tjej-trion (hur trevlig den än var i den här versionen).

Jag upplever faktiskt att J.J. och medmanusförfattare Chris Terrio varit så upptagna med att försöka klura ut hur de ska få in alla nickningar och blinkningar till den första trilogin (och kanske också lite till prequel-eländet) plus hantera det myller av tjechovska gevär som ligger och skräpar att de liksom tappat bort det här med en matig och, icke minst, genomtänkt historia. Så för att få ihop det hela har de slängt in en iögonenfallande mängd Deus Ex Machina-personer och -händelser. Här är genvägarna minsann inga senvägar, utan fullkomligt nödvändiga för att se till att både Rey och rebellflottan i slutänden befinner sig på Exegol för att kunna göra sitt last stand. Och apropås det här med övertydligt, smaka på följande citat från Poe: ”Today, we make our last stand!”.

Efter prequel-eländet var The Force Awakens ett överraskande positivt omtag på hela Star Wars-sagan. The Last Jedi misslyckades på flera punkter både story- och stämningsmässigt men var i alla fall (som jag minns den) grymt snygg. The Rise of Skywalker har inget av detta men var samtidigt en rätt ok äventyrsactionsaga. Jag fick ett gäng personer som jag hade koll på sedan tidigare och gillade, en typ McGuffin och lite Return of the King-vibbar mot slutet. En kosmisk axelryckning. Så mycket mer är kanske inte att begära så här i juletider?