You are currently browsing the tag archive for the ‘Överklass’ tag.

alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case

Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.

Men jag ville ändå bjuda mig själv på en tungdoppare av Maigret, inte minst eftersom det en gång i tiden var min fars favoritdeckare. Och nu fanns ju Maigrets första fall som gratisljudbok och i svensk översättning, så det var bara att köra igång.

Jag kan tänka mig att man säkert får ut en hel del mer av denna tillbakablick om man redan bekantat sig med Jules Maigret i de trettiotalet böcker som föregick Maigrets första fall. Det känns nämligen som om Simenon från gång till annan nickar eller blickar förstulet till de vana läsarna genom att introducera ett för dem välbekanta talesätt eller manér.

Men när vi träffar Jules Maigret 1913 är han endast en lågavlönad skivbordsnisse i Paris polishierarki. Han får ta hand om all den tråkiga dokumentationen och rutinärendena medan han drömmer om att få utföra lite mer rejält polissnokeri. Den chansen får han när han vägrar släppa taget om ett märkligt fall hos en av distriktets finare familjer.

Ett vittne hävdar att han hörde ett pistolskott och en skrikande kvinna i huset som tillhör de kaffe-rika Gendreaus. Men när Maigret kommer dit för att undersöka saken vill ingen kännas vid händelsen. Fallet blir desto knivigare eftersom det handlar om en samhällsklass vilken vanligen står över alla misstankar och där Lise Gendreau är väninna med hustrun till Maigrets överordnade.

Jag kan förstå att man fastnar för Georges Simenon och hans Maigret. Berättelsen är lika puttrigt fransk som Miss Marple är brittisk. Mycket fokus ligger på mat och dryck, särskilt som den unge och oerfarne polisen ett par gånger mer eller mindre måste tvinga i sig ansenliga mängder calvados och champagne för att kunna genomföra sin utredning.

Madame Maigret (de unga tu är mer eller mindre nygifta) är oändligt fördragsam med sin make, oavsett vilka tider han ramlar in genom dörren på deras lilla lägenhet (som de fortfarande bor kvar i när de andra böckerna utspelar sig). Förhållandet är rart och tryggt med Madame Maigret som Jules fasta klippa. Hon har nog med både självförtroende och tillit till sin äkta hälft för att aldrig höja ens ett ögonbryn när han blir uppsökt i hemmet av ett riktigt mansslukarvittne. Och så lagar hon fantastisk mat. Förstås.

Vad jag kan förstå är detta med fina familjer som döljer en rutten kärna kontra hederliga skurkar ett återkommande tema hos Simenon. När sista ordet är sagt har en jovialisk lagbrytare fått bjuda Maigret på en rejäl och traditionell middag samt berätta ett par obehagliga sanningar som får honom att framstå som rakryggad i jämförelse med de moraliskt fördärvliga Gendreaus. Han hymlar inte med vem eller vad han är medan rikingarna inte drar sig för att utnyttja sina kontakter i syfte att skyla över olagligheter som förekommer innanför husets väggar. Jag tänker att detta är ett perspektiv som förstärks av att Maigret lite nu och då tänker tillbaka på sin egen lantliga och enkla bakgrund. Det är också en bakgrund som förstärker hans målmedvetna personlighet och intelligens eftersom han hoppade av sina läkarstudier för att istället bli polis.

Maigrets första fall är en deckare som handlar minst lika mycket om det myllrande parislivet under ett par vårveckor 1913 som det mysterium som Jules Maigret försöker lösa. Sökandet leder honom till en mångfald stadsgator där det gärna ligger en bar eller två där han kan köpa sig en öl (han blir snart trött på sötsliskig smultronlemonad i ett futilt försök att inte ständigt jobba i halvlummigt tillstånd).

En charmig deckare för all del och något av ett måste för varje frankofil gissar jag. Men nu är jag en gång för alla anglofil och känner därför att den här tungdopparen blev ganska lagom.

Annonser

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Den rika familjen Cotten består nämligen till stora delar av djupt olyckliga och/eller vedervärdiga människor. Pappa Jacob, tredje generationens industrialist, är förvisso en resonabel karl men tvingas se hur hans barn vansläktas å det grövsta och han tar själv på sig skulden för den saken. Hans hustru Agnes håller hårt på familjefasaden, hunsar tjänstefolket och ser det som en fullkomlig katastrof när hon inte längre har 24 böhmiska sherryglas att sätta fram (de husan Gerda slog sönder kommer givetvis att dras från hennes lön).

Äldste sonen Per har döpt om sig själv till Pierre och är en ständigt sarkastisk goddagspilt som inte drar sig för att stjäla från sina föräldrar när hans vanliga tilldelning tagit slut. Vilket den ofta gör. Han är helt enkelt en person som får den ömme fadern att uttrycka sin fulla förståelse för folk som hatar ”kapitalistsvin”. Dottern Victoria, ”Vica”, har bekostat varenda pinal som finns i hennes och maken Hugos gemensamma bostad men är långtifrån lycklig. Hugo gifte sig främst för hustruns tillgångar och de lever nu i ett förgiftat och misshandlade äktenskap.

Den ende i hela bunten med någon slags moralisk ryggrad är minstingen Ivar. Han har å andra sidan precis tvingats krossa sin fars hjärta (men ändå gjort honom stolt i själen) genom att meddela att han inte har den minsta önskan att axla ansvaret för familjens affärer. Han vansläktas på ett annat sätt än Pierre, genom att vara socialist och ha idolporträtt av Lenin på väggen. Han vill åtgärda det faktum att ”allt för få har för mycket medan allt för många har för lite”.

Jösses, det är faktiskt som om Hasse Ekman hållit upp en skrattspegel framför sin teaterfamilj från Kungliga patrasket, men resultatet är knappast något att skratta åt. Eller jo, det är klart att här finns underfundigt spetsiga repliker att skrocka åt (inte minst de som kommer från Sture Lagervalls Pierre) men på det hela taget är familjen Cotten lika trasig och stadd i upplösning som familjen Anker var stabil. Den senare kunde samlas runt sin kärlek för teatern medan den förra knappast finner någon gemensam grund i Jacobs sköna miljoner. Jacob har ägnat allt för lite tid åt familjen i sina ansträngningar att ansamla rikedomar, Agnes och Pierre tar dem för givna, Vica letar efter något annat som kan ge hennes liv mening och Ivar vill inte ha dem.

Men även om Banketten tar sin början i Jacob och Agnes paradvåning på Strandvägen (där jag för första gången hos Ekman noterade hur förtexternas kamera panorerar upp från Dramaten-hörnet och utan klipp kastar oss in i historien) kommer fokus att ligga på Vica. Jag uppfattar inte var henne och Hugos gemensamma lägenhet ska ligga men det spelar kanske inte heller så stor roll. De stora panoramafönstren är nämligen ständigt persienn-försedda och kastar gallerlika skuggor på alla väggar (någonstans borde det finnas en avhandling om Ekmans skugg-arbete). För att publiken absolut inte ska missa symboliken ståtar vardagsrummet till yttermera visso med en burförvisad kakadua och Hugo får kalla Vica för en ”fågel” vid ett av deras många etterdrypande meningsutbyten.

Jag upplever att Ekman velat säga något om det skadliga i att enbart ha pengar för pengarnas egen skull. Han spelar rollen som Hugo, doktor i konsthistoria, och har gett sig själv en tirad om hur rika människor alltid parasiterat på konstnärens hjärteblod. De vill ha det kulturella kapitalet utan att behöva betala mer än pengar för det. I Bankettens sammanhang är Hugo en lika god kålsupare som de andra medlemmarna av familjen Cotten (om inte värre, med tanke på hur han behandlar sin fru) men det är svårt att undgå misstanken om att Ekman här har tagit tillfället i akt att säga ett sanningens ord om sin personliga situation som kulturskapare.

Jag har tidigare tyckt att Ekmans skådespelarprestationer kunnat vara…inte direkt stela, men lite menlösa. Han har sällan varit mer än ett tjusigt fejs för min del men här tycker jag att han och Eva Henning (i rollen som Vica) får till en bra (dvs. dålig) känsla i sitt fördömda äktenskap, om än något melodramatisk ibland.

Dock hänger en hel del av det förstås på Henning som gör ett fint porträtt av en olycklig kvinna. Må vara inte särskilt värdigt, men det är ju liksom en del av hela grejen. Dels är det så uppenbart hur hon snabbt som ögat hänger upp hela sin existens på Ivars socialistkompis Rex, vilken hon oblygt raggar på inom två sekunder. Dels är hon bra på att inta olika roller inom ramen för sin figur – den högdragna societetsfrun med knut i nacken och svart långklänning, den förälskade flickan med blott ett hårspänne och klockad kjol, den deprimerade kvinnan med raserad frisyr och endast en avslöjande morgonrock över axlarna.

Nej, om Ekman drev en smula kärleksfullt med teaterfolk i Kungliga patrasket har han inte mycket av den varan till övers för den burgna överklassen. Deras rikedomar och sociala status skapar bara en bur omkring dem som de oftast inte ens är medvetna om själva.

Återigen har jag med mig två filmspanare som tyckt till om Banketten: Fripps filmrevyer och Jojjenito

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Läs hela inlägget här »

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser