Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Scott Lang är på det hela taget nöjd med tillvaron och världen. Han åtnjuter ära och berömmelse som superhjälte och Avenger, har författat memoarerna Look Out For the Little Guy, lever tillsammans med sin Hope och kan känna sig hyfsat säker på att inga storskurkar längre är ute efter dottern Cassie.

Men det ska visa sig att Cassie är sin fars dotter och därmed ganska bra på att försätta sig själv i prekära situationer. Med de allra bästa av intentioner, förstås. Hon är en omtänksam själ som exempelvis deltar i protester mot hemlöshet, vilka är så pass våldsamma att hon blir omhändertagen av polisen. Men hon är också nyfiken på den där märkliga kvant-världen (som hennes ”mormor” Janet van Dyne spenderade så många år i) och dessutom så pass smart att hon kan konstruera en manick som kommunicerar med den världen.

Olyckligtvis, ska det visa sig, när manicken på ett nafs suger in hela Ant-Man-gänget och spottar ut dem i kvant-världen. Först nu får vi svar på hur Janet överhuvudtaget kunde överleva på det subatomära planet, vilket råkar vara ganska välbefolkat. Och där det finns folk (eller rättare sagt: medvetna varelser), finns det också konflikter.

I och med Ant-Man and the Wasp: Quantumania släpper Marvel Studios inte bara sin 31:a långfilm; bolaget startar också upp fas fem av master-planen för sitt universum (vilken i sin tur är del två i ”The Multiverse Saga”). Så här i backspegeln kan vi konstatera att resultaten av fas fyra var ojämna, för att uttrycka det milt, med en enda storslam såvitt jag kunnat uppfatta: Spider-Man: No Way Home.

Man kan ju spekulera i vad det finns för putslustiga begrepp kvar att utnyttja efter ”multiverse (of madness)” och ”quatumania”? ”Dimension delirium”? “Time-line terror”? Nå, nu lär putslustiga begrepp i och för sig knappast vara den största utmaningen för Marvel Studios och Kevin Feige med MCU:s femte fas. Uppstarten med denna tredje Ant-Man-film går att se i både positivt och negativt ljus. Den ramlar på i ganska god fart och är väl aldrig direkt tråkig. Å andra sidan blir den aldrig heller särskilt upphetsande. Den är definitivt inte den kick- och nystart som MCU kanske skulle ha behövt.

Med risk för att framstå som bakåtsträvande tycker jag tyvärr att bytet av Ant-Man-miljö, från ett någorlunda verkligt San Fransisco till kvant-världen, inte skapar någon större spänning eller underhållning. Snyggt som tusan förstås, men plötsligt har Ant-Man blivit en slags Star Wars 4.0. Filmen excellerar i diverse mer eller mindre spejsiga varelser, en uppdaterad Darth Vader, en motståndsrörelse (-ish) och nästan hela gänget springer omkring utklädda till Luke Skywalker. En avgörande scen utspelas på en ”cantina” (även om det den här gången saknas musikunderhållning).

I mina ögon har styrkorna i Ant-Man främst kunnat samlas i två högar: Michael Peñas snabbsnackande charmknutte och fascinationen att se Ant-Man variera våldsamt i storlek i förhållande till en någorlunda fast omvärld. Men i princip allt och alla i kvantvärlden kan ju vara av vilken storlek som helst, vilket alltså innebär att denna nya Ant-Man-film dumt nog har gjort sig av med sina egna referenspunkter.

Lägg till detta att det i alla fall hos mig infinner sig en viss matthet inför ytterligare en fantastisk och i princip gränslös värld. Under paraplyet ”The Infinity Saga” kunde världsrymden bjussa på i princip vad som helst. I denna ”Multiverse Saga” har vi redan blivit introducerade till…just multiversum och så ska vi nu dessutom ta in en kvant-värld.

Detsamma (mattheten, alltså) gäller i något mindre utsträckning dramats skurk. Skådisen Jonathan Majors gör en bra insats som Kang the Conquerer, men jag har svårt att se den radikala skillnaden mellan hans världsförstörarlusta och den hos många andra Marvel-skurkar, inte bara Thanos. Plus att namnet Kang i mitt huvud inte alls i första hand är förknippat med förtydligandet ”the Conquerer”, utan med Simpsons-partnern Kodos.

Men det är fullt möjligt att jag bara gör futila försök att åkalla fräschören hos de där tidiga MCU-filmerna som förstås är orimligt att förvänta sig i film no. 31. Nu börjar det synas att varken Paul Rudd eller Evangeline Lilly är samma ungdomar som de var för sju år sedan. Såväl Michael Douglas och Michelle Pfeiffer, som Bill Murray, rör sig med en viss…stelhet, vilket den aktuella historien inte riktigt tar höjd för i mina ögon (särskilt i Pfeiffers fall).

Av Ant-Man-filmerna håller jag fortfarande den andra högst. Statusen på fas fem är det förstås alldeles för tidigt att uttala sig om. Men om Marvel Studios och Kevin Feige inte är försiktiga kan fascinationen för de tre första faserna (”The Infinity Saga”) i slutänden lakas ur av alldeles för många mellanmjölkiga efterföljare. För lite kvalitet, bara kvantitet.