You are currently browsing the tag archive for the ‘Överklass’ tag.

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Patrick Melrose är en plågad själ. Vad jag kan uppfatta utspelar sig alla tre böckerna under max ett dygn men med ivriga bakåtblickar och flera olika berättarperspektiv på samma händelse är det inga större problem att dra ut på det hela.

I Dåliga nyheter möter vi en fyraårig Patrick som bor i södra Frankrike med pappa David och mamma Eleanor. Det är mamma som står för kosingen och pappa som står för det fina släktträdet och ingen av dem kan sägas vara särskilt lycklig inom äktenskapet. Faktum är att Eleanor bara får ett par ögonblicks respit när hon pimplar vodka eller befinner sig i den fristad som är hennes stora Buick. Om David får någon respit överhuvudtaget är tveksamt, han framlever sitt liv vadande genom det undermåliga träsk som är den övriga mänskligheten. Han kan bara få ett par sekunders tillfredsställelse genom att förolämpa, förnedra eller kuva en annan individ och i den leken har Eleanor för länge sedan tappat sin lockelse för David. Det är förstås inte så förvånande att Patrick framlever sina dagar i ett rent helvete.

Ännu mindre förvånande är att Patrick ungefär 20 år senare i Dåliga nyheter är gravt drogberoende. Vi får följa honom på en snabb tripp (heh…) till New York dit han måste åka med kort varsel för att hämta sin avlidne far. Vad som följer är en förvirrad sejour där han måste brottas med sitt förflutna samtidigt som vi förlänas en ingående beskrivning av exakt vilka droger han petar i sin kropp och hur han får tag på dem.

Men till skillnad från många andra knarkare slutar inte Patrick sina dagar med en spruta i armen. När det hunnit gå ytterligare ett antal år får vi genom Visst hopp hänga med på en överklassfest dit Patrick är bjuden tillsammans med en hel bunt andra mer eller mindre otrevliga individer, däribland prinsessan Margaret.

Bakom romanerna och Patrick står en man vid namn Edward St Aubyn. Edward växte upp i England och Frankrike, hade en brittisk far samt en rik amerikansk mor, så det är väl knappast någon större tvekan om att skrivandet varit ett sätt för Edward att exorcera sin barndoms demoner. Som läsare har jag dock svårt att uppskatta självterapin. Jag kan acceptera att böckerna innehåller värjevasst vässade formuleringar och nålar som ska sticka hål på främst den förljugna och depraverade överklassen. Men språket faller tyvärr på att jag läser det hela i svensk översättning (olycksfall i arbetet) och det språket försöker berätta blir jag inte så engagerad av. Eventuellt kan det bero på en kulturkrock – jag förstår helt enkelt inte alla intrikata detaljer som St Aubyn berättar om den brittiska överklassen.

Allra svårast hade jag för mittendelen – finns det något tråkigare än att följa en knarkare på jakt efter sitt nästa rus? Men inte heller beskrivningen av en utsatt småpojke eller en uttråkad man, osäker på vartåt han ska rikta sitt liv, ger mig något. Jag blir inte särskilt förvånad över liknelserna som görs mellan St Aubyn och den evige överklasskildraren Evelyn Waugh eftersom jag inte var överdrivet förtjust i Brideshead Revisited heller.

Nej, brittisk överklass förpackas än så länge bäst i den klassiska Monty Python-tävlingen Upper Class Twit of the Year.

Annonser

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Ignite Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser