You are currently browsing the tag archive for the ‘Överklass’ tag.

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Den här lilla utflykten skulle möjligen ha kunnat vara en minnesvärd engångsföreteelse för de bägge tjejerna, innan allvaret börjar. Vid nitton års ålder är det nämligen dags för Myrorna att börja betala av sin skuld till den styrande klassen. Men på den hippa klubben de smiter in på uppträder Fenix med sin musik och hans ögon möter Vegas från scenen…

Omedelbar attraktion, och inte skadar det heller att Fenix dels är polare med gänget av undersköna AAI (avancerade artificiella intelligenser) som kallas för Hovet, dels har en farbror som är presidentkandidat för Vegatropolis. Vega och Fenix finner gemensam mark både i sin kärlek till musiken, till varandra och en längtan efter en bättre värld där alla murar är rivna och ingen skillnad finns mellan Myror och Fjärilar.

Men det finns andra som också längtar efter en annan värld och de är beredda att ta till våld. Vegatropolis hemsöks av anti-AI-aktivister och en kväll kidnappar ett gäng av dem Vega. Men vad ska de med henne till och varför släpper de henne igen utan att hon förstått syftet med sin fångenskap?

Fjärilarnas stad är skriven av Ingrid Remvall, vilken titulerar sig som författare och föreläsare. En ungdomsromance i scifi-miljö som i mina ögon hämtat rejält med inspiration från föregångare som The Hunger Games och Divergent-serien (plus lite Blade Runner– och Total Recall-vibbar, alltså Philip K. Dick all the way). Särskilt betoningen på Fjärilarnas färggranna extravaganser och dragning åt det androgyna gör att jag inte kan bortse från Suzanne Collins trilogi. Vi har den strikta samhällsuppdelningen, den himlastormande tonårsförälskelsen och den skarpa skiljelinjen mellan (elaka) vuxna och (utsatta) ungdomar. Det är kanske lika bra att med en gång påpeka att jag är fullt medveten om att jag knappast tillhör bokens målgrupp.

Men ändå… Det måste gå att skriva bättre och mer nyanserat än så här? Samhällskonflikterna mellan rik och fattig, makt och motståndsrörelse, går aldrig på djupet. De finns bara där som enkla ramar för att på ett snabbt sätt kunna etablera lättfattliga skiljelinjer, bland annat för Vega och Fenix Julia-och-Romeo-förälskelse.

Detsamma gäller frågorna som kan kopplas till detta med gen-teknik och AI. Ämnen som kloner och vad det innebär att vara mänsklig paddlar runt på ytan men bottnar aldrig, ges aldrig möjlighet att ta form och utrymme.

Ungefär som att Pearl Harbor blir en film där andra världskriget får spela andrefiolen till ett triangeldrama blir Fjärilarnas stad en bok där ett strikt uppdelat och högteknologiskt samhälle får stryka på foten för en kärlekshistoria som ska utspelas mellan två nittonåringar, vilka beter sig som de vore fjorton. Max.

I mina ögon blir det märkligt hur Vega inledningsvis framställs som den ordentliga, samvetsgranna och skötsamma bredvid den kaxiga Maxine. Detta eftersom hon i samma sekund som hennes och Fenix blickar möts förvandlas till någon som exempelvis fullständigt tycks sluta oroa sig för att hennes föräldrar ska behöva böta krediter som de inte har för att deras dotter olovligen tagit sig in i staden. Jag vet inte om Remvall tagit beslutet att göra sina huvudpersoner lite äldre eftersom hon då kan hotta upp sin historia med både alkohol och sex. Behöver jag säga att Vegas cyber-sex-debut med Fenix är tårframkallande underbar? Hos dem bägge, icke desto mindre (hej, Fifty Shades…).

Jag lyssnade på boken, vilket förstås ger en annorlunda ”läs”upplevelse. Men i mina öron blev språket platt och ganska ograciöst, fullt med underliga beskrivningar som ”underton av en knytnäve” eller tyg som är så ”strävt” att det kan ”stå för sig självt”. Nog för att innehållet i Fjärilarnas stad var vuxnare än hästboken Stormvinge, men tyvärr inget som föll mig mer i smaken.

alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride

Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.

Läs hela inlägget här »

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Läs hela inlägget här »

Company of Wolvesalt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer

Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.

Läs hela inlägget här »

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Läs hela inlägget här »

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Måste gittLillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.

Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg